Ayn Rand hade en förmåga att uttala sig för saker in absurdum. Av god anledning: för om man står för principen bakom något, vilket även Kants etik bygger på, så bör man stå bakom principen även om den dras längre än man själv tycker är lämpligt. Om man inte kan stå för den ”hela vägen” så är den ingen princip utan endast en personlig preferens. Och dessa är ju, som vi vet, subjektiva. Därav ”personlig”.

De flesta libertarianer, både etatister och anarkister, förstår resonemanget. Många icke-libertarianer mäktar inte ens förstå resonemanget, utan tycker snarare att rimliga eller ”lagom” uttolkningar av en princip är rätta vägen. Man ser det ofta som djupt problematiskt och argumentationstekniskt tarvligt att ta principen ur ett argument och ”dra det för långt”. Men detta tyder nog endast på principlösheten hos de flesta människor, i alla fall vad gäller deras moraliska principer.

Men faktum är att denna principlöshet återfinns även hos de flesta libertarianer, vilket är än värre helt enkelt för att de förstår resonemanget men ändå vacklar och väjer undan för det när situationen kräver. Sådant flackande och viftande med principflagg som snabbt byts ut mot preferenser när det börjar blåsa, är förstås inte mycket bättre än rakryggad principlöshet.

Jag har diskuterat denna frågeställning i ett antal artiklar både på svenska och engelska under de senaste femton-tjugo åren, men poängen verkar inte gå fram. Givetvis är det okej att inte läsa det jag skrivit, men det smärtar mig att vara delaktig i en rörelse som framhäver principer som sin styrka – men som inte förmår stå för dem. Oavsett om man förstår det eller inte så blir det till syvende og sidst endast hyckleri i slutänden. Inte konstigt att folk inte tar libertarianer på allvar!

Ett sätt att skilja på princip och preferens som jag själv tycker är utomordentligt tydligt är att applicera vad vi kan kalla för svartvitregeln. Vad det betyder är att en principiell fråga per definition måste vara svartvit: den är antingen helt i linje med principen eller så är den inte det. Det är samma som Rands argument för principer ”in absurdum”. Om man inte kan stå för den fullt ut så är det ingen princip. Med andra ord: principer är absoluta. Principen man står för är något gott på filosofiskt plan, så allt annat är per definition ont.

Motsatsen är gråzonsregeln, eller synen på att olika nyanser av grått är bättre eller sämre. Exempel på detta är Walter Blocks så kallade paradox, vilken jag uppriktigt sagt aldrig riktigt förstått vitsen med det. Walter illustrerar ofta paradoxen med skattepolitik. Så, givet lafferkurvan, ska libertarianer stå för en högre skattesats (ett ”ont”) om det ger lägre inkomster för staten (något ”gott”) eller en lägre skattesats (något ”gott”) om det ger högre skatteinkomster (något ”ont”)?

Avvägningen mellan två onda ting gör tydligt att det, precis som orden ”bättre” och ”sämre”, handlar om personlig preferens snarare än princip. Så svaret på frågan är inte principiellt: det är ingen princip att stå för ”lägre skattesats” eller ”lägre skatteinkomster för staten”. Bägge ståndpunkter är väl förvisso att fördra av en mängd anledningar, men magnituder är inte en princip. Man kan inte sätta en princip på en skala så att man är ”lite mer” eller ”lite mindre” principiell. Principer är absoluta: ”lite” principlös är detsamma som principlös.

Varför? Helt enkelt för att hur ”nära” man kommer en princip är en tolkningsfråga och därför beroende på ens personliga preferenser. Andra kan ha andra preferenser.

Se till exempel på frågeställningen om statens storlek, vilket är kärnfrågan inom libertarianismen. Är det bättre att ha en liten, global stat i form av en planetkung än en lokal, decentraliserad stat? Tja, det beror ju på vad man fokuserar på. Å ena sidan är planetkungen långt borta och har säkert väldigt lite intresse av mig som individ, vilket gör att jag kanske kan hålla mig undan. Å andra sidan är en starkt decentraliserad stat – även om den är stor – ”närmare” och därför har jag kanske mer inflytande över vad den ställer till med.

