Föreställ dig att du är en romersk kejsare, till exempel Traianus som härskade mellan 98 – 117 e.Kr. Föreställ dig nu att du erövrar ett nytt territorium som är fullproppat med rika guldådror, till exempel Dacia (101 – 102 e.Kr).

Plötsligt är du dränkt i guld. En till synes oändlig ström med hårdvaluta låter dig nu förverkliga dina utlovade projekt. Du kan rusta upp dina förfallna akvedukter och skämma bort dina undersåtar med spektakulära offentliga bad. Dina hårdföra och upprorsbenägna legionärer kan äntligen få sin sold. Storartade gladiatorspel och generösa brödutdelningar är säkrade för överskådlig framtid.

Du får i det närmaste magiska krafter när du får nytt guld. Hur kommer det sig egentligen? Siciliens vajande vetefält har ju inte blivit mer bördiga, stenbrottens dammiga dödsfällor spottar inte ur sig mer sten, de barbarfyllda timmerskogarna är inte mer vidsträckta än tidigare. Arkitekterna, sandalmakarna och gatsoparna blir inte fler. Varken resurser eller arbetskraft blir magiskt “mer” bara för att du har guld. Alla resurser existerar redan och används redan på något sätt i ditt imperium.

Men inte av dig.

trajanus_guld_inflation_riksbanken

Det är först när du börjar använda ditt nya guld som det blir intressant. Du kan naturligtvis inte trolla fram byggnadsmateriel eller arbetskraft. Däremot kan du spendera ditt guld, och därmed utöka ditt anspråk på de resurser som redan finns.

Ditt guld är nytt, marknaden har inte räknat med det i sina priser, vilka därmed är baserade på guldtillgången innan erövringen av Dacia. Det innebär att du har en tyngre hand i din förmåga att ta redan existerande resurser i anspråk än de som använder gammalt guld. Du kan överraska marknaden. “Jag tänkte bygga ett tempel till Jupiter,” säger din kompis Hadrianus. “App app app!” säger du, “Jag ska bygga två, och jag betalar i förskott!”

Ditt flärdfulla spenderande har över tid en stor inverkan på marknaden. Du kan fortfarande inte trolla, men så länge som det nya guldet flödar in har du oupphörligen mer att säga till om än alla andra om hur resurserna i ekonomin ska användas.

Tiden går och guldet rinner i rännilar ur dina valv. Lycksökare och opportunister trängs för att få lapa i sig. Människor som tidigare sopade gatorna kanske nu stretar i ett marmorbrott där lönerna är högre. Före detta sandalmakare kanske skolar om sig till akveduktbyggare för att inte gå miste om den av dig skapade gynnsamma byggnadskonjunkturen. Ditt hov berikas av konstnärer, arkitekter, filosofer och allehanda supplikanter. Det är en fröjd att vara Caesar.

Men det undgår dig inte att guldet rinner iväg i rasande och ständigt ökande takt. De resurser du är intresserad av börjar mystiskt nog gå upp i pris. Varje gång du använder ditt guld från Dacia köper du egentligen till gårdagens priser. Om du möter konkurrens vid dina inköp kan du bjuda över. Din vilja att spendera ökar efterfrågan på vissa saker. Detta i kombination med din eviga förmåga att bjuda över resulterar i att priserna stegras. Men så länge som gruvorna i Dacia producerar guld kan du köpa till gårdagens priser jämfört med alla andra.

De som du har handlat direkt med står näst i tur att använda samma hävstångseffekt. Deras prioriteringar kommer dock att skilja sig från dina. En legionär kommer till exempel uppgradera sin tillvaro genom att dricka vin istället för utspädd vinäger. Han kommer påverka marknaden för vin enligt samma princip som du påverkar byggindustrin. Han kan inte trolla fram mer vin, han har bara ett utökat anspråk på det vin som redan finns jämfört med hans skrålande civilkompisar på tavernan. Snart nog går priset på vin upp, till vingårdarnas stora glädje. De kommer i sin tur märka att nya konkurrenter dyker upp för att dra nytta av vinboomen, de nya konkurrenterna upptäcker i sin tur att priserna på gödsel av någon outgrundlig anledning har börjat gå upp. Et cetera, ad infinitum som romarna skulle säga.

De som får “det nya guldet” sist är de största förlorarna. De har inte fått tag på det nya guldet tidigt nog för att kunna köpa till gårdagens priser alls. De har samma mängd guld som tidigare, men priserna på samtliga varor de brukar köpa har gått upp. Deras köpkraft har minskat. De är fattigare.

Vinnarna och förlorarna

Det är på så vis inflation rör sig genom en ekonomi, inte alls enhetligt eller kontrollerat. Nya pengar kommer alltid in i ekonomin på specifika platser, därifrån sipprar de igenom marknaden och skapar vinnare och förlorare längs vägen. Ju närmare du är ingången för de nya pengarna, desto mer vinner du på bekostnad av de som kommer in senare.

