mises-inflation2En väsentlig del av de ”icke-ortodoxa” doktriner som förespråkas av alla socialister och interventionister, är att återkommande depressioner är ett fenomen som är inbyggt i hur marknadsekonomin fungerar. Emedan socialisterna hävdar att denna ondska endast kan utrotas genom att ersätta kapitalismen med socialism, hävdar interventionisterna att staten är kapabel att korrigera marknadsekonomin på ett sådant sätt att man kan uppnå något de kallar ”ekonomisk stabilitet”. Dessa interventionister skulle ha rätt om deras planer för att bekämpa depressionerna syftade till att radikalt överge kreditexpansionen. De förkastar dock denna idé. Vad de vill göra är att öka kreditexpansionen ännu mer och förhindra depressioner genom antagandet av särskilda ”kontracykliska” åtgärder.

Avseende dessa planer ter sig staten som en gudom som existerar och verkar utanför de mänskliga affärerna, som är oberoende av hur dess subjekt agerar, och som har makten att påverka deras handlingar utifrån. Till sitt förfogande har den medel och tillgångar som folket inte bidragit med och som fritt kan användas för vilka som helst ändamål som härskarna är villiga att använda dem för. Det enda som krävs för att denna makt ska användas på det mest gynnsamma sättet är att man följer experternas råd.

Det mest bekanta exemplet på ett sådant botemedel är en kontracyklisk timing av offentliga arbeten och offentlig spenderande. Denna idé är inte så ny som dess förespråkare vill få det att verka. När de dåliga tiderna uppstår har allmänheten i det förgångna alltid krävt att staten sätter igång offentliga arbeten för att skapa jobb och för att förhindra ett prisfall. Men problemet är hur dessa offentliga arbeten ska finansieras. Om staten beskatter medborgarna eller lånar från dem bidrar den inte alls till det som Keynesianerna kallar den aggregerade mängden utgifter. Den begränsrar den privata medborgarens möjlighet att konsumera eller invstera i samma omfattning som den ökar sin egen. Men om staten finansierar detta genom de omhuldade inflationära metoderna gör den saker och ting värre, inte bättre. Den må ett kort tag försena krisens utbrott, men när avräkningen väl kommer blir krisen desto tyngre ju längre staten har försenat den.

De interventionistiska experterna förstår inte de verkliga problemen. I deras ögon är det viktigaste att ”planera offentliga kapitalutgifter i god tid och ackumulera fullständigt utarbetade kapitalprojekt som kan sättas igång med kort varsel”. Detta, säger de, ”är den rätta politiken och något som vi rekommenderar alla länder att följa”. Men problemet är inte utarbetandet av projekt, utan hur man bidrar med materiel för deras genomförande. Interventionisten tror att detta enkelt kan lösas genom att staten håller tillbaka på sitt spenderande i goda tider och ökar det i dåliga tider.

Det är visserligen sant att det är bra att staten minskar sina utgifter, men detta bidrar inte med de medel som staten behöver för en senare ökning av sina utgifter. En individ kan verka på detta sätt. Han kan, genom sparande, ackumulera när hans inkomst är hög, och spendera senare när hans inkomst faller. Med avseende på nationer, eller alla nationer sammantaget, är det dock annorlunda. Statskassan kan hamstra en ansenlig del av det överflöd som samlas in via skattsedeln som ett resultat av de goda tiderna. I den mån, och så länge som, den undanhåller dessa medel från att cirkulera, är dess politik i själva verket deflationär och kontracyklisk och kan i detta avseende försvaga den boom som skapats av kreditexpansionen. Men när dessa pengar åter spenderas, förändrar de penningrelationen och framkallar en tendens mot en minsking av pengarnas köpkraft. Dessa medel kan under inga omständigheter bidra med de kapitalvaror som krävs för att utföra de vilande offentliga arbetena.

Interventionisternas fundamentala misstag består i det fakum att de ignorerar bristen på kapitalvaror. I deras ögon uppstår de dåliga tiderna enbart för att folk har en mystisk ovilja att både konsumera och investera. Den verkliga frågan handlar om hur man producerar mer och konsumerar mindre, för att på så sätt öka mängden tillgängliga kapitalvaror, men interventionisterna vill öka både konsumtionen och investerandet. De vill att staten sätter igång projekt som är olönsamma just för att de produktionsfaktorer som krävs för deras genomförande måste tas från andra produktionslinjer där de skulle ha tillfredsställt sådana behov som konsumenterna ansåg vara viktigare att tillfredsställa. De inser inte att sådana offentliga arbeten avsevärt försämrar det verkliga problemet: bristen på kapitalvaror.

Man skulle så klart kunna tänka på andra sätt att använda det sparkapital som staten samlat in under boomen. Överflödet i statskassan skulle kunna användas till att köpa stora mängder av allt det materiel som senare, under de dåliga tiderna, kommer att behövas för genomförandet av de planerade offentliga arbetena, och av de konsumentvaror som de som genomför de offentliga arbetena kommer att begära. Men om myndigheterna agerar på detta sätt kommer de avsevärt att förstärka boomen, se till att krisen inträffar tidigare, och göra dess effekter mer allvarliga.

Allt detta prat om att staten ska agera kontracykliskt har endast ett mål i sikte, nämligen att avleda allmänheten från den verkliga orsaken till marknadens cykliska fluktuationer. Alla stater är helt och hållet hängivna till att föra en lågräntepolitik, kreditexpansion, och inflation. När de oundvikliga effekterna av denna kortsiktiga politik uppstår, är de endast medvetna om ett enda botemedel: mer inflation.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>