Men vilket är bättre? Det beror ju förstås på vad du själv värderar. Om du föredrar att ligga lågt och hålla dig utom räckhåll från statens lortiga tassar så är det förra klart bättre, för det är antagligen omöjligt att göra om staten är lokal. Men om du å andra sidan föredrar att påverka vad staten sysslar med och få inflytande över vad den fokuserar på, ja då är en planetkung antagligen ett riktigt dåligt alternativ – du får ju som bäst en röst av sju miljarder, så chansen att han eller hon lyssnar just på dig är ju väldigt liten.

Ord som ”bättre” och ”sämre” leder osökt till att det måste finnas ett subjekt som tycker detta eftersom det handlar om en ständig vägning av positivt mot negativt. Och värderingen är förstås subjektiv.

Det jag hävdat tidigare är just detta: att det finns en betydelsefull skillnad mellan princip och preferens. Förvisso väljer man att stå för en princip, så valet av princip är i sig ett tecken på preferens. Men det gör inte att principen i sig ska vara en preferens. För om den är det så blir den en preferens. Skillnaden dem emellan är faktiskt anledningen till att vi har olika ord. Principer är generella ståndpunkter som är filosofiskt svartvita, medan det finns ett gytter preferenser med avvägningar upp och ner, till höger och vänster, osv.

Problemet är alltså att folk anser sig stå för en princip – och gärna uttalar detta som faktum – medan de är principlösa kräk som bara låtsas att deras preferenser är ”finare” än andras. För det är egentligen detta vi till slut hamnar i: om jag bestämt hävdar att min personliga preferens för svarta bilar är en princip som måste efterlevas, så betyder det just att jag upphöjt ”jag tycker” till princip. (Och detta är i sig principlöst.)

Preferenser är ofta godtyckliga – och de är framför allt personliga. Principer är istället universella värden. Man kan välja att inte stå för en princip, dvs ha en annan preferens, men det betyder att man förkastar hela principen. I exemplet med svarta bilar är det inte speciellt uppenbart, men det är helt enkelt för att det är en preferens – inte en princip.

Ta istället icke-våldsprincipen. Den är absolut. Man behöver inte hålla med om den, men i så fall öppnar man Pandoras ask inför en ändlös diskussion om vilken utsträckning av våld som är legitimt och när och av vem och… så vidare. Att bryta mot en princip betyder att man befinner sig på ett sluttande plan och måste tjafsa om att ens egna preferenser är bättre än någon annans preferenser.

Om jag vill ha 10% i skatt och någon annan vill ha 11%, vem har principiellt rätt? Det principiella är ju inte skattesatsen, utan skatteuttaget. Vi har bägge accepterat principen att staten tar ut skatt. Det vi tjafsar om är ”hur mycket” som är rimligt och lagom, dvs vilket vi tycker skulle vara ”legitimt” (för att tala i orwellska termer).

Det är här det går fel för libertarianer. Visserligen kan de principiellt vara emot beskattning, men ändå komma fram till att det av pragmatiska skäl måste tas ut en viss ”avgift”. Och hycklare som Rand talade om att centralplanera samhället kring en stämpelskatt för kontrakt, som givetvis staten skulle ha monopol på (för annars fallerar Planen).

Den absolut tydligaste frågan är den om statens vara. Och det är denna fråga jag tagit upp vid ett otal tillfällen, nästan uteslutande med resultat att folk blir heligt förbannade och tillgriper diverse okvädningsord istället för att diskutera sakfrågan. Egentligen är det enkelt: (1) en libertarian står för icke-våldsprincipen; (2) staten är ”monopol på våld”; så (3) staten bryter mot principen och är således illegitim (om man står för principen, vill säga).

Vad ger skillnaden mellan princip och preferens för vägledning vad gäller den ständiga debatten mellan minarkister och anarkister inom den libertarianska rörelsen? Enkelt: slutsatsen blir (3) eller principlöshet (vad gäller icke-våldsprincipen).

Minarkister vill hemskt gärna verka radikala, så de hittar på en massa anledningar till varför slutsatsen inte nödvändigtvis alltid måste dras. T ex försöker man med det underliga resonemanget att en ”liten” stat på något sätt kan ha monopol på våld utan att det ”egentligen” är våld. Låt oss bortse ifrån detta. För det viktiga här, syftet med artikeln, är att påvisa vad distinktionen princip-preferens betyder vad gäller praktisk politik. Och det illustrerar i sin tur varför minarkister spelar på samma planhalva som socialdemokrater och stalinister.

Det hävdas allt som oftast, framför allt från minarkistiskt håll, att vi som bundsförvanter borde hålla sams tills vi står inför ministatens fullbordande och därmed kan besluta om huruvida den också ska bort. Frågeställningen är helt felaktig, för den bygger till fullo på att man redan kastat ut icke-våldsprincipen. Varför? För att den utgår ifrån att principer handlar om magnituder (dvs preferenser). Man är alltså tillbaka vid Walters paradox: ska vi ha en ytterligare lite mindre stat eller är det bra som det är?

Principfrågan handlar inte om statens storlek, utan om dess vara. Principen är absolut: skiljelinjen går mellan ingen stat och stat, inte mellan ”lite mindre” och ”lite mer” stat. Jag skulle tycka att det var bättre med en högre skattesats om jag själv (och de jag tycker är viktiga) betalar mindre i skatt som följd. Jag skulle föredra en stat långt bort framför en stat alldeles nära. Men det är ju min egen åsikt, dvs min preferens. Det har inte ett dugg med principen om icke-våld att göra – samtliga alternativ bryter mot principen.

Ur anarkistiskt principiellt perspektiv kan vi alltså inte tala om att ”rulla tillbaka” staten bit för bit. För varje litet steg ”i rätt riktning”, som det heter, är ett uttryck för preferens. Staten snedvrider allt genom sin blotta existens, vilket gör att varje liten lag eller regel skapar både vinnare och förlorare. Att ta bort en viss lag handlar alltså om vilka vinnare som ska bli förlorare och tvärtom: för att ta bort en specifik lag ändrar statens komposition – och alltså dess effekt på människor – men inte det faktum att den har en effekt. Och eftersom den snedvrider så måste man väga det man tycker blir ”bättre” mot det man tycker blir ”sämre” – alltså: personliga preferenser.

Det kan för en libertarian inte vara en principfråga att ”sänka skattesatsen” eller att ”ta bort minimilönen”. Principfrågan rör huruvida vi accepterar våld eller inte. Med andra ord: principiellt finns det ingen skillnad mellan en minipyttemikrostat och en jättemegamakrostat. Bägge är stat. Därmed är det ingen principiell skillnad mellan den ”mini”-stat som minarkisten yrkar på och den välfärdsstat vi har idag eller Stalins Sovjet. Det är en fråga om magnitud – statens storlek, inte dess vara.

Det klart att jag som anarkistisk libertarian, som står för icke-våldsprincipen utan godtyckliga begränsningar på densamma, skulle föredra en viss sorts stat framför en annan. Men det beror på vad vi menar med minipyttemikro och jättemegamakro. Om jag, min familj och mina vänner inte omfattas av jättemegamakro så är det inte helt otroligt att jag hellre tar den än en mycket mindre, t ex minipyttemikrostaten, som faktiskt gör åverkan på min frihet. Jag bor t ex hellre i dagens Sverige än i Stalins Sovjet; men bara för att jag inte ser det som troligt att jag i det senare hade kunnat vara speciellt framgångsrik som rebell. För om jag hade kunnat vara den som räddar hundratals eller tusentals människor och störtar regimen, ja då föredrar jag nog Sovjet. Kanske.