När guldgruvorna i Dacia väl har sinat har du mycket riktigt lyckats bygga en mängd akvedukter och offentliga badhus. Ekonomins redan existerande resurser har dirigerats om till ändamål som du har valt att gynna. Men kan du säga att imperiets totala välstånd har ökat? Nej. Det du definitivt kan säga är att BNP har gått upp. Och att x antal nya akvedukter har byggts tack vare din godhjärtade stimulanspolitik. Men har folk det bättre? Det beror på vilket folk du menar.

Resurserna hade använts på något annat sätt om du inte hade använt dem. Men det har du inte tid att tänka på, det är hög tid att organisera en triumfmarsch i din egen ära. Du vill att folk ska beundra dig, deras välgörare, samt begapa dina byggnadsverk. De ska låta sig väl underhållas av dina gladiatorspel och vagnslopp. Vissa kommer att tacka dig, andra ringakta dig. De allra flesta kommer ha sina egna idéer om vad de skulle ha gjort med rikedomarna.

Men hur många är inte de fiskare som nu inte har råd med bly till sina sänken eftersom dina extravaganta vattenvägar har prisat upp blyet? Hur många de skådespelare som nu måste jobba extra som prostituerade för att ha råd med sitt dagliga bröd? Hur många de sandalmakare vars expansionsplaner gått i stöpet? Det är dessa personers uteblivna resursanvändning som är den verkliga kostnaden för ditt underhållnings och byggnadsmirakel. Ingen håller triumfmarscher i deras ära. Trots att det är de som har betalat för kalaset.

Vad händer när guldet slutligen sinar, eller Dacia lyckas återta sina land? Vad ska horderna av konstnärer, arkitekter, legionärer, lungsjuka stenbrottsarbetare och andra förmånstagare ta sig för då? Du måste undersöka alternativa avenyer. Redan tidigare har du börjat späda ut de guldmynt som cirkulerar genom skattkammaren, men det börjar bli svettigt. De ständiga ilbuden du mottar om barbarer som anhopar sig vid utkanterna av imperiet får dig på dåligt humör. För att inte tala om den ständiga nervositeten om att någon ska få för sig att öppna din hals på natten när det lynniga pretoriangardet bestämmer sig att det är dags för regimbyte.

För den som är Caesar gäller det sannerligen att hålla många intressenter feta och på gott humör. Du känner dig allt mer som en vindflöjel som pekar i den riktning stundens kortsiktiga behov vill fläkta. Dina val blir färre och sämre. Du kan öka skatten, och späda mynten. Må Jupiter se till att det blir din efterträdare som får reda ut den oundvikliga kraschen!

Folket knorrar. Många har det sämre och känner intuitivt på sig att de har dragit det korta strået. Dina skrytbyggen sticker i ögonen på dem. De söker svar, och syndabockar. Du riskerar upplopp i protest mot brödpriserna. Lösningen kan nu vara att skylla ifrån sig och få andra att se giriga ut. Kanske ska du måla ut bönderna såsom exploatörer och profitörer? Det är ett välbeprövat knep som är populärt än i denna dag. Sagt och gjort förelägger du om priskontroller på säd till folkets jubel. Men nu får bönderna problem att få affären att gå runt eftersom du tvingar dem att hålla ned priserna i den ekonomi där du själv har drivit upp priserna på allting annat. Som ett brev på posten kommer bristen, och med bristen kommer köerna och den svarta marknaden. Det krävs blott en liten knuff, kanske ett utbrott av smittkoppor, så är katastrofen ett faktum. I takt med att bönderna börjar lägga ner sina gårdar får du en ännu bättre grund att utmåla dem som samhällsfiender som vägrar arbeta för folkets bästa, och dig själv som folkets räddare. Dags att konfiskera mark och att kommendera tvångsarbete. Ety bröd är en mänsklig rättighet. Ett tips är att börja med dina politiska fienders gårdar.

Ser du några likheter mellan Trajanus tidsålder och vår egen?

Lånen är statens Dacia

Inflationens maskineri är principiellt likadant genom historien, detaljerna varierar. Dagens centralbanker gör i stort sett samma sak som Trajanus. Det kortsiktiga politiska valfläsket kräver att man använder varje till buds stående medel för att krama resurser ur ekonomin. Det handlar numera inte om att hitta nya guldfyndigheter eller späda ut mynt; men tryckpressen fungerar utmärkt, och nya innovationer såsom kvantitativa lättnader och krediter utfärdade via manipulerad (till och med negativ!) ränta vinner mark. Resultatet är detsamma: pengar ”uppstår” på vissa specifika platser i ekonomin, vilket skapar lokala vinnare och distribuerade förlorare. Otaliga felinvesteringar görs, konjunkturerna och bubblorna avlöser varandra, och folket känner på sig att någonting är trasigt.

