Neanderthalare ritade inte kartor, de avbildade inte jakter på grottväggar, de talade inte om för varandra att ett gammalt knotigt träd är den fysiska manifestationen av en vresig förfader, de berättade inte sagor, de inbillade sig inte stjärnmönster. För Neanderthalare var sinnesintryck och verklighet samma sak. För Homo Sapiens däremot tycks förmågan till abstraktion och inbillning vara tagen till sin andra extrem. Många av oss kan helt i tankens värld föreställa sig universums fulla vidder; andra lever i vad som upplevs som en handgriplig gudsnärvaro. Vår förmåga att kommunicera våra hjärnspöken och kollektivt föreställa oss saker som inte finns är en av de ingredienser som över tid gjort oss så kraftfulla och fruktbara. Det har gjort det möjligt för oss att organisera oss i komplicerade sociala strukturer.

Tyvärr är historien fulltecknad med hemskheter som sprungit ur människans förmåga att slå mynt av idiotiska kollektiva idéer. Exempelvis är det idag ingen som tror att det bästa sättet att blidka eldguden Huehueteotl är att

  1. låta en person klättra upp i ett högt träd,
  2. äta tamales,
  3. slänga ner personen i fråga från trädet,
  4. döda personen,
  5. tillaga och äta personen,
  6. samtidigt som en person dansar omkring iklädd offrets flådda hud och skalp.

Idag vet alla att Huehueteotl aldrig har funnits, vilket gör att Aztekernas regelbundna offerriter framstår som förryckta. Visst är det svårt att föreställa sig att varelser som kunde utföra dessa horribla handlingar är människor precis som vi? Människooffer är så främmande för oss att vi instinktivt tänker att de som offrade människor måste vara av en annan art än vi. Men skulle vi åka tidsmaskin med ett aztekiskt spädbarn till en modern familj i Övertorneå och skriva in den på förskolan Jordgubben skulle det barnets syn på människooffer garanterat vara oskiljaktigt från samtliga andra barns på Jordgubben. Det spelar roll vilka kollektiva myter vi marineras i. De avgör vår verklighetsuppfattning, och vår verklighetsuppfattning avgör våra handlingar.

vad_ar_pengar

Då och då har människan lyckats hitta på riktigt bra kollektiva myter. En sådan är pengarna. När vi agerar i enlighet med myten om att pengar finns resulterar det i att vi enkelt kan kommunicera värderingar med varandra. Vi kan berätta, via prissignaler, hur vi vill gå till väga för att dra nytta av varandras aktiviteter. När vi inte känner till pengar, eller förhindras agera enligt vår uppfattning om pengar, så blir den typen av kommunikation svårare. Fredlig interaktion får lämna plats för andra typer av beteenden.

Där människor försöker samarbeta och effektivisera sina insatser tillsammans, där verkar den kollektiva myten om pengar dyka upp. Och tur är väl det, eftersom det innebär att vi plötsligt blir kapabla att organisera samhällets aktiviteter på ett mer produktivt sätt.

Men pengar har inte något inneboende värde. Lika lite som vi kan upptäcka guden Huehueteotls essens i olika manifestationer av eld, lika omöjligt är det att hitta det som “backar upp” pengar. Pengarnas värde är helt enkelt uppdiktat, sprunget ur människans förmåga att föreställa sig saker som inte existerar. Det är idén om pengar som är värdefull, och den är värdefull enbart för att vi alla delar samma idé. Det brukar sägas att pengar är “tillit” eller ”förtroende” – och det är nära sanningen – men en mer exakt beskrivning är att det är en delad abstrakt verklighetsuppfattning. Förtroendet till pengarna finns i vår gemensamma idéhistoriska marinering, inte i någon fysiskt påvisbar verklighet.

En frukt, till exempel en banan, har inte heller något inneboende värde. Den har däremot en etablerad funktion; nämligen att ätas för att därigenom förhindra svält. Människor tenderar att föredra att äta banan istället för att dö, alltså upplever vi att bananen har ett värde. Men den har inget pris, vi antar bara att de allra flesta människor svarar likadant på frågan “vad är värt mest, en banan eller döden?”

Om vi kan välja mellan kiwifrukter och bananer så kan vi börja rangordna dem, och byta dem mot varandra. Ibland kan de alltså fungera som bytesmedel för att få den andra varan, det är en annan funktion än att undvika svältdöd, besläktad med pengafunktionen. Men det kommer aldrig finnas ett slutgiltigt universellt svar på frågan “Är en banan mer eller mindre värd än en kiwifrukt givet att båda förhindrar svältdöden?” Olika människor kommer fram till olika svar på den frågan. Vill de byta kiwifrukter och bananer med varandra måste de avslöja sina svar för varandra och komma fram till en växelkurs vid varje individuellt tillfälle.

