Ovisshet – Kapitlets tre avslutande delar

Detta är femte, sjätte och sjunde delen från det sjätte kapitlet av Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. Om du vill ha en något djupare förståelse av kapitlet rekommenderar vi vår studieguide!

5. Numerisk bedömning av fallsannolikhet

Fallsannolikhet kan inte på något sätt vara föremål för numerisk bedömning. De saker man vanligtvis tror är av det slaget visar sig vid närmare undersökning vara av en annan karaktär.

Strax före presidentvalet 1944 skulle människor ha kunnat säga:

(a) Jag kan tänka mig att satsa tre dollar mot en på att Roosevelt kommer att bli vald.

(b) Jag gissar att totalt 45 miljoner av de röstberättigade kommer utöva sin rösträtt. Av dessa kommer 25 miljoner att rösta på Roosevelt.

(c) Jag uppskattar att Roosevelts chanser till att vinna är nio mot ett.

(d) Jag är säker på att Roosevelt kommer att bli vald.

Påstående (d) är uppenbart oriktigt. Om den som yttrade det hade blivit tillfrågad, under ed i vittnesbåset, om hon var lika säker på att Roosevelt kommer att vinna som hon är på att ett isblock kommer att smälta om det utsätts för en temperatur på 150 grader skulle hon ha svarat nej. Hon skulle ha dragit tillbaka sitt uttalande och sagt: Jag är personligen helt övertygad om att Roosevelt kommer att fortsätta styra. Detta är min uppfattning. Men det är naturligtvis inte säkert att det blir på det viset, utan speglar enbart hur jag förstår det berörda tillståndet.

Påstående (a) är av liknande karaktär. Denna person trodde inte att hon tog någon särskilt stor risk när hon tog ett sådant vad. Förhållandet 3:1 är resultatet av två samspelande faktorer: åsikten att Roosevelt kommer att vinna och personens benägenhet att slå vad.

Påstående (b) är en bedömning av den annalkande händelsens utfall. Dess siffror åsyftar inte en större eller mindre grad av sannolikhet, utan det förväntade valresultatet. Ett sådant påstående kan bygga på en systematisk undersökning, till exempel en Gallup-undersökning, eller helt enkelt en uppskattning.

Påstående (c) är annorlunda. Det är ett påstående om det förväntade utfallet uttryckt i aritmetiska termer. Det betyder verkligen inte att av tio likadana fall är nio gynnsamma för Roosevelt och ett ogynnsamt. Det kan inte ha något att göra med klassannolikhet. Vad för någonting annat kan det dock betyda?

Det är ett metaforiskt uttryck. De flesta metaforer som används i dagligt tal associerar ett abstrakt föremål med ett annat föremål som vårt sinne kan begripa direkt. Det är ändå inte ett nödvändigt inslag i metaforiskt språk, utan enbart en följd av att det konkreta vanligtvis är mer bekant för oss än det abstrakta. Eftersom metaforer siktar på att förklara något som är mindre känt, genom att jämföra det med något som är mer känt, består de oftast i att associera något abstrakt med hjälp av något konkret som är mer känt. Det som kännetecknar det föregående påståendet är att det försöker belysa ett komplicerat tillstånd, genom att använda sig av en analogi som hämtats från en gren inom den högre matematiken, alltså sannolikhetsanalysen. Det råkar vara så att denna matematiska disciplin är mer populär än analysen av förståelsens epistemologiska natur.

Det finns ingen anledning att använda logik för att kritisera metaforiskt språk. Analogier och metaforer är alltid missvisande och logiskt otillfredsställande. Det är vanligt att leta efter det bakomliggande tertium comparationis, men inte heller detta kan vi göra med de metaforer vi har att göra med, eftersom jämförelserna baseras på ett begrepp som i sig självt är felaktigt inom själva ramen för sannolikhetsanalysen, nämligen spelarens misstag. Genom att hävda att Roosevelts chanser är 9:1 är tanken att Roosevelt med avseende på det förestående valet är i samma läge som den som äger 90 % av lotterna i ett lotteri med avseende på högsta pris. Det antyds att relationen 9 till 1 säger något om resultatet av det unika fall som vi är intresserade av. Vi behöver inte upprepa att detta är ett misstag.