Om man diskuterar preferenser så hamnar man tveklöst i sådana frågeställningar: men om, osv. Och man måste göra avvägningar. Det behöver man inte om man talar principer som icke-våldsprincipen. Antingen tillåts någon form av våld (principen håller inte) eller så tillåts det inte (principen håller). Enkelt.

Det betyder givetvis inte att man inte kan ha en åsikt om enskilda lagar, politiska partier, osv. Men man kan inte hävda att dessa ståndpunkter har principiell grund. Likaså kan en minarkist inte hävda sig stå för frihet som den definieras av icke-våldsprincipen. Och på samma sätt finns det ingen ”gemensam väg” för minarkister och anarkister att vandra på ”mot” målet. Vi har helt olika mål: de vill ha stat, vilket bryter mot vår princip. Vi kan hålla med varandra i enskilda sakfrågor, men vi är sannerligen inte bundsförvanter.

Vi kan inte göra gemensam sak på principiellt plan till dess vi ”rullat tillbaka” staten till dess ”mini”-form – och först därefter jämföra våra preferenser (stat/icke-stat). Det handlar nämligen inte om preferenser, utan om princip. Och mot den bakgrunden är minarkisten en lika god kålsupare som socialdemokraten eller stalinisten. Den enda skillnaden jag kan se, bortsett ifrån att minarkister verkar hamna rätt i en del sakfrågor, är att minarkister inte förstår att de är principlösa hycklare. För säga vad man vill om socialdemokrater eller stalinister – de hycklar inte. De säger trots allt att de nog aldrig blir klara – det finns alltid mer som kan ”fixas” genom staten.

Kommentarer (18)

  • Peter

    9 månader sedan

    Hur har du tänkt att du ska få din principfasta anarki på plats om du varken vill se demokratiska val eller en blodig revolution, för det är ju ickevåldsprincipen som gäller?
    Räcker det med att sitta vid sidan av och gnälla om principer utan att kunna få till en förändring?
    Det finns ett antal no go-zoner i Sverige där rättstaten har kapitulerat och kriminella gäng har tagit över. Vilket kan liknas vid anarki. Du kanske skulle flytta dit? Hur blir det med fri invandring som du också förespråkar i kombination med anarki när flyktingströmmarna kommer ifrån mellanöstern där det varit krig i över 1000 år? Så här kanske… https://www.youtube.com/watch?v=42jpuXJPk0w Sa Ayn Rand och co något om kulturella skillnader och hur väl mellanösterns kulturer går att förena med det västerländska samhället? Är du beredd att offra de friheter som vi idag har som tex yttrandfrihet, religionsfrihet mm? Kan du stå för konsekvenserna av din principfasthet?

    • Per Bylund

      9 månader sedan

      Nu känner jag visserligen olust inför att ge mig in i en diskussion som redan från början förs så aggressivt och anklagande, men problemet jag påvisar i alla dessa artiklar är just den inskränkta synen på förändring, som även libertarianer verkar ha (fast de borde veta bättre): att den ”bara” sker genom politiken.

      Dessutom har jag svårt att hitta var i artikeln jag säger ”strunta i preferenserna, det är bara principen som gäller”. Jag säger faktiskt precis tvärtom, men uppmanar till tydlighet om att t ex lägre skatt handlar om preferenser och inte någon icke-våldsprincip.

