[En intervju med Hans-Hermann Hoppe i den polska veckotidningen Najwyższy Czas!]

Hur lyder ditt utlåtande om dagens västeuropa i allmänhet, och EU i synnerhet?

eu_flagAlla stora partier i västeuropa är, oavsett deras olika namn och partiprogram, i dagsläget anhängare av samma fundamentala idé: demokratisk socialism. De använder demokratiska val för att legitimera beskattning av produktiva människor för att gynna de oproduktiva människorna. De beskattar folk som har tjänat sin inkomst och ackumulerat sitt välstånd genom att producera varor och tjänster som frivilligt köps av konsumenter (och så klart särskilt de ”rika” av dessa), och kan sedan omfördela det konfiskerade bytet till sig själva, det vill säga den demokratiska stat som de kontrollerar eller hoppas kontrollera, och deras politiska vänner, supportrar och potentiella röstare.

Det kallar så klart inte den här typen av politik vid dess rätta namn: bestraffa de produktiva och belöna de oproduktiva. Det låter inte särskilt attraktivt. Istället använder de sig av den alltid lika populära avundskänslan, och hävdar att de beskattar ett fåtal ”rika” för att stödja de många ”fattiga”. Sanningen är dock att de med hjälp av sin politik gör fler och fler produktiva människor fattiga, och en ökande andel oproduktiva människor rika.

Men hur är det med EU?

Ser vi på EU ser det betydligt värre ut. EU är det första steget på vägen mot skapandet av en europeisk superstat, och slutligen en världsstat, som domineras av USA och dess centralbank. Redan från början, och trots alla högtravande politiska uttalanden om motsatsen, handlade EU aldrig om frihandel eller konkurrensfrihet. För att uppnå detta behöver du inte tiotusentals sidor regler och regleringar! Snarare är EUs huvudsakliga syfte, som hela tiden stöttats av USA, att särskilt försvaga Tyskland som europas ekonomiska supermakt.

För att lyckas med detta mobbades Tyskland till att känna en evig skuld, och tvingades således steg för steg överföra mer och mer delar av sin redan begränsade suveränitet till EU i Bryssel. En särskilt anmärkningsvärd sak som gavs upp var Tysklands monetära suveränitet och deras övergivande av dess traditionellt ”starka” valuta, den tyska marken, till fördel för en ”svag” Euro, som ges ut av en europeisk centralbank (ECB), uteslutande bestående av centralbankirer med starka politiska kopplingar från traditionellt ”svaga” valutaländer.

EU kännetecknas således av tre huvudsakliga saker:

För det första: harmoniseringen av alla medlemsländers skatte- och reglerings-strukturer, för att minska den ekonomiska konkurrensen och särskilt skattekonkurrensen mellan olika länder, och således göra alla länder lika icke-konkurrenskraftiga.

För det andra: Ovanpå det ekonomiska och moraliska fördärvet inom varje land, som består av att bestraffa de produktiva och subventionera de oproduktiva, lades ett ytterligare internationellt lager av inkomst- och välståndomfördelning. Ekonomiskt bättre länder som Tyskland och länderna i nordeuropa bestraffas, medan länder som gör värre ifrån sig (större delen av sydeuropa) belönas, vilket således leder till att alla länder ekonomiskt presterar lika dåligt.

Och slutligen detta, som under det senaste årtiondet har blivit alltmer viktigt: För att överkomma det ökande motståndet som finns i många länder, mot den ökande överföringen av nationell suveränitet till Bryssel, har EU gett sig ut på ett korståg för att nöta ner och slutligen förstöra alla nationella identiteter och all social och kulturell sammanhållning. Idén om en nation och om olika nationella och regionala identiteter hånas, och multikulturalism hyllas istället som något gott som aldrig får ifrågasättas.

Samtidigt undermineras den naturliga samhällsordningen systematiskt, genom att lagligt skydd och ”särskilda rättigheter” tilldelas alla, förutom vita, heterosexuella män, och särskilt gifta män, som målas ut som historiska ”förtryckare” som måste kompensera alla andra eftersom de är deras historiska ”offer”. Detta kallas förskönande för ”antidiskriminering” eller ”positiv särbehandling”.