Lika felaktigt är det att tillgripa sannolikhetsanalyser när man behandlar hypoteser inom naturvetenskaperna. Hypoteser är preliminära förklaringar som man medvetet grundat på logiskt otillräckliga argument. Med avseende på dessa är allt som kan sägas att hypotesen antingen styrker eller motsäger logiska principer, eller går emot fakta som tagits fram i experiment och betraktas som sann. I det ena fallet är det oförsvarbart och i det andra är det med tanke på vår nuvarande kunskapsnivå inte oförsvarbart. (Ens personliga övertygelses intensitet är rent subjektiv.) Varken frekvenssannolikhet eller historisk förståelse har att göra med denna sak.

Termen hypotes bör inte tillämpas på specifika sätt att förstå historiska händelser. Om en historiker hävdar att en förklaring till Romanovdynastins fall var deras tyska bakgrund för han inte fram någon hypotes. De fakta som hans förståelse vilar på står utom allt tvivel. Det fanns en spridd fientlighet mot tyskar i Ryssland. Den regerande grenen av släkten Romanov hade i 200 år gift sig med ättlingar av tysk härkomst och sågs av många ryssar som en förtyskad släkt, även av dem som inte trodde att tsar Paul var Peter den tredjes son. Men frågan om hur stor roll dessa fakta spelade i att denna dynasti störtades kvarstår, och sådana problem kan enbart klarläggas med hjälp av förståelse.

6. Vadslagning, hasardspel och spel

Ett vad innebär att man satsar pengar, eller annat, mot en annan människa om utfallet av en händelse, som är av det slaget att det vi vet om den är sådant vi endast kunnat förvärva med förståelse. Människor kan slå vad om resultatet av ett val eller en tennismatch, eller så kan de satsa pengar om vem som har rätt i ett faktapåstående.

Hasardspel innebär att man riskerar pengar eller annat mot en annan människa om utfallet av en händelse, som är av det slag att det vi vet om den är sådant vi kan veta på basis av vår kunskap om hela klassens beteende.

Ibland kombineras vadslagning och hasardspel. Resultatet av en hästkapplöpning beror både på mänskligt handlande, utfört av hästägaren, tränaren och jockeyn, och på icke-mänskliga faktorer såsom hästens kvalité. De flesta som satsar pengar är vanliga hasardspelare, men experterna tror att de får reda på något genom att studera de människor som är inblandade. I den mån sådana fakta påverkar deras beslut är de vadslagare. De tror dessutom att de innehar kunskap om hästarna och gör en prognos på grundval av sin kunskap om beteendet hos klasser av hästar, vilka de delar in de olika tävlande hästarna i. I den utsträckningen är de hasardspelare.

Senare kapitel i denna bok avhandlar hur företag hanterar problemet med framtidens ovisshet. Vid denna del i vårt resonemang behöver vi enbart notera ytterligare en sak.

Att spela kan antingen vara ett mål eller ett medel. Det är ett mål för de människor som trånar efter den stimulans och upphetsning som tävlingens växlingar ger dem och det är ett mål för de fåfänga som vill spela ett spel där de kan visa upp sin skicklighet och expertis. För yrkesfolk som vill tjäna pengar genom vinster är det ett medel.

Att spela ett spel kan därför kallas för en handling. Man kan dock inte vända på påståendet och kalla allt handlande för spel, eller studera alla handlingar som om de var spel. Tävlandets omedelbara mål är att besegra motparten i enlighet med spelets regler. Det är ett särskilt och speciellt fall av handlande. Syftet med de flesta handlingar är inte att någon ska förlora eller besegras. De ämnar frambringa förbättring. Detta skulle kunna ske på någons bekostnad, men detta är verkligen inte alltid så. För att uttrycka sig milt gäller det inte alls för hur ett samhällssystem byggt på arbetsdelning fungerar.

