Går det att centralplanera fram en känsla utan oanade konsekvenser? Hur förhåller sig den ovillkorliga kärlek som ibland utlöses vid kollektiva kriser, till den mer alldagliga variant som utmärks av att vara specifik, riktad och exklusiv? Och har människan inte rätt till samtliga sina känslor som råkar infinna sig när tragedin är framme?

”Var inte rädd!”
”Låt inte hatet ta över!”
”Kärleken måste segra!”

Det förefaller råda vissa likheter mellan reaktionerna efter terrordådet i Stockholm, 7/4, med den hos en neurotisk moder som tagits på sängen av sin nyföddes ofiltrerade känsloyttringar. Den nytillkomne skulle ju vara lugn och snäll, överösa sin omgivning med tillgivenhet och inte ställa till besvär genom att uttrycka sina egna, obekväma behov som känslovarelse. Så lär sig barnet att det till någon del är oönskat och måste tränga bort en mörkare sida av sin identitet, den del som implicit uttrycker en värdering av missförhållanden som modern helst vill sopa under mattan.

Det som härigenom har skett är en förskjutning i grunderna för moraliskt ansvarsutkrävande från handling till känsla, genom vilken delar av den inre verkligheten har kommit att betraktas som socialt oacceptabel. Attityden lånas sannolikt in från dem som ser en allsmäktig gudomlighet, med sin ständiga vaksamhet, som slutgiltig bedömare av människan. Handlingens natur räcker således inte längre som underlag, utan den dömande makten lirkar sig vidare in i det mänskliga medvetandet och utkräver ansvar för subjektets interna föreställningsvärld.

För att förskjutningen skall fullbordas växer sig attityden snart ur sin till synes harmlösa kontext och tar sig uttryck i ”moderna” rättsuppfattningar, som kriminaliserar och bestraffar oönskade medvetandetillstånd, vare sig de är känslor eller rena åsikter. I kaoset efter tragedin riskerar traditionellt västerländskt tankegods, som yttrandefriheten, att falla i glömska, ty det är exponeringen av hatet eller vreden, sägs det, som definierar brottet. Alternativa uttryck än det officiella kärleksbudskapet motas bort och stigmatiseras.

Den världsliga makten oroar sig uppenbarligen för att hatet än en gång skall slå över i handling. Det kan vara en befogad oro i vissa fall, men lagarnas beskyddare är inte lika allvetande som gudarna och måste därmed, om de skall angripa hatet som sådant, arbeta undantagslöst. I samma ansträngning grumlas alltså skiljelinjen mellan offer och förövare och bringar själva lagstyret på fall.

Ett vakande öga som ämnar städa bort alla negativa känsloyttringar i preventivt syfte berövar oundvikligen människan friheter, eftersom den tvingar henne att göra avkall på delar av sig själv för att underkasta sig den dömande makten. Och eftersom en känsla inte försvinner enbart för att den förbjudits kvarstår alltid en vag och diffus skuld hos medborgaren. Problemet är att ett skuldtyngt folk är oförmöget att ta itu med verklig brottslighet, då ett sådant företag logiskt sett måste betraktas som hyckleri.

Men den tankemodell som vi nu prövar, enligt vilken alla betraktas som skyldiga, rymmer även en nästintill häpnadsväckande paradox, genom att på en och samma gång vara både deterministisk och ansvarsutkrävande. Den betraktar människan som en maskin, för vilken det saknas utsikter att intervenera med det egna omdömet och bryta den förmodat nödvändiga kopplingen mellan känsla och handling. Samtidigt avkrävs samma maskin ansvar för sin egen programmering och skuldbeläggs indignerat av den kärlekstörstande kören när algoritmen genererar oönskade utslag.

Om det skall förstås som omdömeslöst att agera instinktivt på basis av vrede och hat måste det följaktligen vara lika omdömeslöst är att agera blint utifrån en beordrad, ovillkorlig kärlek. Alternativet är att bekänna både hatets och kärlekens existens, och att försöka förstå dem, snarare än begrava det ena i det andra.

Etiketter: ,

Kommentarer (1)

  • sigge

    1 vecka sedan

    Extremt förvirrat. Gör nåt nytt.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>