Kan man då säga att de politiker som styr EU är värre än de politiker som sköter om de nationella angelägenheterna?

Nej och ja. Å ena sidan är alla demokratiska politiker, nästan helt utan undantag, moraliskt ohämmade demagoger. En av mina böcker på tyska har titeln ”Skurkarnas konkurrens”, vilket beskriver vad demokrati och partipolitik verkligen handlar om. I detta avseende finns det liten, om någon, skillnad mellan Berlins, Paris, och Roms politiska eliter, och den elit som verkar i Bryssel. Faktum är att EU-eliten generellt sett är typiska föredettingar, som har samma mentalitet som deras inhemska motsvarigheter, det vill säga de vill ta en del av de otroligt höga löner, förmåner och pensioner som delas ut av EU.

Å andra sidan är EU-eliten så klart värre än deras politiska kumpaner på hemmaplan, eftersom deras beslut och regerande alltid går ut över betydligt fler människor.

Vad tror du då kommer att hända med EU i framtiden?

EU och ECB är moraliska och ekonomiska monster, som står helt i motsats till naturrätten och de ekonomiska lagarna. Du kan inte fortsätta bestraffa produktivitet och framgång, och belöna overksamhet och misslyckande, utan att det leder till katastrof. EU kommer att glida från den ena ekonomiska krisen till den andra, och slutligen falla samman. Brexit, som vi just gått igenom, är endast det första steget i denna oundvikliga devolutions- och poltiska decentraliserings-process.

Finns det något som en vanlig medborgare kan göra i denna situation?

Till att börja med måste folk sluta acceptera politikers högdragna prat om ”frihet”, ”välstånd”, ”social rättvisa”, och så vidare, och lära sig att se EU för vad det verkligen är: ett gäng makthungriga skurkar som gynnar och berikar sig själva på andra, produktiva människors bekostnad.

För det andra måste folk utveckla en tydlig bild över alternativet till dagens träsk: inte en europeisk superstat, eller ens en federation av nationella stater, utan en vision om ett europa bestående av tusentals Liechtenstein och kantoner, som enas genom frihandel, och som konkurrerar med varandra i ett försök att erbjuda de mest attraktiva förhållandena för produktiva människor, så att de kan locka dem till sig.

Kan du jämföra USA och situationen i Europa?

Skillnaden mellan situationen i USA och västeuropa är mycket mindre än vad som vanligtvis antas på vardera sida av Atlanten. För det första har utvecklingen i europa sedan andra världskriget noggrant studerats, styrts och manipulerats, antingen genom hot eller mutor, av den politiska eliten i Washington DC. Faktum är att europa väsentligen har förvandlats till en amerikansk vasallstat. Detta indikeras å ena sidan av det faktum att amerikanska trupper finns stationerade över hela europa, nuförtiden hela vägen till den ryska gränsen. Å andra sidan indikeras detta av den stadiga pilgrimsfärd som genomförs av den europeiska politiska eliten och deras intellektuella livvakter till Washington DC, mer regelbundet och plikttroget än muslimers pilgrimsfärd till Mecka, för att söka sina herras välsignelse. Särskilt den tyska politiska eliten, vars skuldkänslor nått en nivå som skulle kunna klassas som en sorts mental sjukdom, står i detta avseende ut beträffande dess feghet, undergivenhet och underdånighet.

Beträffande inhemska frågor har både européer och amerikaner fel. Européer ser fortfarande på USA som ”det fria landet”, bestående av ohämmad individualism och frimarknadskapitalism. Amerikanerna å sin sida, i den mån de alls ens vet eller hävdar att de vet något om världen utanför USA, ser vanligtvis på europa som en plats bestående av socialism och kollektivism, helt och hållet främmande inför deras egna ”amerikanska levnadssätt”. Faktum är att det inte existerar någon huvudsaklig skillnad mellan USAs så kallade ”demokratiska kapitalism” och europas ”demokratiska socialism”.