Så fort det finns någon som via tvång tillskansar sig ett monopol över tillgången på pengar så äger inte längre den breda massan sina pengar. Nåja, de äger de pengar (eller penningsubstitut) de redan har, men även det är alltmer tveksamt. Försök att gå till en bank idag och sätta in en större mängd kontanter. Kan du inte i detalj redovisa pengarnas så kallade ursprung kan banken vägra att betjäna dig. Pengatvätt är nämligen en synd som enbart staten får ägna sig åt.

Ett exempel på direkt kontantförstörelse är Modi-regeringen i Indien som i sin iver att berika befolkningen förbjöd vissa sedelvalörer (de vanligaste) och därmed helt sonika förstörde en stor mängd tillgångar och möjligheter till transaktioner. Detta efter en extremt ransonerad (4000 rupier om dagen) och kort (20 dagar) växelfrist. Operationen kom som en blixt från klar himmel, vilket har förbluffat observatörer. Men det är klart att det var tvunget att överrumpla, annars hade ju folk hunnit rädda sina tillgångar. Ingenting är så irriterande som offer som kan förutse ens manövrar. Men Indiens regering försöker nog bara komma ikapp föregångsländer som Sverige där i princip ingen använder kontanter längre. För oss har övergången till det kontantlösa samhället varit mer utdragen och mer elegant utförd – i det närmaste bekväm. Men låt er inte luras, den har också verkliga kostnader.

Statens obevekliga incitament att krama pengar ur undersåtarna innebär oftast direkt konfiskering; beskattning och penningförstörelse á la Modi. Men inflationen är den absolut mest lömska metoden. Detta svåröverskådliga och avancerade bedrägeri som gnager på vårt välstånd och vår köpkraft till förmån för vissa specifika aktörer. Egentligen är det inte ens pengar staten är ute efter, det är personers möjliga anspråk på resurser som är det viktigaste.

Om du litar på Sveriges Riksbank eller andra aktörer som förespråkar en lagom inflationsnivå bör du ha två saker i bakhuvudet.

  1. De mäter prisökningar och påstår att det är synonymt med inflation, det är det inte, prisökningar är ett symptom på inflation, som alltså är ökning i penningmängden. Den närmast metafysiska frågan om att försöka avgöra vad den “verkliga” prisinflationen är lämnas bäst till de illustra tjänstemännen på Statistiska Centralbyrån. Den som vill läsa mer om det här kan med fördel läsa artiklarna Inflationsmål och mätning av prisutveckling, samt Den dolda agendan bakom KPI, båda signerade Carl-Fredrik Klåvus.
  2. De inblandade parterna mäter helst inte de prisstegringar som ser dåliga ut för dem, de vill gärna att inflationen ska se lägre ut än vad den egentligen är. Detta är naturligtvis inte uttalat, däremot är det ett obevekligt incitament. Därmed dyker det med tiden upp bekväma och tillrättalagda auktoriteter som kan utarbeta officiella apologetiska förklaringar för de tillvägagångssätt som används. Korruptionen blir policy, därmed finns ingen korruption. Men vad ska vi egentligen tro om att bostadspriser inte räknas in i konsumentprisindex (a.k.a inflationen)? Däremot räntekostnader för boende? Det är ju i bostadslån som penningsubstituten främst skapas! Lånen är statens Dacia. Och det är räntorna som styr deras kostnader! Det föregående har ökat lavinartat utan att göra avtryck på “inflationen”, det andra minskar konstant via direkt räntemanipulation och tillåts inverka negativt på “inflationen”.

Arbetar riksbanken och de finansiella institutioner som har välkomnats in i den statliga regleringsvärmen verkligen för din skull, eller arbetar de för vissa specifika särintressens skull? I mitt sinne råder det inget tvivel om att det handlar om det senare. De byråkrater som är inblandade i denna process är ofta inte ens medvetna om den skada de gör. De är inte dåliga människor, snarare i många fall djupt omtänksamma, intelligenta och på det personliga planet moraliska människor. Som folk är mest, och folk är för det mesta selektivt blinda. Just dessa tjänstemän är en del av ett system vars incitament över tid har en obetvinglig tendens mot ökande destruktivitet, och det krävs mycket för att väcka en person från institutionell dvala.

Icke desto mindre är det viktigt att försöka nå fram till dessa människor, och att få dem att förstå att deras tjänstgöring inte är önskvärd, att de utan att inse det deltar i urgammal plundringstradition som det är dags att fullkomligt förkasta. Kanske kan vi nå fram till några stycken. Det vore fint.

Till syvende och sist är det absolut viktigaste att vi direkt utmanar det institutionella penninghyckleriet och vägrar kompromissa med sunda ekonomiska värderingar. Enbart då kan vi kan återta ägandet över våra pengar och vår egen framtid. Det är hög tid att vi deltar i skapandet av frimarknadsalternativ, svaren står att finna både i kryptovalutorna och i ädelmetallerna, men framför allt i nära samarbete mellan människor som vägrar att håglöst låta sig ledas till förgängelsens brant.


Lyssna på denna artikel här, eller via vår podcast, Mises Ljud.

Etiketter: ,

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>