Detta är tredje och fjärde delen från det sjätte kapitlet av Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. Om du vill ha en något djupare förståelse av kapitlet rekommenderar vi vår studieguide!

3. Klassannolikhet

Klassannolikhet innebär att vi med hänsyn till det aktuella problemet vet, eller tror oss veta, allting rörande beteendet hos en hel klass av händelser eller fenomen. Beträffande de aktuella enskilda händelserna eller fenomenen vet vi dock ingenting, förutom att de är enheter i denna klass.

Vi kan, till exempel, veta att det finns 90 lotter i ett lotteri och att 5 av dem kommer att dras. Sålunda vet vi allt om beteendet med avseende på hela klassen av lotter. Om de enskilda lotterna vet vi emellertid ingenting, förutom att de är enheter i denna klass av lotter.

Vi innehar en fullständig tabell över dödligheten för en bestämd historisk period i ett visst område. Om vi antar att dödligheten inte kommer att förändras kan vi säga att vi vet allt om hela befolkningens dödlighet. Vi vet dock ingenting om de enskilda individernas livslängd, förutom att de ingår i denna klass av människor.

Sannolikhetsanalysen förser oss med en symbolisk presentation av denna bristande kunskap, uttryckt med matematisk terminologi. Den varken utvidgar, fördjupar eller kompletterar vår kunskap, utan översätter endast den till matematikens språk. Dess kalkyler upprepar vad vi redan visste, fast i algebraiska formler. Den ger oss inte några resultat som skulle kunna säga något om de verkliga enskilda händelserna. Naturligtvis tillför den inte heller något till vår kunskap om hela klassens beteende då denna kunskap redan var perfekt, eller ansågs vara perfekt, redan när vi först begrundade frågan.

Sannolikhetsanalyser förser inte alls spelaren med någon information som skulle kunna undanröja eller minska risken med att spela. Tvärtemot populära vanföreställningar är den oanvändbar för spelaren, precis som allt annat matematiskt och logiskt tänkande. Spelande kännetecknas av att det har att göra med det okända, med slumpen. Spelarens hopp om framgång bygger inte på sakliga bedömningar. Den spelare som inte är skrockfull tänker: ”Det finns en liten chans att jag kan vinna (eller det är i alla fall inte omöjligt). Jag är beredd att satsa det som krävs. Jag vet mycket väl att jag beter mig idiotiskt genom att göra det, men i vilket fall som helst har de största idioterna mest tur!”

Om han tänker efter noggrant måste det bli uppenbart för honom att han, i ett lotteri där vinstens totalsumma är mindre än inkomsterna från lottförsäljningen, inte förbättrar sina chanser om han köper två lotter i stället för en. Om han skulle köpa alla skulle han garanterat förlora en del av det han lagt ut. Trots det är varje loppköpare fullt övertygad om att det är bättre att köpa fler än färre lotter. Vanespelaren som besöker kasinon eller sitter vid enarmade banditer slutar aldrig. De ägnar inte en tanke åt att resultatet med att de höjer sannolikheten att de kommer att förlora ju längre de fortsätter att spela, eftersom oddsen gynnar banken före spelaren. Spelandets lockelse ligger just i dess oförutsägbarhet och dess äventyrliga växlingar.

Låt oss anta att tio lappar, var och en med namnet på olika människor, läggs i en låda. En lapp kommer att dras och den vars namn höjs blir skyldig att betala 100 dollar. En försäkringsgivare kan lova full kompensation till förloraren om han kan försäkra var och en av dem för ett pris på 10 dollar. Han samlar in 100 dollar och kommer att behöva betala ut samma belopp till en av de tio. Om han dock enbart skulle försäkra en av dem för den kalkylerade avgiften skulle han inte syssla med försäkringar, utan spel. Han skulle sätta sig i den försäkrades ställe, och samla in 10 dollar och ta chansen att antingen behålla dem eller förlora dem och ytterligare 90 dollar.

Om någon lovar att vid en annan persons död betala en bestämd summa pengar, och för detta löfte kräver en avgift anpassad till livslängden enligt sannolikhetsanalysen, är han inte en försäkringsgivare utan en spelare. Försäkringsverksamhet kräver att en hel klass, eller vad som rimligen kan betraktas som en sådan, försäkras. Den går ut på insamlandet och fördelandet av risker, inte på att kalkylera sannolikheter. Den matematiska uträkning som behövs för detta ändamål kan tillgodoses genom tillämpandet av de fyra räknesätten. Sannolikhetsanalysen är inget mer än en bihandling.

Detta bevisas tydligt av att man kan eliminera vanskliga risker genom sammanslagning utan att behöva använda sig av statistiska metoder, och alla gör det onekligen i sin vardag. I sina kostnadskalkyler inkluderar alla affärsmän en kompensation för förluster som inträffar regelbundet i affärsverksamheten. I dessa sammanhang betyder ”regelbundet” att storleken på dessa förluster är känd för hela klasser av berörda föremål. Frukthandlaren kan till exempel veta att ett av 50 äpplen ruttnar i lager, men han vet inte vilket individuellt äpple som kommer att ruttna och behandlar sådana förluster på samma sätt som alla andra föremål i kostnadsposterna behandlas.

