Ekonomiska olikheter och den ilska som omgärdar denna fråga dominerade valkampanjen i USA. Polemiken flödade över hela det politiska spektrumet gällande frågan, men vi har inte kommit närmare någon egentlig klarhet.

Brist på klart tänkande gällande ekonomiska olikheter har existerat under mycket lång tid. Se till exempel på Illinois delstatskonstitution som antogs 1970, den lyder bland annat att delstaten ska söka utrota “fattigdom och ekonomiska olikheter.” (*)

Notera kopplingen mellan fattigdom och olikheter. Det låter bra. Vem skulle inte vilja utrota båda sakerna?

Men tänk igenom det.

Det är självklart bra att utrota fattigdom. På global skala sker detta lyckligtvis redan. Världsbanken rapporterar att grundläggande nödvändigheter för att kunna leva ett värdigt liv är mer tillgängliga, med råge, än någonsin tidigare i historien för de fattigaste bland oss. Shanghai, som för inte så länge sedan var en miserabel plats, ser numera ut som moderna städer gör mest i USA, fast med bättre vägar och broar. Realinkomsten i Indien dubbleras var tionde år. I Afrika söder om Sahara sker det äntligen tillväxt. Även i de rika länderna har de fattigaste det bättre idag än 1970, med bättre mat och vård och ofta bekvämligheter som luftkonditionering.

Kampen mot fattigdomen är inte slutgiltigt vunnen. Men tror vi att vi kommer vinna den genom att fokusera på olikheter?

deirdre

Anthony Trollope svarade på denna fråga redan 1867 i “Phineas Finn”. Hans liberala hjältinna föreslår att “skapandet av jämlika människor” är “kärnan i vår politiska filosofi”. Nej, svarar hennes radikale och mer långsiktiga vän “jämlikhet är ett fult och skrämmande ord” och menar därefter att dygdiga människor snarare borde “lyfta upp de som är under dem”. Fattigdomen bör absolut utrotas, men fördelningen av välstånd bör få löpa fritt.

Det är just fattigdomen som har minskats genom ekonomisk tillväxt sedan 1800-talet. Dessutom har olikheterna minskat stadigt inom de viktigaste områdena i takt med att de armaste har lyckats resa sig ur lorten. Att fattiga numera i större utsträckning får tillgång till grundläggande nödvändigheter spelar mycket större roll än att de rikaste också kan köpa fler Rolex-klockor.

Tak över huvudet, tillräckligt att äta, möjlighet att läsa och rösta och att få lika behandling av polis och rättsväsende är de etiska frågor som är mest relevanta. Upprätthållandet av rösträtten spelar roll. Att polisvåld inskränks spelar roll. Jämlikhet i Rolex-ägandet spelar ingen roll.

Princeton-filosofen Harry Frankfurt uttryckte det såhär: “Ekonomisk jämlikhet är inte av särskilt stor moralisk betydelse”. I likhet med Trollopes radikale liberal menar han att vi borde lyfta upp de fattigaste till en nivå som är “tillräcklig” — tillräcklig för att människor ska kunna fungera i ett demokratiskt samhälle och ha värdiga liv.

En annan eminent filosof, John Rawls på Harvard, artikulerade vad han kallade Olikhetsprincipen: om en rik persons entreprenörsanda gynnar de fattiga så är en högre inkomst motiverad. Det funkar för mig.

Iögonfallande uppvisningar av rikedom är visserligen vulgära och irriterande. Men det ingenting som en icke-avundsjuk offentlighet bör ägna någon uppmärksamhet.

Fattigdom är aldrig bra. Olikheter däremot, även ekonomiska, är ofta det. Det är olikheter som gör att folk i New York utbyter varor med människor i Kalifornien och Shanghai. Och det är därför det är barnsligt när politiker rasar mot utrikeshandeln. Olikheter är anledningen till att vi konverserar, och att nutiden är romanernas och memoarernas högtid. Olikheter är anledningen till att vi lovsjunger mångfald — eller åtminstone borde det.

En praktisk invändning till fokuset på ekonomiska olikheter är att vi inte kan uppnå ekonomisk jämlikhet, inte i ett stort samhälle, och inte på ett rättmätigt eller vettigt sätt. Vänner kan dela på en pizza på ett rättvist sätt, men likhet bortom de mest basala konsumtionsbehoven och politiska rättigheterna är inte möjligt i en specialiserad och dynamisk ekonomi. Att skära ner de längsta vallmostjälkarna kräver våld och dessutom precision nog att skära av exakt rätt vallmostjälkar. Även om det vore möjligt är det naivt att lita på att staten, som består av egennyttiga individer, skulle lyckas omfördela nyttigheter på ett etiskt sätt.

