Så var värnplikten tillbaka. Liksom den eviga debatten för och emot. Principiellt sinnade menar att värnplikt är slaveri, vilket ofrivillig tjänstgöring faktiskt är. Pragmatiskt sinnade påpekar å andra sidan att om vi ska kunna värna vår frihet och egendom måste någon ställa upp till försvar och då får man acceptera lite ”slaveri”. Kan det lösas så både principryttare och pragmatiker blir nöjda?

Motiveringen till återinförandet är att krigsmakten inte får tillräcklig personalförsörjning på frivillig väg. Den får en viss mängd manskap, men inte tillräckligt. Den marknadsmässiga lösningen på bristen är pinsamt enkel: Höj solden tillräckligt för att fylla behovet. Utbud och efterfrågan fungerar nämligen även i verkligheten. (Tips: Samma lösning fungerar på sjuksköterskebristen.) Men som våldsmonopol behöver man inte betala marknadsmässigt om man inte vill, man har även det billigare alternativet: tvinga undersåtarna att tjänstgöra mot sin vilja. (Tips: Samma lösning fungerar på sjuksköterskebristen.)

Själv gjorde jag värnplikt 1991, ett par år innan den avskaffades de facto. Jag kan inte bevisa det, men jag är rätt säker på att krigsmakten lätt hade kunnat fylla behovet med frivilliga unga män även till den modesta ersättningen om 15 kronor per dag, eller vad beloppet då var. Visst gnälldes det, visst var befälen dryga, utbildningen ineffektiv, och många korsord löstes i väntan på att något skulle hända. Men de flesta av oss grabbar kände ändå en stolthet i att vara anförtrodda att försvara fosterland, hembygd, familj. Och vi skulle försvara våra mödrar, systrar, flickvänner; försvaret var främst en sak för män. Ett av mitt livs stoltaste ögonblick var när major Blom gav mig den oljedrypande AK4:an med uppmaningen ”VÅRDA DEN VÄL!”. Det var roligt att lära sig hantera vapen, leka krig med grejor som small på riktigt och fick träflisorna att flyga. Få upplevelser kan mäta sig med att skjuta KSP 58B med spårljusammunition i nattens mörker.

Den svenska flaggan hade visserligen nyligen börjat misstänkas vara en rasistisk symbol men vi kände ännu en naturlig stolthet över att vara svenska. Det var självklart och inget som egentligen diskuterades. Vi hade det bättre än många andra folk, inte minst den farlige, förtryckte, sovjetryssen, och för de flesta av oss var Sverige något värt att försvara. Vi var naturligt lojala mot fosterlandet.

Spola fram 25 år till 2017. Den blivande värnpliktsgenerationen har fått lära sig att alla folk utom svenskar finns, att svensk kultur inte finns utom när den är barbarisk, att alla svenska unga män är potentiella våldtäktsmän, att själva ordet svensk är suspekt, att det är jättejättedåligt med vapen, att främlingar som begår våld mot oss inte är lede fi utan faktiskt måste få mer av våra pengar och till varje pris integreras. Dessutom skor sig överheten och skiter fullkomligt i att hålla sin del av det oskrivna samhällskontraktet. En generation som växer upp under dessa förutsättningar kommer inte känna mycket lojalitet med något fosterland. Varför skulle den försvara något som knappt finns? Det kommer krävas hög sold för att den ska göra sig omaket att kräla i gyttjan utan wifi.

Tanken med ett folkförsvar är god. Det finns en fara med att outsourca försvaret av hemlandet till avlönade specialister: nämligen att staten börjar använda sig av styrkan för sina egna syften. Ett folkförsvar kommer vara mest intresserat av att försvara hembygd. Det kan möjligen sträcka sig till att bistå ett brödrafolk som hamnat i nöd. Det kan svårligen sträcka sig till att strida för geopolitisk prestige i ökenkrig i Långtbortistan. En annan fara med att överlåta försvaret åt avlönade är att befolkningen förlorar känslan för att försvaret är ett viktigt gemensamt ansvar. Det blir som med välfärdsstaten: Jag betalar redan skatt, för att någon annan ska lösa problemet.

Hur kan man då återupprätta intresset för ett folkförsvar med tillräcklig personalförsörjning på frivillig basis? Kanske lösningen som i så många andra fall handlar om decentralisering. När jag gjorde lumpen på Lv3 i Norrtälje kallades vi Stockholmskompaniet. Vi skulle försvara huvudstadens broar mot sovjetiskt flyganfall. Det kändes relevant då. Idag skulle det aldrig falla mig in att riskera livet för att försvara huvudstaden för att rikspolitiker ska kunna fly och sätta upp exilregering i något tryggt, mysigt, fjärran land för att sedan lämna hemlandet åt sitt öde. Jag känner inte någon lojalitet med dem. Däremot riskerar jag gärna livet för att försvara min hembygd och alla de människor där som jag bryr mig om. Det torde vara ett ganska universellt mänskligt synsätt.

