Lauren Southern är varken ekonom eller libertarian, men är trots det ganska välkänd i frihetskretsar. Hennes många youtube-klipp för Rebel Media (en downloadkanadensisk konservativ nyhetssajt) där hon provocerar sk Social Justice Warriors (SJW; eller som Southern skämtsamt refererar till dem: ‘Social Justice Stormtroopers’) är fantastiskt underhållande för alla som gillar se vänstertomtar koka över av obefogad ‘traumatiserande’ ilska. Hennes hänsynslöst brutala attacker mot feminister, socialister, Trigglypuffs och vänstertomtar i allmänhet är helt enkelt fantastiska; hennes Hall of Fame innehåller videoklipp där hon får urin kastat över sig framför en grupp av aggressiva och regressiva SJWs när hon påstod att det bara fanns två kön; en promenad genom flyktinglägret i Calais på jakt efter faktiska flyktingar; och såklart undercover-filmen när hon fick en kanadensisk myndighet att ändra hennes legala kön – ni hörde rätt, i Ontarios officiella register är Lauren Southern nu en man.

I linje med ‘min fiendes fiende…’ är det kanske inte så konstigt att libertarianer accepterar och avgudar henne, trots hennes återkommande och smått förnedrande syn på libertarianism. För all den huvudvärk, trauma och illamående som hon skapar hos den ömkliga och ömtåliga vänstern kan vi lätt se genom fingrarna på hennes få tillkortakommanden; hon förkastar libertarianer som en omogen filosofisk fantasi vars utövare lider av autism av varierande grad – en fas hon såklart vuxit ur.

Efter publiceringen av hennes nya ”bok” (eller ja, snarare ‘längre blogginlägg i tryckt format’) med den provocerande titeln: Barbarians: How Baby Boomers, Immigrants and Islam Screwed my Generation och hennes intervju med Stefan Molyneux nyligen är det nog ännu fler känner till henne. Och hon håller knappast tillbaka på raljerandet, på förolämpningarna, på sarkasmen och fingerpekandet. Titlen på boken sammanfattar väl hennes case; Islam och Baby Boomers har förstört, typ, allt.

Hennes sporadiska försök till ekonomisk analys är tyvärr lika haltande som logiken hos den vänster hon så framgångsrikt attackerar. Att i en fotnot referera till Harvard-ekonomen och invandringskritikern George Borjas utan att egentligen använda hans forskning eller argument är inget substitut för att faktiskt läsa hans verk, men Southerns publik är inte heller den akademiskt lagda migrationsskeptikern som bryr sig. Istället vänder hon sig till alla de vanliga människor som nog tycker att någonting nog gått fel med den unga generationen, de manshatande SJWs, deras intoleranta utlopp, deras skruvade konst och det privilegium-besatta intersektionella universitetslivet. Istället uppmanar hon vår generation att resa sig upp, försvara nation och kultur och ersätta den hysteriska, postmoderna, kulturmarxistiska vänstern med all dess politiska korrekthet och inskränkningar av yttrandefrihet: vi måsta gräva oss ur den djupa håla som vänsterns indoktrinering och media-dominans grävt för oss. Det är mycket invandringsrant och vad vänstern skulle kallat ‘islamofobi’ och ‘rasism’ (tyvärr är kriterierna för sådana stämplar nog de lägsta någonsin, och säger alltså inte så mycket).