Det finns inte någon likhet mellan spel och drift av företag i ett marknadssamhälle. En kortspelare vinner pengar genom att vara smartare än sin motspelare. En affärsman tjänar pengar genom att förse kunder med varorna de efterfrågar. En likhet mellan en kortspelares och en bluffmakares strategier skulle kunna skönjas, men vi har inget skäl att undersöka detta. Den som betraktar drift av företag som bluff och båg är inne på fel spår.

Det som utmärker spelandet är motsättningen mellan två eller flera spelare, eller grupper av spelare. Det som utmärker företagsverksamheten i ett samhälle, det vill säga inom en ordning som bygger på arbetsdelning, är harmonin som råder mellan medborgarnas strävanden. Om medborgarna börjar kämpa mot varandra går samhället mot sin upplösning.

I en marknadsekonomi innehåller inte fenomenet konkurrens samma fiendskap som när detta uttryck tillämpas på konflikter mellan motstridiga intressen. Konkurrens kan ibland, eller till och med väldigt ofta, framkalla samma känslor av illvilja och hat mellan de konkurrerande. Detta är känslor som vanligtvis hör ihop med en vilja att tillfoga andra ont. Psykologer har därför varit benägna att blanda ihop strid och konkurrens. Praxeologin måste dock akta sig för en sådan konstlad och missvisande jämförelse. Ur en praxeologisk synvinkel finns det en grundläggande skillnad mellan katallaktisk konkurrens och strid. Konkurrenter siktar på att vara framstående när det gäller att nå resultat inom ramen för ett system baserat på ömsesidigt samarbete. Konkurrensens funktion är att tilldela alla i samhället en ställning där hon bäst kan tjäna samhället och alla dess medborgare. Det är en metod för att välja ut de mest dugliga för varje uppgift. Där det finns social samverkan måste någon form av urval tillämpas. Enbart då tilldelning av uppgifter sker genom en diktators ensidiga beslut, och där individerna i fråga inte försöker underlätta för diktatorns beslutsprocess genom att visa upp sina dygder och kunnande i det mest fördelaktiga ljuset, förekommer ingen konkurrens.

I ett senare skede av vår undersökning kommer vi att behandla konkurrensfenomenet. För tillfället räcker det att framhålla att det är missvisande att använda terminologin för ömsesidigt utrotande för att beskriva frågan om hur ömsesidigt samarbete fungerar i ett samhälle. Militära termer lämpar sig inte för att beskriva företagsverksamhet. Det är till exempel en dålig metafor att säga att en marknad erövrats. Det handlar inte om erövring när ett företag erbjuder bättre och billigare produkter än konkurrenterna. Allt tal om företagsstrategi är enbart metaforiskt.

7. Praxeologiska förutsägelser

Med praxeologisk kunskap blir det möjligt att med apodiktisk säkerhet förutspå resultatet av olika sätt att handla, men sådana förutsägelser kan självklart inte säga oss någonting om kvantitativa frågor. När det gäller mänskligt handlande kan kvantitativa frågor enbart belysas med hjälp av förståelse.

Vi kommer senare att visa att vi, allt annat lika, kan förutsäga att en minskning av efterfrågan på a kommer att resultera i ett prisfall på a, men vi kan inte förutsäga detta prisfalls omfattning. Denna fråga kan enbart besvaras med hjälp av förståelse.

Den grundläggande bristen i alla kvantitativa ansatser till den ekonomiska vetenskapen ligger i att man bortsett från att det inte finns några konstanta relationer mellan det som kallas ekonomiska dimensioner. Människors värdering av olika varor, eller bytesförhållandet mellan varor, är varken konstant eller kontinuerlig. Varje nytt faktum medför en ombildning av hela prisstrukturen. Genom att försöka få grepp om det som händer i de berörda människornas sinne kan förståelsen närma sig frågan om hur framtida tillstånd kan förutsägas. Vi kan kalla dess metoder otillfredsställande, och positivisterna kan arrogant håna dem, men sådana godtyckliga omdömen varken kan eller får dölja det faktum att förståelse är den enda lämpliga metoden för att hantera framtidens ovisshet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *