Oxfam, välgörenhetsorganisationen som älskar de fattiga så mycket att det är närapå garanterat att de aldrig kommer att avskaffa sig själva, oavsett hur rik mänskligheten blir, har gått ut och påstått att de åtta rikaste människorna i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av hela den samlade mänskligheten. Det är till en början ett extremt chockerande påstående. Om vi antar att påstående är sant och betydelsefullt (vilket jag, av en mängd orsaker, tvivlar på att det är), vem av oss skulle inte reagera med obehag, med en känsla av att något är riktigt, riktigt fel med det sätt som världen fungerar, i alla fall på ett ekonomiskt plan? Givetvis är det detta som är själva syftet med denna statistik.

Låt oss då dela upp de åtta rikaste människornas välstånd och således göra världen till en mer rättvis plats. Detta skulle göra de 3.6 miljarder allra fattigaste ungefär 120 dollar rikare per person. För en familj bestående av åtta personer i Bangladesh må detta vara en välsignelse ett tag: extra pengar utgör en stor marginalnytta för de fattiga, i alla fall om den inte reduceras av en motsvarande inflation. Och 120 dollar skulle innebära att Bangladesh BNP per capita skulle öka med 12 procent – i ett år. Givetvis kan man stöta på vissa problem i spridandet av dessa pengar till de fattiga i Bangladesh. Dess inhemska multimiljonärer, vissa av dem arbetar åt staten, kanske ställer sig i vägen, och då har vi inte ens nämnt de oräkneliga andra svårigheter som man skulle ställas inför.

Om vi sålde den rikaste människans alla aktier skulle detta givetvis minska deras värde drastiskt, men låt oss ha överseende med det. Om vi istället för att erhålla hela kapitalvärdet av dessa aktier till det nuvarande nominella priset, gav dessa till mänsklighetens fattigaste hälft, skulle de erhålla, om de hade tur, sex dollar var per år, minus distributionskostnaderna. Detta motsvarar mindre än 1 procents ökning av BNP per capita hos det till synes allra fattigaste landet på jorden, den Centralafrikanska republiken.

Det som ligger till grund för Oxfams statistik är det som kan kallas den ekonomiska kakmodellen: min del av kakan utgör en del mindre att fördela till alla andra, och således följer det att om min del växer, måste alla andras minska. Genom att utveckla Windows och bli otroligt rik, berövade alltså Bill Gates mig en rikedom som rättfärdigt tillhör mig, eller som skulle ha tillhört mig om jag hade tillhört den fattigaste halvan av världens befolkning.

Nu är det dock så att även min rikedom, som är betydligt mindre omfattande än Bill Gates, hade varit tvungen att omfördelas, eftersom den enligt Oxfam är två eller tre tusen gånger större än de som befinner sig i den fattigaste hälften. Mitt enda försvar är att ration mellan Bill Gates förmögenhet och min egen är tio gånger så stor som ration mellan min förmögenhet och de fattigaste 3.6 miljarderna. Detta tar inte hänsyn till marginalnytta. Jag har råd att äta lika bra som Warren Buffet, trots att hans förmögenhet är ofattbart större, och om vi ska döma vilken sorts mat han föredrar baserat på hans offentliga uttalanden, äter jag i praktiken betydligt bättre än han. I kontrast till detta har den fattigaste hälften av mänskligheten inte råd att äta lika bra som jag.

Nåväl, nu är det faktiskt så att Bill Gates har gjort mig rikare.

Låt oss för en sekund anta något som är högst osannolikt: att jag uppfann något användbart som sålde väldigt bra eftersom det var exakt vad folk behövde, även om de inte visste att de behövde det innan jag hade uppfunnit det. Uppfinnande är behovets moder. Denna uppfinning skulle göra mig otroligt rik, betydligt rikare än tidigare. Vem har jag gjort fattigare genom min uppfinning?

En luddit kanske skulle svara att jag hade minskat behovet av arbetskraft på något sätt, eller att min uppfinning hade ersatt något annat och att dess tillverkare skulle gå i konkurs, vilket skulle ge upphov till arbetslöshet och således vedermödor. Men detta tar för givet att det inte finns något verkligt nytt, och att summan av alla varor och tjänster för evigt förblir den samma. Det enda som är annorlunda är hur den fördelas. Järnvägarna och bilarna gjorde att de som tillverkade hästvagnar gick i konkurs, och så vidare.

Jag vill dock inte förminska de problem som överflödiga hästvagnstillverkare ställdes inför, vars omfattande, och ofta berömvärda, färdigheter blev redundanta långt snabbare än dinosaurierna försvann från jorden. Men det vore orimligt att anta att vi, på det stora hela, inte var rikare än vi var i hästvagnstillverkarnas glansdagar. Vidare är det sant att vissa uppfinningar som gör folk otroligt rika må vara värdelösa, även om de efterfrågas och värderas av miljontals människor, om vårt perspektiv är evigheten. Det är inte svår att föreställa sig någon som blir otroligt rik genom skapandet av en hemsida som aldrig borde ha skapats.

Jag vill inte heller förneka att vissa blir rika på olagliga eller oärliga vägar, eller att regler inte kan manipuleras. Det existerar ingen marknad som är fri från manipulation, formell som informell, men jag antar att Oxfams föredragna lösning på problemet med en oundviklig manipulation, är en total manipulation av filosofkungar som de själva.

Det finns ett sätt att hävda att jag per definition kan öka fattigdomen om jag blir rikare. Ponera att mitt välstånd ökar snabbare än de flesta andra i det samhälle som jag lever i. Folket i det samhället är fattigare relativt mig än tidigare, även om de, i absoluta termer, är rikare än tidigare. Detta är inte samma sak om aktiv utarmning. Men eftersom fattigdom nuförtiden vanligtvis beskrivs i relativa, inte absoluta, termer, kan fattigdomen öka trots att ingen, inte en enda person, är fattigare. Av samma skäl kan ett samhälle bli rikare om alla blir fattigare. Det är absurt.

Den relevanta frågan rörande de åtta rikaste personerna i världen är inte, eller i alla fall borde den inte vara det, hur många gånger rikare de är än andra människor, utan huruvida de genom sitt välstånd gjort andra fattigare. Frågan är inte enkel, eftersom den kan innefatta frågan huruvida folk hade varit rikare om reglerna hade varit annorlunda från de regler som gjorde dessa åtta personer så rika. Men i sin nuvarande form är Oxfams propaganda en uppmaning till avund, som bekant är en av de sju dödssynderna.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Etiketter: , , ,

Kommentarer (2)

  • Göran

    1 månad sedan

    De åtta rikaste i världen har en gemensam förmögenhet som är lika stor som värdet på den årliga produktionen av jordnötter.

  • Rikard

    1 månad sedan

    Hej.

    Rikedom är att slippa svälta, att leva inomhus med rent vatten och fungerande avlopp, samt att kunna sova utan att väckas av väpnade banditer (oavsett vems uniform de bär).

    Det är rikedom.

    Resten är lyx.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>