      • Peter

        9 månader sedan

        Jag förstår inte vad som var aggressivt i mitt svar. Din artikel däremot är ganska hätsk… Som tex dessa två meningar ”Och mot den bakgrunden är minarkisten en lika god kålsupare som socialdemokraten eller stalinisten. Den enda skillnaden jag kan se, bortsett ifrån att minarkister verkar hamna rätt i en del sakfrågor, är att minarkister inte förstår att de är principlösa hycklare.”
        Jag förstår inte heller vad du anklagades för utan du fick istället en rad olika frågor som du inte svarade på. Tex på hur du vill få ditt anarkistiska system på plats?
        Sedan kan det vara lämpligt att hålla ett lägre tonläge när du inte vet hur dina idéer skulle fungera ute i verkligheten. För det har inte prövats i den tid vi lever i, med det behöver givetvis inte innebära att det inte kan fungera på ett bra sätt. Men det kan vara enklare att föra tvärsäkra teoretiska resonemang.
        Men jag kan hålla med om att det är en paradox att libertarianer är för en nattväktarstat som bygger på tvång i samma grad som välfärdsstaten. Men vad är alternativet? Mina egna preferenser säger i alla fall att en nattväktarstat är att föredra även om det bryter mot principen. Men jag ser helst att nattväktarstaten inte skulle behövas, men är skeptisk till att en ren anarki skulle fungera särskilt väl. Men det vore intressant att se ett experiment med detta. Dock helst inte i Sverige…

      • Per Bylund

        9 månader sedan

        Du menar att din kommentar inte var skriven med ”taggarna utåt”? I så fall ber jag om ursäkt, för det var så jag läste den.

        Artikeln är skriven med en raljerande ton (snarare än hätskt språk) för att läsare av mises.se överlag är anarkister snarare än minarkister. Samtliga bör vara medvetna om att sajtens politiska ställning är anti snarare än politisk :-) och de tar därmed knappast illa upp av tonen. Den är snarare tänkt att vara underhållande. Att raljera över dem som gör logiska kullerbyttor är faktiskt förtjänt om inte självförvållat och är dessutom ganska vanligt i politisk retorik. Och att göra sig rolig över kullerbyttor är knappast hätskt, även om de som håller fast vid kullerbyttorna nog gärna väljer att se det så. Men oavsett vilket så bör argumentet framgå tydligt. Jag har inte på något sätt undergrävt logiken eller slagkraftigheten i argumentet för tonens skull.

        Vad gäller dina frågor så har jag svårt att inte läsa dem som aggressiva. Ett av problemen är att frågorna du ställer faktiskt inte har med artikeln att göra: Du frågar explicit om praktisk politik medan artikeln handlar om filosofisk problematik med inkrementalism (och minarkisters påhittade principfasthet). Jag säger t ex att man mycket väl kan göra gemensam sak med minarkister (eller kommunister för den delen) i sakfrågor, men att detta är en fråga om preferens – inte princip. Det praktiska har jag diskuterat i andra artiklar, så jag hänvisar dig dit.

        Det är just frågor som dina, och framför allt den syn som de verkar utgå ifrån, som fick mig att skriva artikeln: för att klargöra de två helt skilda saker som ofta och gärna sammanblandas. Att du inte ser skillnaden mellan dem efter att ha läst artikeln betyder utan tvekan att jag misslyckats.

    • Göran

      9 månader sedan

      @Peter

      Hur många flyktingar eller lyckosökare tror du kommer till Sverige om bidragen man kan få i Sverige är 0 kronor, bostad går endast att fixa på egen hand och även jobb och till slut att ens få vistas i ett område endast kan ske om markägarna tillåter det? Sist kan jag tillägga att de stackars invandrarna även måste anpassa sig till den lokala kulturen.

      Hur många tiggare skulle vi ha utanför affärer om ägarna hade makt att förbjuda dem att sitta där med en enkel hänvisning till äganderätt?

      • Peter

        9 månader sedan

        @Göran Jag tror många skulle söka sig hit eftersom det då också skulle finnas möjlighet att finna ett jobb där arbetsrätten och höga ingångslöner inte sätter krokben för detta. Bostadsmarknaden kan bli en marknad när alla regleringar undanröjs. Dessa relativt fattiga individer har då möjlighet att kraftigt höja sin levnadsstandard. Vilket givetvis är bra, men kan leda till en del bieffekter. Som tex att somliga tar sig rätten att tvinga folk att underordna sig sharialagar. Om dessa invandrare är i majoritet i somliga områden så är det inte de som behöver anpassa sig utan ursprungliga svenskar. Dessa förlorarar en del av sina rättigheter.

      • Göran

        9 månader sedan

        @Peter

        Du har en poäng med det. Muslimer jag känner som är framgångsrika med måttet att de har skaffat sig en bra utbildning och bra jobb eller är egenföretagare struntar fullständig i religion. De kallar sig inte ens muslimer. Flera av dem föraktar mer eller mindre de landsmän som sitter hela dagarna och gnäller på sin offerroll.

        Eftersom ett anarkistisk samhälle får diskriminera individer tror jag att den som vill anställa en invandrare kan utesluta dem som vill be på arbetstid eller förespråkar sharialagar. Jag skulle aldrig anställa någon sådan person. Det blir bara värre och värre.

        Bostadsbolagen som hyr ut lägenheter i Tensta – kommunala – gör förlust på dem. Invandrarna där orsakar väldigt höga underhållskostnader. På en avreglerad bostadsmarknad kan det tänkas att någon vill hyra ut till dessa individer, men då till mycket hög hyra. Jag tror det blir svårt för sådana invandrare som inte kan anamma den svenska kulturen kommer att få svårt att få en bostad. Dessutom innebär en avreglerad bostadsmarknad att den som inte följer hyresavtalet åker ur sin lägenhet på högst två månader. Så fungerar det i Storbritannien, där lagstiftningen är på hyresvärdens sida före hyresgästen.

        Att folk som missköter sig i Storbritannien kan ha en bostad beror på att myndigheterna betalar för slitaget och att en lägenhet ska återställas i det skick som den var i vid hyresperiodens början. Om så inte vore fallet, skulle många människor inte ha någon stans att bo. Åter igen garanterar staten en skadlig invandring.

        Det kanske är ett drömscenario, att tro att folk som flyttar mellan olika kulturer har en attityd att de även accepterar den kultur som råder där de bor. För mig är det en självklarhet om jag så bara flyttar mellan orter i Sverige. Vad vinner jag på att ha konflikter med mina grannar?

    • Uno Hansson

      9 månader sedan

      @Peter

      Du skriver: ”… no go-zoner i Sverige där rättstaten har kapitulerat…”
      Men detta gäller väl inte bara när, var och hur som kriminella gäng tar över, utan inte minst när ”onödiga” lagar och regler skulle ställa till stor skada och kostnader om de tillämpades annat än i undantagsfall, allt eftersom verkligheten hela tiden förändras… och inte minst ”… the irreducible complexity of society…”

      Om detta skriver Per Bylund i en av de artiklar som han hänvisar till ”… there is no reason for a state (since it cannot guarantee anything anyway)…”

      http://unenumerated.blogspot.se/2006/02/irreducible-complexity-of-society.html

  • Peter

    9 månader sedan

    Jag är medveten om att flera av frågorna hamnar utanför själva artikeln. Men det är frågor som jag har gällande anarkokapitalism och vore intressant att höra ditt svar på. Det vore smidigare om du kunde svara på frågorna. Helst hur-frågan. Men du gör givetvis som du vill.
    För vad är anarkism värd om det inte går att genomföra praktiskt?

    • Per Bylund

      9 månader sedan

      Just eftersom de hamnar utanför själva artikeln är det opassande att föra diskussionen i kommentarer till den artikeln. Jag för gärna diskussionen, vilket jag gjort konsekvent sedan 1998, men då får det ske i ett bättre forum.

      Givetvis är det smidigare för dig om jag upprepar vad jag sagt här. Men det är lika uppenbart att det är smidigare för mig om du läser det jag redan skrivit. Just hur-frågan har jag besvarat massor av gånger och svaret är att det är fel fråga att ställa: den är ställd utifrån ett etatistiskt synsätt och begär en plan. Se t ex den här artikeln från januari 2007: http://www.strike-the-root.com/71/bylund/bylund1.html

      • Peter

        9 månader sedan

        Men du råkar ju ändå vara anarkist själv så att någon går utanför boxen är väl inga problem? 😉
        Din artikel svarar inte på hur. Förmodligen av den anledningen att du ser det som att själv vara en statist om så skedde. Frågan är bara hur en sådan genomgripande förändring av samhället någonsin ska kunna ske? Räcker det med att opinionsbilda så att fler och fler slutar rösta och gör allt för att sätta käppar i hjulen för staten? Är det att svälta ut staten genom att inte betala skatt osv som ska driva fram denna förändring? Är det din personliga förhoppning?
        Dessa frågor hamnar också utanför artikeln och jag väntar mig därför inget svar, men vore intressant att höra. :S

      • Per Bylund

        9 månader sedan

        Nej, jag har inga problem att någon ”går utanför boxen”. Och som jag skrev tidigare så tar jag gärna diskussionen. Men detta är fel ställe att göra det. Det är av en enkel anledning: många fler har samma fråga, så det är dumt att ”gömma” diskussionen i en kommentarstråd till en artikel om något annat. Att kommentarstråden är fel forum beror på att vi måste diskutera själva frågeställningen först, för vi är oense redan där. MEd andra ord: det är en mycket längre diskussion än att jag helt enkelt ”svarar på frågan” (och, får man förmoda, du genmäler). Vad problemet är har jag belyst här: http://www.strike-the-root.com/52/bylund/bylund6.html

      • Peter

        9 månader sedan

        Oki. Jag förstår. Tackar för länkarna och en intressant artikel.

  • ÅkeBlom

    9 månader sedan

    Intressant artikel och en tydlig och nyttig uppdelning mellan princip och preferens.

    Jag ser inget problem att samarbeta med minarkister (eller ens röda anarkister) så länge strävan går åt samma håll. Konflikten minarki – ingen stat kan tas när den blir aktuell.

  • Joakim Book Jönsson

    9 månader sedan

    Hej, Per!
    Brutalt bra artikel – kanske det bästa jag läst av dig (som jag dessvärre får erkänna inte är jättemkt).
    Du vet hur man ibland förstår saker men polletten trillar inte ner förrän någon förklarar/beskriver någonting på ett visst sätt. Nu förstår jag bättre hur Precis skillnaden mellan princip o preferens är det jag och mina moderata liberalvänner fastnar på hela tiden.

    Tack för det. Tycker iofs Peters fråga (om än slarvigt uttryckt) är relevant: hur ska det gå till. Ska kolla din länk:))

    Anyways. Bra inlägg <3

  • Joe

    9 månader sedan

    Mycket bra artikel!
    Jag har en fråga: Om man har principer man följer och principer man inte följer anses man vara principlös då?

    • Per Bylund

      9 månader sedan

      Det är inte alltid möjligt att ”följa” principer, ofta pga att staten hotar med våld om agerar i enlighet med dina principer (inte betala skatt, t ex). Det jag argumenterar för är att stå för sina principer, även om det inte alltid är möjligt att agera i enlighet med dem. Ett sådant exempel är det ack så vanliga argumentet ”om du inte gillar det här, flytta då”. Men varför måste jag tvingas överge min egendom (mitt hem, min bil eller vad det nu är som inte går att ta med sig) för att jag inte anser staten legitim? Argumentet hade hållit om man hade kunnat utträda ur staten med sin egendom; då hade jag omedelbart hissat eget flagg! Fast det gäller inte någonstans alls, vilket är en god anledning till att staten är våld och tvingande.

      Däremot kan man anföra att man har en skyldighet att agera i så stor utsträckning som möjligt i enlighet med principerna (se t ex Konkin och counter-economics). Att ha en princip och inte alls stå för den förstår jag inte vitsen med – om det ens kan kallas princip.

      • Joe

        9 månader sedan

        Ok, jag förstår dig.

        Jag menar såklart att man kan ha flera principer, vissa kanske man följer i alla lägen man andra inte. Det kan te.x. vara rationellt att inte följa sina principer i vissa lägen, man kanske blir hotad(ej nödvändigtvis av staten), utfryst eller bli av med jobbet osv.

        Det bästa kanske är att ha så få principer som möjligt:)

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>