Trabanten var en gammal Östtysk bil från förClZX-JPXEAAixyTe Berlinmurens fall som blev symbol för undermålig kommunistisk kvalité. Bilen var ökänd för att fungera illa; den var obekväm, långsam, högljud och allmänt smutsig, men var trots det så eftertraktad att kötiden var uppemot 15 år. När priser och marknader inte får styra går ekonomier åt skogen (se Venezuela…), och Östtyskland var inget undantag. Särskilt äldre släktingar brukar dra sig med en och annan knasig historia från DDR-Tyskland.

Många är vi som skrockat gott åt sådana historier och köande. Så absurt. Producera mer, och höj priset, hur svårt ska det vara? Men likt Matteusevangeliet (7:3-5), är det ibland svårt att see bjälken i sitt eget öga, men desto lättare att se grandet i sin broders.

Den svenska Trabant-kön stavas hyreslägenheter. Till skillnad från Trabanten har problemet varken avskaffats eller förvisats till historien. Samme svensk som så gärna skrockar åt Trabanten och berättar historier om Östtyskland, stödjer sannolikt hjärtligt hyresregleringar. Så har vi ju alltid haft det i Sverige. Hyresgäster är ju i sådan utsatt sitaution. Vi måste hindra de giriga och hemska fastighetsägarna från att förtrycka de fattiga hyresgästerna och, likt prins John krama ur dem den sista droppen hyra. Staten och Kapitalet osv.  Samt de två största missförstånden av alla: hyresregleringen hjälper låginkomsttagare, och den motverkar segregationen.

Det finns tre välbekanta välfärdsförluster på grund av hyresregleringen:
(1) när priset (hyran) hålls artificiellt lågt, vill ingen bygga nya hyresrätter eftersom det vore en förlustaffär: det kostar mer att bygga dem än vad framtida hyror betalar in. Slutsats: brist på hyresrätter.
(2) utnyttjandet av de existerande hyresrätter är dåligt; folk bor kvar längre än vad de behöver, eller annars hade gjort, vilket gör det svårare för andra att ta sig in på marknaden. Typexemplet här är pensionärer i för stora lägenheter som bor kvar på grund av hyresregleringen, och barnfamiljer som därmed inte kan hitta lämpligt boende i relevant område.
(3) problem från de två första exemplena rinner över på arbetsmarknaden eftersom företag nu inte kan rekrytera bästa möjliga personal på orter där det råder bostadsbrist.

Som vanligt, tack för hjälpen, Staten.

I ett av de senaste upplagorna av tidskriften Ekonomisk Debatt (utgiven av Nationalekonomiska Föreningen), skriver den välkände svenske ekonomen Assar Lindbeck om hyresreglering, någonting han gjort under hela sin karriär. Få är de ekonomutbildade idag som inte läst Assar Lindbeck attackera hyresregleringen vid något tillfälle i sina karriärer. Faktum är att artikeln från i höstas skulle ha kunnat publicerats närhelst under Lindbecks halvsekellånga karriär. Såhär inleder han:

Anta att staten inför priskontroll för bilar och att bilpriserna därmed sänks med, säg, 30 procent. Det är okontroversiellt att detta skulle leda till ökad efterfrågan och minskat utbud av bilar, dvs ett efterfrågeöverskott, eller annorlunda uttryckt ”bilbrist”. Det borde vara lika lätt att förstå att hyreskontroll (synonymt: hyresreglering), där hyran sätts under den potentiella jämviktsnivån, leder till ett efterfrågeöverskott på hyreslägenheter och därmed till ”bostadsbrist”. (s.17)

Lindbeck peckar på ytterligare aspekter av problemet: rörligheten på bostadsmarknaden är inte bara lägre än vad den annars vore, den rörlighet som sker är fel slags rörlighet. Vanligtvis är en flytt ett plussummespel, särskilt i samband med nytt arbete eller familjesammansättningen förändras. Vad outsiders på hyresmarknaden istället tvingas till är att ”ingå det ena kortsiktiga andrahanskontraktet på bostad efter det andra” (s.21). De flesta känner någon som lider av precis det här problemet. Vidare leder hyresreglering till att fastigheternas kvalité sjunker, särskilt om fastighetsägare inte tillåts höja hyror i linje med kostnader för reparation.