Ett annat problem är att skärandet minskar den totala storleken på skörden. Vi måste tillåta belöningar för att kunna tala om för ekonomin att öka aktiviteten inom de områden där vi är mest villiga att belöna aktörerna. Om en hjärnkirurg och en taxichaufför tjänar lika mycket så kommer vi inte har tillräckligt många hjärnkirurger. Men varför bry sig? En allvetande centralplanerare skulle kunna kommendera in människor till rätt yrken. Men påtvingad jämlikhet är en lösning som kräver tro på magi och användning av våld. Magin har redan prövats, i Stalins Ryssland och Maos Kina. Det har även våldet.

Många av oss delar socialismens känslosamhet, om inte annat så för att vi kanske växte upp i familjer där Mor var omsorgsfull centralplanerare. Att dela med sig fungerar alldeles utmärkt i en kärleksfull familj. Men i ett liberalt samhälle är det inte så människor åstadkommer saker. Fria vuxna människor skaffar sig det de behöver genom att arbeta med att skapa varor och tjänster, och sedan byta dem med varandra frivilligt. De får dem inte genom att kivas om bitar på den ständigt lika stora pizza som Moder Jord serverar.

Vi skulle kunna använda oss av statligt våld och därigenom ta rikedom från miljardärer som Bill Gates och sedan ge det till hemlösa, och därigenom åstadkomma mer jämlikhet. (Bill Gates ger faktiskt bort sin förmögenhet, vilket är berömvärt). Innan vi ens överväger expropriering bör vi frivilligt ansluta oss till gemensamma säkerhetsnät och därigenom minimera våldet. Den offentliga grundskolan är det enda exemplet på någonting som borde betalas för genom tvingande skatter. Utöver det bör vi inte göra särskilt mycket via skattsedeln.

En enkel räkneövning visar snabbt att expropriering av de rika till förmån för de fattiga inte har har någon nämnvärd effekt på de fattigaste. Om vi tog varje penning från de rikaste 20 procenten och gav till de övriga 80 procenten skulle de på botten bara få det 25 procent bättre. Om vi bara tog från de superrika skulle de på botten få ännu mindre. Och vi kan inte förvänta oss att de exproprierade rika ens svarar på nästa inbjudan till ett omfördelningskalas. I ett fritt samhälle kan de flytta till Irland eller Caymanöarna. De stackars miljonärerna har knappast ens möjlighet att tjäna tillbaka sina miljoner nästa år om staten har tagit större delen av pengarna.

Det är tillväxt via den förbättring som sker via frivilliga utbyten som löser fattigdomsproblemet, inte tvingande eller ens frivillig välgörenhet. I Sydkorea har ekonomisk tillväxt ökat de fattigastes realinkomst trettio gånger om sedan 1953. Vad skulle du själv välja? En futtig engångstransferering från de rika som inte skulle tjäna till någonting annat än att stilla avundsjuka och ilska? Eller ett fritt samhälle som söker ständig förbättring och därigenom gigantiskt förbättring av även de fattigastes tillstånd?

Det är mycket bättre om vi fokuserar på den typ av jämlikhet som vi faktiskt har en rimlig möjlighet att åstadkomma, vilket är jämlik social värdighet och jämlikhet inför lagen. Det är denna liberala jämlikhet som eliminerar den värsta fattigdomen, inte socialistisk jämlikhet med tvingande omfördelningar. Den har lyckats med detta på ett spektakulärt sätt i en uppsjö av platser från Storbritannien, till Singapore och Botswana. Naturligtvis finns det fler saker som behöver åstadkommas, främst ännu mer tillväxt, någonting som möjligtvis begränsas av naturen själv. I vilket fall vi måste tillåta en snabb ökning av antalet rika ingenjörer. Låt dem få och behålla pengar för att till exempel uppfinna koldioxidminskande teknik och nya källor till energi – det kommer gagna oss allihop.

För att låna ett uttryck av mina ungdomshjältar, Marx och Engels: Arbetare i alla länder, förenen eder! Ni har ingenting att förlora förutom stagnation! Kräv förbättringar via marknaden och ett liberalt samhälle.

Vissa vågar kalla det kapitalism.


(*). Översättarens anmärkning. Illinois är den delstat som idag har högst skatter i USA, och som förlorar fler invånare per år än någon annan delstat).


Originalartikeln i översättning av Jon Nylander

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>