Detta är de två första delarna från det sjätte kapitlet av Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. Om du vill ha en något djupare förståelse av kapitlet rekommenderar vi vår studieguide!

1. Ovisshet och handlande

Att framtiden är oviss impliceras redan i själva handlingsbegreppet. Att människan handlar och att framtiden är oviss är inte två oberoende frågor, utan enbart två olika sätt att se på samma sak.

Ponera att resultatet av allt som händer helt bestäms av eviga och oföränderliga lagar som styr all utveckling och uppkomst i hela universum. Vi kan vidare anta att alla fenomen av nödvändighet är förbundna och beroende av varandra, att de har ett orsakssamband och att detta är ett grundläggande och slutgiltigt faktum. Låt oss dessutom helt avfärda föreställningen om den obestämda slumpen. Men även oavsett om det är så och verkligheten ter sig så för en fullständigt intelligent varelse är framtiden fortfarande dold för människan. Om hon kände till allt om framtiden skulle hon inte behöva välja eller handla. Hon skulle vara som en robot, vilken utan egen vilja reagerar på stimuli.

Vissa filosofer beskriver uppfattningen om människans vilja som en självbedräglig illusion, eftersom människan omedvetet måste följa kausalitetens ovedersägliga lagar. Sett utifrån den förste rörarens synvinkel kan de ha rätt, men för människan är handling det slutgiltiga. Vi säger inte att människan handlar eller väljer ”fritt”. Vi konstaterar enbart att hon väljer och handlar, och att vi inte kan använda naturvetenskapliga metoder för att besvara frågan om varför hon handlar på ett visst sätt.

Naturvetenskapen gör inte framtiden förutsägbar. Den gör det möjligt att förutsäga vilka resultat som kan nås med hjälp av bestämda handlingar. Den lämnar emellertid två områden oförutsägbara, gällande otillräckligt kända naturfenomen och mänskligt handlande. Vår okunskap om dessa två områden färgar alla mänskliga handlingar med ovisshet. Fullständigt säkra svar finns enbart inom aprioristiska teoriers deduktiva system. Med avseende på verkligheten är sannolikheter det mesta vi kan uppnå.

Det är inte praxeologins uppgift att undersöka om det är möjligt att betrakta några av de empiriska vetenskapernas teorem som säkra. För praxeologin saknar detta problem praktisk betydelse. Fysikens och kemins teorier har hur som helst sådan hög grad av sannolikhet att vi kan kalla dem säkra vad gäller alla praktiska syften. Vi kan praktiskt förutse vilket arbete en maskin som är byggd i enlighet med teknikens regler kan utföra. Byggandet av en maskin är dock bara en del i ett större program som syftar till att förse konsumenter med maskinens produkter. Huruvida detta var den mest lämpliga planen beror på hur framtiden utvecklar sig, vilket var något som man inte kunde förutse med visshet när planen genomfördes. Säkerhetsgraden med avseende på den teknologiska följden av att maskinen byggs, vad den än kan vara, förändrar inte graden av ovisshet som präglar hela handlandet som sådant. Framtida behov och värderingar, människors reaktioner på förändrade förutsättningar, framtida ideologier och politiska åtgärder, kan aldrig förutsägas annat än med mer eller mindre hög sannolikhetsgrad. Alla handlingar gäller en osäker framtid och är därför alltid riskfyllda spekulationer.

Frågan om sanning och visshet berör den allmänna teorin om mänsklig kunskap. Frågan om sannolikhet är å andra sidan av högsta vikt för praxeologin.

2. Betydelsen av sannolikhet

Sannolikhetsstudien har grumlats av matematikerna. Det har alltid funnits en tvetydighet gällande sannolikhetsläran. När Chevalier de Méré konsulterade den kände matematikern Pascal om problem inom tärningsspel, borde den store matematikern helt enkelt ha svarat med sanningen att matematiken inte kan vara till hjälp när det kommer till spel som bygger på ren slump, men i stället lindande han in svaret i matematikens symbolspråk. Det som enkelt skulle kunna uttryckas med några få meningar uttrycktes med en terminologi som var främmande för den stora massan och därför möttes av vördnadsfull bävan. Människor trodde att de märkliga formlerna innehöll viktiga avslöjanden, dolda för de som inte var insatta. De fick för sig att det fanns ett vetenskapligt sätt att spela och att matematikens läror försåg dem med en nyckel till seger. Utan att vilja det blev den obeskrivbara mystikern Pascal spelandets helgon. Sannolikhetsanalysens läroböcker fungerar som reklam för spelkasinon just för att de är oåtkomliga för lekmän.

Ännu mer skada skapades på grund av sannolikhetsanalysens tvetydigheter inom det vetenskapliga forskningsområdet. Alla kunskapsgrenars historia innehåller tillfällen då sannolikhetsanalys använts felaktigt och gjorts, vilket John Stuart Mill konstaterat, till ”matematikens verkliga skam”. Några av vår tids värsta misstag har uppstått ur tolkningar av fysikens metoder.

Problemet med sannolikhetsinferens är mycket större än de problem som utgör sannolikhetsanalysens område. Det är enbart ett ensidigt fokus på matematiska metoder som kan föda fördomen att sannolikhet alltid betyder frekvens.

Ett ytterligare misstag var ihopblandandet av sannolikhetsanalys med den empiriska resonemangsstrategin som naturvetenskaperna använder sig av. För bara några år sedan var det på modet att försöka ersätta kausala resonemang med en universell sannolikhetsteori, vilket är ett typiskt misslyckat sätt att filosofera på.

Ett påstående kan vara sannolikt om vår kunskap rörande dess innehåll är bristfällig. Vi vet inte allt som krävs för att bestämt kunna skilja mellan sant och falskt, men vi vet någonting. Vi befinner oss i en position där vi kan säga mer än bara non liquet eller ignoramus.

Det finns två helt olika typer av sannolikhet: klassannolikhet (eller frekvenssannolikhet) och fallsannolikhet (eller den särskilda förståelsen som tillhör vetenskapen om mänskligt handlande). Det förstnämndas tillämpningsområde står att finna inom naturvetenskaperna och är helt styrt av kausalitet. Det sistnämndas tillämpningsområde är vetenskapen för mänskligt handlande och är helt styrt av teleologi.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>