Det är så klart sant att USA har haft fler förespråkare för frimarknadskapitalism, att de fortfarande lyckas locka till sig många av världens bästa och smartaste, och att USAs skatteintag som en procent av BNP är lägre än de flesta europeiska länder, men inte med särskilt mycket. Det är faktiskt högre än i till exempel Schweiz, som inte är med i EU, och USAs statsskuld som en procent av BNP är faktiskt högre än de flesta europeiska länder, och placerar USA i samma liga som exempelvis det ekonomiska dårhuset Grekland. Det är även sant att man i USA fortfarande kan säga i stort sett vad som helst utan att vara rädd för att behöva dras inför rätta, medan man mycket väl kan hamna i fängelse om man tar sig samma friheter i de flesta andra europeiska länder. Dock är det så att den epidemi bestående av ”politisk korrekthet”, ”icke-diskriminering”, och ”positiv särbehandling” som sveper över väst, har sitt ursprung i USA, och uppstod via den så kallade ”medborgarrättsrörelsen” på 60-talet. Det är i USA som den har tagits allra längst och värst och där den är allra mest absurd. Så även om du i USA inte hamnar i fängelse för att du säger något som är politiskt ”felaktigt”, får du hela din karriär förstörd precis lika självklart, om inte mer, som i vilket annat europeiskt land som helst.

Beträffande amerikansk utrikespolitik: samtidigt som den politiska eliten i USA började ”bjuda in” den tredje världen till USA, långt innan samma katastrofala ”multikulturella” politik började föras i europa, har samma elit fört en aggressiv ”invasionspolitik”, och de har endast under de senaste årtiondena attackerat Afghanistan, Pakistan, Irak, Libyen, Syrien, Sudan, Somalia, och Jemen. Dessa attacker har dödat hundratusentals oskyldiga civila, och har gett upphov till en våg av en islamistisk terrorism som till största del finansieras av Saudiarabien, vars politiska elit har ett högst vänligt förhållande med den amerikanska politiska eliten.

Kan du slutligen berätta lite om dina tankar kring den ekonomiska framgången hos tidigare kommunistiska länder som Kina, som kombinerar en enpartidiktatur med delvis fria marknader?

Ett lands ekonomiska framgångar är beroende av tre relaterade faktorer: skydd av privat egendom och privat äganderätt, kontrakts- och handelsfrihet, och associations- och disassocationsfrihet. Givetvis spelar det även en roll hur arbetsamt, intelligent och uppfinningsrikt folket är. Alla stater, utan undantag, bryter mot alla dessa, i den omfattning som de sysslar med beskattning för att finansiera sina aktiviteter. Vissa stater bryter mot dem i mindre omfattning, och andra i större omfattning, vilket kan förklara vissa länders relativa framgång jämfört med andras relativa misslyckande. I detta avseende är statens interna organisation, huruvida den är en diktatur eller en flerpartidemokrati, i allt väsentligt irrelevant. Faktum är att dagens Venezuela utgör ett perfekt exempel på hur demokrati och demokratiska val mycket väl kan leda till den närapå totala utplåningen av privat äganderätt och kontrakts- och handelsfrihet, vilket slutar i en spektakulär ekonomisk kollaps.

Samtidigt kan vi lära oss något av att jämföra Indiens och Kinas ekonomier. Medan Indien i modern tid, under nästan 70 år, har styrts av demokratiska regeringar, har moderna Kina styrts av en kommunistisk enpartidiktatur. Under halva den tiden, Mao-eran, av ett ortodoxt, rakt igenom kommunistiskt, ledarskap. Andra halvan kännetecknas av en regim av ”liberala” reformkommunister. Resultatet? Båda länderna är fortfarande väldigt fattiga med västerländska mått, vilket tyder på att båda staterna inte brytt sig särskilt mycket om den privata äganderätten. Men även om den ekonomiska situationen i de båda länderna var lika illa fram till det tidiga 80-talet, har Kinas BNP per capita sedan ”reformkommunismens” intågande, vida överstigit Indiens, vilket tyder på att Kina har mer ekonomisk frihet än Indien och/eller en smartare och mer arbetsam befolkning.

För att sammanfatta: Sätt inte din tilltro till demokrati, men lita heller inte på en diktatur. Sätt snarare din tilltro till radikal politisk decentralisering, inte enbart i Indien och Kina, utan överallt.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Etiketter: , , , ,

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>