För nästan tre år sedan skrev jag i artikeln “The Tyranny of Fundamentalist Language” om hur religösa grupper på ytterkanten lyckas förslava sina följare genom att skapa ett språk och ett ordförråd som förstärker känslan av att det är “vi mot dem”. Jag hade nyligen lämnat min uppväxts evangeliska kyrka, och jag ville sammanfatta – så gott jag kunde – varför det är så svårt att nå fram till individer som är en del i dessa ultra-konservativa religösa grupper.

Till min stora glädje mottogs min artikel väl. Många svarade mig med berättelser om nära och kära som fastnat i grupperingar som kan betecknas som kulter, eller åtminstone uppvisade kultliknande beteenden. En familjemedlem till en av de som dog i Waco-belägringen e-mailade mig och uttryckte sin tacksamhet för att jag hade satt ord på känslor som den burit i över två årtionden.

Naiv som jag är trodde jag att nu när jag hade tagit mig ur mitt egna konservativa/evangeliska kontext så skulle jag inte längre behöva oroa mig för grupper som använder språk för att kontrollera människor. Men under de tre år som har gått sedan jag skrev min artikel har jag tyvärr lagt märke till att språkets mästrande funktion inte enbart används av religiösa fundamentalister. Deprimerande nog blir det allt vanligare även inom de sekulära, så kallade “liberala” grupperingarna.

Ta University of Tennessee som exempel, där trycker administratörer på för att ersätta pronomen som “han” och “hon” med “neutrala” pronomen såsom “xe”, “xym” och “xyr”. Studenter vid Columbia University vill införa triggervarningar för klassiska verk såsom Ovidus Metamorfoser (men en feministisk blog protesterade mot detta förslag, eftersom ordet “triggervarning” i sig självt “triggar” och kan leda in tankarna på avtryckare på handeldvapen).

Vid Berkeley protesterar studenter mot undervisningen av Platos och Aristoteles läror, de var nämligen “ekonomiskt priviligerade vita män”. Den årliga uppsättningen av Vaginamonologerna ställdes in vid Mount Holyoke eftersom “Kön är en vidsträckt och omfångsrik upplevelse som inte enbart kan avgränsas till biologiska och anatomiska kännemärken, därför är pjäsen reduktionistisk och exkluderande.”

I universitetstidningen Harvard Crimson argumenteras det i en artikel att “Det är frestande att fördöma frustrerande begränsningar inom akademiska studier såsom inkränkningar av den akademiska friheten. Men jag skulle vilja uppmuntra studenter och akademiker att istället använda ett rättviseramverk. Om vi ger upp vår överdrivna tillit till den akademiska frihetens doktrin kan vi snarare börja överväga vad som faktiskt är rättmätigt”, artikeln går sedan över i det isande uttalandet “Om vårt universitet verkligen motsätter sig rasism, sexism och heterosexism, varför ska vi stå ut med ‘akademisk frihet’ om det resulterar i forskning som går tvärt emot våra mål?”

En nyligen avslutad opinionsundersökning fann att 40% av alla unga vuxna är för lagstiftning emot “okänsligt språk” (statistiken är skrämmande, men för att sätta det i perspektiv: 40% av alla amerikaner är kreationister). Men precis som inom religiös fundamentalism handlar det inte bara om att censurera språk. Det handlar även om att skapa nytt språk.

Sekteristiska grupper deltar inte i idéernas marknad. Varför inte? Marknader är öppna platser, och på idéernas marknad kan vem som helst utmana dig om du pratar strunt. Sekteristiska grupper ringar in sig. De utvecklar sina egna gemenskaper, sina egna bubblor, sina egna stängda marknadsplatser, där deras idéer konstant förstärks och aldrig utmanas. Logiska resonemang kan omöjligen finna sin plats i dessa sammanhang, därför behövs nya regler. Nytt språk. Sekteristiska grupper deltar fortfarande i samhällsdebatten, men det är ett ensidigt engagemang – de är inte ute efter debatt, de är ute efter nya nya lärjungar.

Låt oss gå igenom några exempel på hur de sociala rättviseligan har använt lingvistiska konstruktioner. Vilka ord och fraser använder de i syfte att försöka kontrollera andra personers handlingar och beteenden? Här är några exempel:

  • “Passera som vit”: När en person som är med i en minoritetsgrupp yttrar en åsikt som går på tvären med den offerberättelse som det sociala rättvisegänget säljer. En person som utmanar denna berättelse “passerar som vit”. Andra varianter är “Uncle Tom” (om den oliktänkande är svart) eller helt enkelt “rasförrädare“ (om den tillhör någon annan ras).
  • “Internaliserad misogyni”: När en kvinna ger yttryck för en åsikt som inte rimmar väl med feministiskt konsensus anklagas hon för att internalisera och haspla ur sig “förtryckande sociala attityder som har propagerats av patriarkatet”. Detta är naturligtvis oerhört nedlåtande mot kvinnor – något man inte väntar sig i en feministisk miljö. Kort och gott har den skyldiga kvinnan inte sett till att trippa fram på den linje som den tredje vågens feminism har ritat upp, och måste alltså vara så pass hjärntvättad att hon är “omedveten om sitt eget förtryck”.
  • “____splain”: Alla motargument som yttras av en person som råkar befinna sig i den demografi som utgör måltavla för anhängarna till den sociala rättviserörelsen – det spelar ingen roll hur uttrycksfullt och vältaligt argumentet presenteras – det avfärdas snabbt genom att lägga till “splain” efter ett utvalt adjektiv. (Exempelvis “cis-splain”, “whitesplain”, “mansplain”). Denna ekonomiska och enfaldiga attack syftar till att direkt avsluta debatten, kom ihåg att dessa personer inte vill debattera, det är nämligen läskigt och medför risken att man kan förlora.
  • “På fel sida av historien”: Detta uttryck är symtomet på en uppfattning som går ut på att mänskliga händelser över tiden sker längs en bana som obevekligen leder fram till ett utopiskt korrekt tillstånd. Det finns såklart inte någon “rätt” eller “fel” sida av historien. Historien bara är, och framtiden är ett carte blanche. De som använder sig av denna formulering är ironiskt nog ofta moralrelativister och gillar postmodern filosofi (som argumenterar att det inte finns någon objektiv sanning eller moral).