Den definition av det väsentliga i klassannolikheten som presenterats ovan är den enda som är logiskt tillfredsställande. Med denna undviker vi den cirkelbevisning som ingår i alla definitioner som hänvisar till möjliga händelsers ekviprobabilitet. Genom att säga att vi inte vet någonting om faktiska händelser, förutom att de ingår som enheter i en klass vars beteende är känt, gör vi oss av med denna olyckliga cirkelbevisning. Det blir dessutom överflödigt att lägga till ett ytterligare villkor som skulle kallas frånvaron av regelbundenhet i serien av enstaka händelser.

Försäkringar kännetecknas av att de har att göra med hela klasser av händelser. Eftersom vi påstår oss veta allt om hela klassens beteende verkar det inte finnas någon risk med att driva ett sådant företag.

Den som driver en spelbank eller lotteri tar inte heller någon särskild risk. För lotteriet är resultatet förutsägbart, förutsatt att alla lotter har sålts. Om några lotter förblir osålda befinner sig företagaren i samma läge i förhållande till dem som lottköparen är i förhållande till lotterna han har köpt.

4. Fallsannolikhet

Fallsannolikhet innebär att vi känner till några av de faktorer som bestämmer en särskild händelses utfall, men det finns andra inverkande faktorer som vi inte vet någonting om.

Det enda som fallsannolikhet och klassannolikhet har gemensamt är vår ofullständiga kunskap, och på alla andra sätt är de helt olika.

Det finns givetvis många tillfällen då människor försöker förutse framtiden på basis av kunskap om klassens beteende. En läkare kan göra en uppskattning av möjligheterna att bota en patient om han vet att 70 % av de som har drabbats av samma sjukdom helt tillfrisknar. Om han uttrycker det korrekt säger han inte mer än att sannolikheten för tillfrisknande är 0.7, det vill säga att i genomsnitt avlider inte fler än 3 av 10 patienter. Alla sådana förutsägelser av externa förhållanden, det vill säga händelser inom naturvetenskapernas område, är av samma slag. De är i själva verket inte förutsägelser om fallet i fråga, utan påståenden om olika möjliga utfallsfrekvenser. De bygger antingen på statistisk information eller en grov skattning av frekvenser härledda från icke-statistiska erfarenheter.

Beträffande denna typ av sannolikhetspåståenden har vi inte att göra med fallsannolikhet. I själva verket vet vi ingenting om fallet i fråga, förutom att det är en instans av en klass vars beteende vi tror, eller vet, att vi har kunskap om.

En kirurg berättar för en patient som ska ta ställning till om han ska opereras att 30 av 100 som genomgår en liknande operation avlider. Om patienten frågar om detta antal redan uppnåtts har han missförstått innebörden av läkarens påstående. Han har fallit offer för det som kallas ”spelarens misstag”. I likhet med roulettspelaren som efter 10 utfall av rött drar slutsatsen att sannolikheten för svart i nästa omgång nu är större än tidigare, har han blandat ihop fallsannolikhet med klassannolikhet.

Alla medicinska prognoser som enbart baseras på fysiologisk kunskap har att göra med klassannolikhet. En läkare som hör att en person han inte känner har drabbats av en särskild sjukdom kan på basis av sin allmänna medicinska erfarenhet säga: Chansen att han tillfrisknar är sju mot tre. Om läkaren behandlar patienten själv kan han hysa en annan åsikt. Patienten kan vara en ung och kraftfull person som var fullt frisk innan han drabbades av sjukdomen. I sådana fall kan läkaren vara av en annan uppfattning och anse att utsikterna för tillfrisknande är bättre. De är inte längre 7 mot 3, utan 9 mot 1. Den logiska ansatsen är densamma även om den inte bygger på insamling av statistiska data, utan helt enkelt på en mer eller mindre exakt summering av läkarens egen erfarenhet av tidigare fall. Det enda som läkaren har kunskap om är olika klassers beteende. I detta fall utgörs klassen av unga, kraftfulla människor som drabbats av sjukdomen ifråga.

Fallsannolikhet är ett särskilt inslag i studiet av problem rörande mänskligt handlande. Här är hänvisningar till frekvenser olämpliga eftersom våra påståenden alltid handlar om unika händelser. Som sådana, det vill säga med hänsyn till problemet i fråga, är de inte medlemmar av någon klass. Vi kan konstruera en klass för ”amerikanska presidentval”. Detta klassbegrepp kan vara användbart för olika resonemang, till exempel rörande behandling av författningsfrågor. Om vi har att göra med valet 1944, antingen före valet med avseende på det framtida resultatet eller efter valet med en analys av vilka faktorer som frambringade resultatet, är det dock ett enskilt, unikt och icke-återkommande fall. Det som är utmärkande för detta fall är dess unika egenskaper. Det är en klass i sig självt. Allt det som gör det möjligt att inordna det under en annan klass är irrelevant för problemet ifråga.