Om vi lägger till cashewnötter till vår låtsasekonomi så får vi fler saker som varje individ i en ekonomi kan rangordna. Ju fler varor och ju fler människor som är villiga att byta varor med varandra, desto större chans blir det att någon eller några av de enskilda varorna börjar anta pengaliknande egenskaper. I det kollektiva medvetandet utkristalliserar sig vissa varor som lämpliga, tack vare sina egenskaper, att agera som pengar — det vill säga som allmängiltigt substitut för vilken annan vara eller tjänst som helst.

Det som skiljer pengar från alla andra varor är funktionen. Där en cashewnöt förvisso kan bytas mot en annan vara och därefter ätas så kan en peng bytas mot en annan vara och därefter användas till att tillgodose vilket annat behov som helst förutsatt att samhället har förmågan.

Pengavaran är fortfarande en vara, fortfarande utsatt för samma ekonomiska regler som en banan. Den är fortfarande subjektivt värderad, och därmed olika högt värderad av olika människor och olika högt värderad av en och samma person vid olika tillfällen. Skillnaden ligger enbart i pengens funktion, som till skillnad från bananens anti-svält funktion är fullständigt uppdiktad av människan. Det är en allmän, tyst, och kollektiv fantasi som enkelt uttryckt lyder såhär:

Jag kan alltid tänka mig att ta emot X i utbyte för det jag erbjuder på marknaden, och jag är övertygad om att alla andra också vill ta emot X.

Denna gemensamma förvissning är omöjlig att kvantifiera. Cashewnöten som tidigare enbart gick att äta, har när den accepteras som peng en funktion som enbart existerar i en kollektiv fantasivärld. När denna förvissning slår rot så värderas pengavaran mer än bara för sin ursprungliga funktion, pengavaran som tidigare var ett enkelt fysiskt objekt har nu en osynlig men kraftfull egenskap. Efterfrågan på cashewnötter går ner om det dyker upp andra ätbara frukter, eftersom den blir utsatt för konkurrens. Om cashewnötter däremot också är allmänt accepterade som betalningsmedel så ökar efterfrågan på cashew när andra varor dyker upp, eftersom pengavaran nu går att byta mot fler och bättre varor och tjänster.

Pengar är värdelösa, om vi inte har något att värdera

Detta samband blir tydligt om du tänker dig att du på femtiotalet hade släppt ner en hög med silvermynt över en svältande by i Mozambique. Svältdöden hade fortsatt i oförminskad takt, och själv hade du blivit fattigare – eftersom du till skillnad från byinvånarna hade kunnat omvandla dina silvermynt till nyttigheter.

Om du däremot i år (2017) släpper dina mynt över samma by så finns där antagligen ingen svält, men däremot en provisorisk restaurang och bar, friska, vaccinerade och välnärda invånare, någon som förstår sig på att laga cyklar, konstgödsel, ett par lätta motorcyklar, en djup brunn med självtryck, tillgång till basal vattenrening, någon form av avfallshantering, en handelsbod med förnödenheter och kylda mediciner, och en gammal robust Toyota-pickup. Dessutom finns det bara en timmes cykeltur bort en större by med en daglig marknad, en enkel bensinmack, apoteksvaror, vårdcentral och skola.

Nu blir åtminstone den byinnevånare som mynten dimper ner på rikare genom sin förmåga att göra större anspråk på de andra resurser som redan finns på plats. Men byn som helhet blir inte “rikare”. Jag illustrerar bara att det nu finns en efterfrågan på pengar eftersom det finns något av värde att byta till sig. Pengar blir enbart relevanta där det finns en relevant produktion av nyttigheter. Produktion av nyttigheter är det som skapar välstånd. Pengar gör det enklare att dela upp arbete och prioritera, och därmed förenkla välståndsskapande aktiviteter, men pengarna innebär inte i sig själva något välstånd.

Det är inte statliga dekret som skapar pengar. Det är inte heller guldgrävare som gräver upp pengar. Pengar uppstår där människan skapar värde, och frivilligt erbjuder sitt värde i utbyte mot andras värde. Det som avgör pengarnas värde är huruvida människan ägnar sig åt aktiviteter som hennes bröder och systrar anser vara värdefulla. När så är fallet är pengarna en idé som hjälper människan att blomstra. Men att blanda ihop pengarna med någonting verkligt är ett misstag, det enda som är verkligt är mänskliga handlingar.

Uppföljningen till denna artikel tittar på vad som faktiskt utgör bra pengar, och varför det alltid finns krafter som vill korrumpera pengarna, och därmed oss.

Etiketter:

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>