Såhär parafraserar Southern den nutida rörelse som kombinerar socialism, feminism, anti-yttrandefrihet och Trigglypuffs:

Absolut tolerans är bra. Men absolut tolerans kan bara existera i en vänsterutopi. Att tillåta idéer som skadar byggandet av en sådan kommunistisk utopi är därför intolerant, eftersom det hindrar oss från att uppnå utopin. Därför måste vi bekämpa och tysta icke-socialistiska idéer med hänvisning till yttrandefrihet. (s. 21)

Lägg därtill privilegie-skalan och traumatiska upplevelser av att att folk inte håller med dem, och voilà, den moderna SJW är född. Och Southerns bästa kapitel handlar om dem och om Baby Boomers – den kanske värsta generationen i historien. Southern beskriver samhället efter andra världskriget såhär:

Att skaffa barn direkt efter allt hemskt händer betyder att ingen av de barnen kommer ihåg eller ens är tacksamma för att de överlevde. Så, när västvärldens Boomers kom till världen var det enkelt för dem att ta alla enastående framsteg och all rikedom för givet. Vilket, naturligtvis, gjorde att de var helt ovilliga att acceptera de kallhamrade och seriösa värderingar deras föräldrar hade – värderingar som från första början lagt grunden för den rikedom de trivdes med. Istället startade de en ny generation av kärlek, fred och inga hemsk auktoritära gestalter. Naturligtvis, de första som slängdes ut och ersattes var universitetsprofessorer, med sina o-hippa traditioner och känslokalla logik. (s. 24)

Hon spårar universitetens totala urspårning(!) till Michel Foucault, Jacques Derrida och marxistiska professorer skyddade av tenure och universitetens många administratörer. Bara där, menar hon, kan sådana idéer frodas, där f d revolutionärer aldrig behöver växa upp. Southern berättar om sina många erfarenheter med arga, traumatiserade vänstertomtar och berättar om en tjej som hysteriskt började skrika och gråta när Southern var i närheten; närvaron av en annan åsikt fick folk att gråta för att de inte klarade av trycket.

För att förklara det här märkliga beteendet refererar Southern till sin egen intervju med psykiatrikerna Jordan Peterson och Christine Brophy. De menar att det finns två typer av Social Justice Warriors som förstärker och hjälper varandra: PC Authoritarians och PC Egalitarians. De första kategorin har väldigt låg verbal intelligens (de har svårt att förstå nyanser eller mångtydighet i t ex språk), de är extremt intoleranta för avvikelser i moral eller ideologi och har väldigt hög känslighet för avsmak och äckel – de lider ofta av klinisk depression eller ångest, eller har nära familj som gör det. Det vill säga, de som ljudligt skriker om ”trauman” och ”triggering” ljuger inte; de är, som Southern beskriver det ”ångestfyllda, känslosamma barn med lika barnsligt dålig förståelse av språk och moral […]: de kom helt enkelt till världen too fragile to function.” (s. 59)

Den andra kategorin (PC Egalitarians) är nästan tvärtom: de har hög verbal intelligens och extremt hög empatisk förmåga; de har ”samma psykologiska sammansättning som smarta, uppfostrande mödrar” (s. 60). Tyvärr saknade de objekt för sin empati samt ömdöme för var och när den borde appliceras. PC Egalitarians omger sig därför med människor som upplevt någon form av förtryck, och ser dem därmed som en moder ser sina barn: okritiskt, med en fullständig oförmåga att tro någonting ont om dem. De ser hur PC Authoritarians omkring dem lider vid första åsynen av oliktänkande, och PC Egalitarians kommer omedelbart till deras försvar, och använder sin höga intelligens till att komma på rationaliseringar för vilka beteenden som helst. Southerns slutsats:

Vänstern tog alltså människor vars naturliga kall var att bli mödrar (och de vore tveklöst bra sådana) och gjorde om dem till surrogatmödrar för de mest dysfunktionella, känslomässigt förstörda individerna i samhället, istället för att ha egna barn. Det är vad som händer när ett samhälle behandlar mödraskap som en förbannelse att fly som pesten, men samtidigt behandlar vuxna som ständigt misshandlade och missförstådda barn.

Se gärna hela intervjun nedan. Och för en underhållande läsning, njut av Lauren Southerns fantastiska rant mot all som är fel med vårt samhälle och vår generation. Hon (han?) kommer inte göra er besvikna.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>