Det här är den första delen av det femte kapitlet i Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. Om du vill ha en något djupare förståelse av kapitlet rekommenderar vi vår studieguide!

1. Praxeologins tidsmässiga karaktär

Begreppet förändring implicerar begreppet tidsmässig följd. Ett fast och för evigt oföränderligt universum skulle stå utanför tiden, men det skulle vara dött. Koncepten förändring och tid är oskiljaktigt förenade med varandra. Handlande syftar till att uppnå förändring och ingår därför i den tidsmässiga följden. Det mänskliga förnuftet är till och med oförmöget att föreställa sig en tidlös tillvaro och ett tidlöst handlande.

Den som utför en handling skiljer på tiden före handlandet, tiden som förbrukas genom handlandet och tiden efter det att handlandet avslutats. Hon kan omöjligen förhålla sig neutral till tidens förlopp.

Logiken och matematiken handlar båda om perfekta tankesystem. Deras systems relationer och implikationer samexisterar och är beroende av varandra. Vi skulle lika gärna kunna säga att de är synkrona och tidlösa. Ett fulländat sinne skulle kunna förstå dem i en enda tanke. Människans oförmåga att åstadkomma just detta gör själva tänkandet till en handling, som steg för steg går från ett mindre tillfredsställande tillstånd bestående av otillräcklig kunskap, till ett mer tillfredsställande tillstånd bestående av insikt. Den tid som krävs för att nå insikt får dock inte blandas ihop med den inneboende logiska samtidighet som finns i ett aprioristiskt deduktivt system. Inom ett sådant system är begrepp som föregående och efterföljande enbart metaforiska. De syftar inte till systemet i sig, utan till vår handling av att förstå det. Systemet självt förutsätter varken kategorierna tid eller kausalitet. Det föreligger funktionell korrespondens mellan enheterna, men det finns varken orsak eller verkan.

Det som kunskapsteoretiskt skiljer det praxeologiska systemet från logikens är just att det förutsätter både kategorierna tid och kausalitet. Även det praxeologiska systemet är dock aprioristiskt deduktivt. I egenskap av ett system saknar det tid, men förändring är en av dess byggstenar. Koncepten förr och senare, samt orsak och verkan, finns bland dess beståndsdelar. Föregående och efterföljande är väsentliga inslag i det praxeologiska tänkandet, och så även händelsers oåterkallelighet. Inom ramen för det praxeologiska systemet är alla hänvisningar till funktionell korrespondens lika metaforiska och vilseledande som hänvisningarna till föregående och efterföljande inom ramen för det logiska systemet.

Kommentarer (1)

  • ante

    2 månader sedan

    Tjusisgt, men det kräver lika mycket ansträngning att förstå som den engelska versionen!

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>