Jag skulle kunna peka ut många andra politiskt korrekta ord och fraser, men de ovanstående borde räcka som exempel på hur denna rörelse använder språk både för att radera oliktänkande röster och för att skrämma anhängare.

Den sociala rättviserörelsen beter sig på många sätt likadant som fundamentalistiska kristna. “Privilegium” är det sekulära ordet för arvsynd, och att inneha privilegier är att bära på ett totalt sedefördärv för vilket man måste sona. Att vara skyldig till “hatspråk” (att ge röst till åsikter som inte rimmar med den godkända offerberättelsen) är liktydigt med att vara en hädare. Dessutom är anhängare till politiskt korrekt grupptänkande besatta av sex – särskilt när de gör sig själva till puritanska skiljedomare gällande vilket sexuellt beteende som är acceptabelt och icke-acceptabelt. Likt alla fundamentalistiska grupper så har de sina tankepolisiära åtgärder ämnade åt de som irrar bort från den sanna stigen (obligatorisk “mångfaldsträning” efter en upplevd överträdelse är ett av de mest orwellianska exemplen på hur man kan uppnå syndaförlåtelse). Slutligen, återigen precis som i andra fundamentalistiska grupper, får den fromme rättevisekrigaren aldrig riktigt finna någon ro i att syndernas förlåtelse är varaktigt deras, det är en otrygg tillvaro även för anhängaren. Det finns nämligen en uppsjö med fällor uppsatta inom ideologin som gör det svårt att följa ett budord utan att bryta mot något annat. Om du till exempel föredrar att dina sexuella partners är av samma ras som du så är du en “sexuell rasist”, om du tvärtom föredrar andra etniciteter kan du mycket väl göra dig skyldig till “fetischism”; om du inte tror att kön är en social konstruktion beskylls du för att vara “heteronormativ”, men om du vägrar tro på att transgenderism är en biologisk realitet så är du “transfobisk”. Du kan inte vinna, och det är inte heller meningen. Den politiskt korrekta ytterlighetsrörelsen är precis som alla andra oförlåtande och behårda religiösa rörelser konstruerad för att innebära en oupphörlig ansträngning där du aldrig kommer att duga.

De sociala rättvisekrigarna är inte liberaler (ö.a: i den amerikanska bemärkelsen av ordet). De har sannerligen gjort sitt bästa för att kapa den liberala rörelsen, men i sitt hjärta är de inte mycket mer än kulturmarxistiska despoter – och de måste stoppas. Det finns inget snabbt sätt att göra det på. Men det är inte ett olösligt problem.

För det första kan vänstern inta en tydlig ställning emot idécensur – oavsett moralistiska bevekelsegrunder (med “vänstern” menar jag främst det Demokratiska partiet, men även den liberala blogg-världen och vänsterakademiker). Det Demokratiska partiets officiella program skulle till exempel kunna anta en formulering där man ger entydigt och fullkomligt stöd till yttrande och uttrycksfrihet (anmärkningsvärt nog innehåller programmet ingen sådan formulering idag). Demokrater på universitet skulle kunna protestera emot vänsterns försök att bannlysa konservativa föreläsare. Oavsett hur det görs måste vänstern vara oerhört tydlig med sitt stöd för det fria ordet (oavsett hur vidriga orden må vara).

För det andra kan vi öppet namnge och förlöjliga individer och publikationer som förvränger andra människors idéer och som försöker tabubelägga vissa åsikter (känn er träffade Salon). Som tur är sker detta redan i viss mån med hjälp av liberaler såsom Dave Rubin, Sam Harris, Nick Cohen och Ayaan Hirsi Ali – de utmanar den “regressiva vänstern”.

Det finns säkerligen andra sätt att bemöta denna undergruppering av vänstern, vars giftiga attityder sprider sig som en cancer inom den moderna liberalismen. Tills dess vill jag uppmana alla de som är fångade i denna sekulära fundamentalism att göra samma resa som jag gjorde för bara några år sedan: lämna din destruktiva ideologi, förkasta de falska berättelserna och omfamna den sanna liberalismen som värdesätter upplysningens principer: social frihet och yttrandefrihet.


Originalartikeln i översättning av Jon Nylander

Etiketter:

Kommentarer (1)

  • Kritiker

    2 månader sedan

    Observera att man inte längre kan använda ordet ”kulturmarxism” som författaren gör ovan. SJW-mobben har även ett fast grepp om redigeringen av Wikipedia, som skriver:

    ”Kulturmarxism, av engelskans Cultural Marxism, är en pejorativ politisk term och bygger på en konspirationsteori – – – ”

    Det är således endast en ”konspirationsteori” numera. Det är förbjudet att kritiskt granska det postmoderna tramset. Om man ändå gör det är man foliehatt och konspirationsteoretiker. SJW-idéerna är ju den enda sanningen och varje kritik som inte står i överensstämmelse med det s.k. ”narrativet” är givetvis ogiltiga.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>