Två fotbollslag, de Blåa och de Gula, ska spela en match. Tidigare har de Blåa alltid vunnit över de Gula. Denna kunskap är inte kunskap om en klass av händelser. Om vi skulle betrakta det som sådant skulle vi tvingas dra slutsatsen att de Blåa alltid är segerrika och att de Gula alltid förlorar. Vi skulle med säkerhet veta hur matchen kommer att sluta. Vi skulle veta att de Blåa ännu en gång kommer att vinna. Det faktum att vi anser att denna prognos endast är sannolik visar att vi inte tänker så.

Å andra sidan tror vi inte att det faktum att de Blåa varit segerrika tidigare är oviktigt för morgondagens match. Vi anser det vara en fördelaktig prognos för de Blåas återkommande framgång. Om vi skulle resonera enligt klassannolikhetens principer skulle vi inte fästa någon vikt vid detta. Om vi inte skulle kunna motstå felaktiga slutsatser i enlighet med ”spelarens misstag” skulle vi tvärtom kunna påstå att morgondagens match borde resultera i vinst för de Gula.

Om vi satsar pengar på att det ena lagets vinst skulle advokaterna kalla vårt handlande för vadslagning. Om klassannolikhet var inblandat skulle det kallas spelande.

Allt det utanför klassannolikhetens område som vanligtvis inkluderas i termen sannolikhet har att göra med det särskilda sättet man resonerar om historiskt unika och enskilda händelser på, alltså de historiska vetenskapernas särskilda förståelse.

Förståelse utgår alltid från ofullständig kunskap. Vi kan känna till motiven bakom människors handlingar, målen de siktar mot och medlen de använder för att nå dessa mål. Vi kan ha en bestämd uppfattning om vilka resultat man kan förvänta sig från dessa faktorer, men denna kunskap är bristfällig. Vi kan på förhand inte utesluta möjligheten att vi tagit fel då vi bedömde deras inflytande, att vi inte lyckats ta hänsyn till faktorer vi inte alls förutsåg eller inte förutsett korrekt.

Spel, ingenjörskonst och spekulation är tre olika sätt att handskas med framtiden.

Spelaren vet ingenting om den händelse som resultatet av hans spelande beror på. Det enda han känner till är frekvensen av ett fördelaktigt utfall i en serie av sådana händelser. Denna kunskap är dock värdelös för det han vill uppnå. Han kan inte göra något annat än att förlita sig på turen.

Livet självt är riskfyllt. I varje ögonblick äventyras livet av katastrofala olyckor som inte kan kontrolleras, eller i alla fall inte i tillräckligt stor omfattning. Alla människor förlitar sig på turen. De räknar med att inte träffas av blixten eller bli bitna av en orm. Det finns ett inslag av spekulation i människans liv. Hon kan undslippa några av sådana katastrofers och olyckors ekonomiska följder genom att teckna en försäkring. Då satsar hon på de motsatta oddsen. För den försäkrades del är försäkringen ett spelande. Premierna är bortkastade om katastrofen inte inträffar. I förhållande till okontrollerbara naturliga händelser befinner sig människan alltid i spelarens kläder.

Ingenjören, å andra sidan, känner till allt det som krävs för att frambringa en tekniskt tillfredsställande lösning på hans problem, alltså frågan om hur en maskin ska konstrueras. I den mån det finns någon mindre ovisshet inom hans kontroll försöker han eliminera den genom att ha säkerhetsmarginaler. För ingenjören finns det bara problem som kan lösas, eller problem som med vår nuvarande kunskapsnivå inte kan lösas. Ibland informeras han av negativ erfarenhet om att hans kunskap var mindre fullständig än han trodde och att han inte lyckats identifiera ovissheten beträffande några faktorer som han trodde att han kunde kontrollera. Om detta händer kommer han att försöka se till att hans kunskapsnivå blir mer fullständig. Naturligtvis kan han aldrig helt och hållet undanröja de inslag av spelande som hör till mänskligt liv, men han har som princip att enbart verka inom säkerhetens ramar. Han vill få fullständig kontroll över handlandets alla inslag.

Nuförtiden är det vanligt att tala om ”social ingenjörskonst”. Precis som planering är begreppet liktydigt med diktatur och totalitär tyranni. Syftet är att människor ska behandlas på samma sätt som ingenjören behandlar det material han bygger broar, vägar och maskiner av. Den sociale ingenjörens vilja ska ersätta viljorna hos de människor han planerar för, så att han kan uppnå sin utopi. Människosläktet ska delas in i två klasser: den allsmäktige diktatorn å ena sidan och de underlydande som ska förminskas till brickor och kuggar i hans maskineri å den andra. Om detta gick skulle den sociale ingenjören naturligtvis inte behöva bemöda sig med att förstå andra människors handlingar. Han skulle kunna behandla dem som ingenjören behandlar brädor och järn.

I den verkliga världen har människan emellertid att göra med det faktum att det finns andra människor som, likt hon själv, handlar å sina egna vägar. Behovet av att anpassa sina handlingar till andras handlingar gör människan till en spekulant, vars framgång och misslyckande beror på hur väl hon förstått framtiden. Varje investering är en sorts spekulation. I det mänskliga händelseförloppet existerar ingen stabilitet och således inte heller någon säkerhet.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>