Ju mer förnedrande och provokativ staten blir, desto mindre lojalitet känner undersåtarna med den. Lojaliteten för lokalsamhället är däremot mer varaktig. Om man därför låter försvaret vara främst en lokal angelägenhet i stil med hemvärnet skulle försvarsviljan antagligen stiga även hos wifi-generationen. Det skulle också naturligt uppstå en förväntan om att alla ska göra sin del för att försvara hembygden. Vi skulle åter kunna bli ett folk där många kände ett personligt ansvar för försvaret. Och detta helt utan tvång och slaveri så att de principfasta blir nöjda, och med en tillräcklig personalförsörjning för att även pragmatiker ska bli nöjda.

Etiketter: , ,

Kommentarer (6)

  • Patrick Sellman

    3 veckor sedan

    En kombination av frivilliga torde var det bästa. Ett rörligt och slagkraftig yrkesförsvar förstärkt med visstidsanställda och ett frivilligt hemvärn. Det är egentligen vad vi har nu. Problemet är att försvaret är en för dålig arbetsgivare med bl.a för låga ersättningsnivåer.

    Enbart hemvärn skulle inte räcka långt.

    • Klas

      3 veckor sedan

      Vad finns det att försvara?

  • Klas

    3 veckor sedan

    Enastående artikel, jag håller helt och hållet med. Att återupprätta ett centralmaktsförsvar i sverige är otänkbart, åtminstone för mig.

  • Göran

    3 veckor sedan

    Afghanistan har ett decentraliserat försvar. Det är därför ingen lyckas besegra dem. Hemvärnet skulle kunna räcka tillräckligt lågt om man bara vill att det ska göra det.

    Yrkesrollen som soldat kan man ha för vissa specialisttjänster. En gubbe och gumma bakom varje buske i Sverige kommer att hålla fienden utanför Sverige. Det är så Schweiz har byggt upp sitt försvar. Funkar det där funkar det i Sverige.

    Hemvärn funkar mot yttre och inre fiender.

    En anledning till att det är svårt att rekrytera yrkessoldater – förutom lönen – att tvånget att kriga i andra länder. Avskaffa det omedelbart.

    Men, det största problemet för Sverige är inte bristen på folk som vill försvara landet utan bristen på mat i Sverige. Hamnar vi i en konflikt och yttre tillgång till mat avskärs, då är det svält som gäller i Sverige. Hur länge kan vi svälta? Troligen tar maten slut före ammunitionen.

    Vi har idag en inhemsk matproduktion som räcker till ungefär 3,5 miljoner människor. Vid full kapacitet – massor med nya jordbrukare måste uppfinnas – kan vi komma upp i mat till 7 miljoner. Mer mäktar inte den svenska naturen med att leverera. Det finns idag inga som helst lager för mat vid en konflikt. Svenska myndigheter hånar människor i Sveriges om lagrar mat.

    Sverige behöver man aldrig sätta sin fot på man vill att de fega personerna i riskdagen ska ge upp. Det är bara att se till att ingen import kan sker till Sverige.

    Sådan är mentaliteten i Sverige.

    • Niklas

      2 veckor sedan

      Dock när det gäller maten så handlar det om medeltal.. Tvivlar på att allt för många i Norrland eller på landsbyggden kommer svälta, då många där jagar och alltid har ett par kg kött i frysen och mat för någon vecka iaf då det trotts allt är nån mil eller mer till affären.

      Kan bli klyftan stad/landsbyggd och hur långt staten går i att beslagta mat från dom som producerar den som kan få saker att brista..

      Redan nu så är det ganska mycket spänningar då huvudorten i kommuner får mer medans alla små orter och folk på landet får saker stängda.
      Man kan ju säkert få folk att skydda sin egen by, men varför ska dom bry sig om huvudorten? Eller landets större städer? Många känner mer eller mindre ett hat mot Stockholm och skulle knappast lyfta ett finger om det föll..

  • Kristian

    2 veckor sedan

    Det finns ett argument mot ett professionellt försvar i Sverige som jag sällan ser. Om man vill försvara sig med en militär som motiveras med lön snarare än driften att försvara något eget, då måste man vara helt säker på att vinna och under konflikten konstant bibehålla övertaget. Utöver det gäller det att vara den som betalar bäst om man bara tänker sig att försvara det egna territoriet och inte även ska slå tillbaka och krossa motståndaren som attackerat.

    En legoknekt som ser att den egna sidan går mot förlust förstår snart att även om han klarar livhanken kommer han inte få betalt. Vid tveksamhet kan ett bättre bud från fienden vara attraktivt om denna fiende kommer finnas kvar efter konflikten och kan erbjuda bra villkor.

    Slutsates blir att ett land som Sverige troligtvis inte skulle ha något försvar den dag övningen blir till verklighet och en fiende invaderar landet. Vem vill slåss för pengar som aldrig kommer betalas ut?

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>