På något mystiskt sätt verkar inte vanliga regler gälla; det lilla sunda förnuft och seriös nationalekonomi som ibland uppkommer i politiska diskussioner försvinner innan man hinner stava ‘hyresreglering’. Alla som tagit en kurs i nationalekonomi, eller tänkt längre än näsan räcker, inser att hyresreglering är en ganska dum idé. Men inget händer, för vi måste tydligen hjälpa de fattiga och underpriviligerade. Ekonomerna Roland Andersson & Bo Söderberg skrev för några år sedan såhär:

Men den låga hyran gynnar alla som får en lägenhet, inte bara grupper med bristande inkomster. Få lägenheter i exempelvis Stockholms innerstad förmedlas genom bostadsförmedlingen. Alla som vid denna hyra vill ha en lägenhet, kommer inte att få det och det är inte alls säkert att det blir just låginkomsttagare som får hyra lägenheterna.

Enklare uttryckt: hyresreglering hjälper bara de fattiga om kapital och kontakter är mindre ojämlikt fördelade än inkomster. Med andra ord: vår paternalistiska och vilesledande vilja att hjälpa låginkomsttagare genom att reglera hyror skapar brist på hyreslägenheter. För att lösa problemet uppstår antingen svarta marknader där kontakter blir den nya valutan (och den förhatliga diskrimineringen ges grogrund) eller också skuldfinansierade köp av bostadsrätter. Dessa lösningar kräver kapital och finansieringsmöjligheter av bostadsköp, samt bra kontakter med fastighetsägare. Tror det välvilliga vänsterfolket allvarligt talat på någonting så dumt och uppenbart felaktigt som att dessa är mer jämlikt fördelade än inkomster?

Men segregationen då? Gentrifiering är ju ett stort problem! Igen, här är regleringskramaren satt i en väldigt jobbig situation. Stor efterfrågan i kombination med svarta marknader, som i vanliga fall löser de hinder stater lagt i vägen för marknaden, betyder att hyresvärdar sätts i en position där de kan välja och vraka bland hyresgäster. Elekartad diskriminering har därmed inte längre det ekonomiska ”straff” eller kostnad såsom den vanligtvis har på fria marknader; att vägra sälja sina produkter till svarta, blonda eller heterosexuella betyder att man dels förlorar intäkter från dem, men också från alla andra som bojkottar ens varor på grund av beteendet. När hyresvärdar kan välja och vraka utan de normala ekonomiska och sociala krafter som begränsar deras beteende släpps elakartad diskriminering fri. För att rättfärdiga hyresregleringen måste regleringskramaren måste därmed tro att en avreglerad hyresmarknad skulle vara ännu mer diskriminerande än den artificiella och svarta marknad hans reglering skapat. Det vill säga, han måste fullständigt bortse ifrån de marknadsmässiga förluster diskriminering skapar och mer därtill: han måste tro att fastighetsägare och hyresvärdar diskriminerar mer när de har mindre möjligheter att göra det och större kostnader för det. Han måste, som Lovis säger, vara mer än lovligt galen.

Närhelst politiker eller andra säger att någon politisk åtgärd hjälper de fattiga kan man ge sig katten på att den gör motsatsen. Det här är hyresregleringen ett utmärkt exempel på. Ekonomer och de flesta andra normalbegåvade människor förstår att hyresreglering är skadlig, onödig och oönskad. Men lösningen ligger djupt begraven i den politiska processen och hindras av de incitament som politik och demokrati ger makthavare; insiders är fler än outsiders, eller deras förluster vore mer synliga och mer koncentrerade än fördelarna för oss andra. Och partier i en demokratur reagerar på fasaden utåt samt antal väljare, vilket är förklaringen till att ingenting händer. Prisa demokratin!

 

Kommentarer (3)

  • Rikard

    5 månader sedan

    Hej.

    En sak som varken Lindbäck eller andra, oavsett var de står i frågan, bryr sig om att ta upp på vilket sätt varan ‘bostad’ skiljer sig från varan ‘tugg-gummi’ eller ‘Trabant’.

    Troligen för att de aldrig varit hemlösa (inte bostadslösa; hemlösa).

    Alla vill vi bo inomhus, varmt, mögelfritt, torrt, och med sanitära faciliteter. Således är vi tagna som gisslan av våra basbehov. Till skillnad från livsmedel eller bilar är bostaden som vara en smula svårare att ersätta just på grund av sin natur och dess koppling till våra behov. Du säger inte upp ett kontrakt eller säljer din bostad utan att ha någonstans att flytta till. för den som levt med tillräckligt god ekonomi för att kunna göra detta kan det vara svårt att förstå perspektivet hos den som är uppvuxen med hemlöshet som ett reellt alternativ; det är inte alla som kommer ifråga för socialtjänstens ömma omsorg varken nu eller för trettio år sedan.

    Så varför skall jag som byggherre bygga så mycket att jag förstör branschens möjligheter att vinstmaximera? Kunderna sitter där de sitter, och kan inte annat. Lagom brist håller priset och avkastningen hög, på samma sätt som regleringen, och då vi knappast kan bygga flerfamiljshus som enskilda så har byggherrar och fastighetsbolag en lika gisslantagen marknad som vore det ett rallarläger med bolagspengar – om det sedan är ett kommunalt bolag eller ett privat är egalt från hyresgästens perspektiv.

    Jag tror snarare lösningen ligger i att göra det billigare och enklare för alla att bygga sin egen bostad; sitt egnahem. Förenklade plan- och byggprocesser, byggsatshus som är så enkla att den enskilde kan (och ges lov i lagen!) att själv konstruera bostaden. Avskaffande av estetiska lagar om hur hus och tomter måste smälta in i gemenskapen torde också underlätta och verka frihetsfrämjande.

    Kanske en total skattebefrielse (på hela processen) på hus byggda av enskilda, av egen kraft och med egna pengar, och så även på marken till huset vore en väg framåt? På så vis kan den med inkomst nog flytta från höghusområden, och därmed agera ‘morot’ för andra genom att visa att ‘själv är bäste dräng’?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Joakim Book Jonsson

      5 månader sedan

      Hej, Rikard!

      Ledsen att jag inte svarat förrän nu. Det är spännande som du säger, men vilka av de aspekterna och resonemangen kring ”basbehov” osv är inte applicerbara på livsmedel? Säg bröd? Och vi har inte prisbubblor och brist på bröd. Dvs, din jämförelse kan inte hålla.

      /J

  • Uno Hansson

    5 månader sedan

    Med svenska breddgrader så är vars och ens behov av väderoberoende klimatskal avsevärt mer i paritet med akut vård och omsorg… än den del av marknaden där konsumenten har betydligt mer valfrihet när det gäller strategisk tidspreferens.

    Det byråkratiskt och korporativistiskt (Saltsjöbadsavtal mm.) oerhört ineffektivt reglerade högskattesamhället, har infört omfördelande socialförsäkring vid akut vård, omsorg mm. Men nordboendes livslånga dygnsbehov av väderoberoende klimatskal är – liksom akut tandvård – katastrofalt dåligt tillgodosedd och nästan helt utan redundanta säkerhetssystem. Detta dominoeffekt-utsatta ”korthus” snedvrider förstås hela bostads- och lokalmarknaden totalt.

    Förresten så försvinner ju mer och mer och mer av de tidigare relativt redundanta säkerhetssystemen… även inom den med politikerbeslut utsatta vården och omsorgen …

    https://www.learning4sharing.nu/redundans-163371.html

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>