läckbergMan skulle kunna anta att i takt med att läs- och skrivkunnigheten ökar, skulle den allmänna intelligensen stiga med den, och således skulle den ekonomiska efterfrågan på bra litteratur också öka. Detta var i grova drag Jefferssons idé, och det har faktiskt alltid varit roten till vårt fria och allmänna utbildningsväsende. Den har dock i viss mån misslyckats att leva upp till förväntningarna.

Den allmänna läs- och skrivkunnighetsnivån har närapå nått sin högsta nivå, men den allmänna intelligensnivån verkar inte ha stigit nämnvärt, och den ekonomiska efterfrågan på bra litteratur verkar inte vara större i relation till en befolkning på 130 miljoner människor än den var i realtion till en befolkning på 60 miljoner. Man skulle faktiskt kunna säga att den är betydligt lägre. Orsaken till detta är uppenbar, det är ingen hemlighet. Jefferson hade enbart delvis rätt angående läs- och skrivkunnigheten. Han hade uppenbarligen rätt i sitt påstående att ingen analfabet kunde läsa. Han var dock skyldig till en fantastisk non distributio medii i sin implicerade slutsats att alla litterata personer kunde läsa. Tvärtom upptäckte jag under min tid på universitetet att väldigt få litterata personer kunde läsa, ja ytterst få. Detta kan bevisas med hjälp av de enklaste observationer och experiment. Jag menar inte att den stora majoriteten av befolkningen inte klarar av att läsa intelligent. Jag menar att de inte klarar av att läsa alls. De är oförmögna att från det skrivna ordet få med sig något som liknar en korrekt förståelse av dess innehåll. De är i viss mån mer eller mindre förmögna att låta den tryckta materian passera sina sinnen, särskilt sådant som tilltalar rena känslor (och en vetskap om detta faktum är 90% av propagandistens vapen), men detta är inte samma sak som att läsa. Att läsa innebär användandet av ens reflektiva förmåga, och väldigt få har utvecklat denna förmåga bortom det antropoida stadiet, och än mindre uppnått en utvecklingsnivå där läsandet är praktiskt möjligt.

Som jag sagt tidigare, det faktum att endast ett fåtal litterata personer verkligen kan läsa är enkelt bevisat via experiment. Det som först ledde mig in på detta spår var ett påstående av en av mina gamla lärare. Han sa att det fanns folk som var så inkompetenta, så fokuserade på att läsa med sina ögon och sina känslor istället för med sina hjärnor, att de skulle anklaga psalmisten för ateism eftersom han skrivit, ”Dårarna säger för sig själva: Det finns ingen Gud!”. Detta påstående fastnade, och jag kommer ihåg att jag vid den tiden undrade om problemet var att sådant folk knappast hade hjärnan som krävdes för att kunna läsa. Det verkade möjligt. Vid nästan samma tid upptäckte jag en observation av biskop Butler, som under ett fåtal år var samtida med Jefferson (han dock 1752 och Jefferson föddes 1743). Han observerade att de flesta människor var bättre på att låta saker passera sina sinnen än de var att tänka på dem. Således, och med tanke på de saker som de läste, spenderades lite av deras tid mer passivt än den tid då de läste. Återigen funderade jag på om detta hade att göra med att de helt enkelt saknade förmågan. Ända sedan dess har nyfikenheten som dessa två obiter dicta satte igång, fått mig att hålla ett vakande öga på mina medmänniskors läsvanor, och de har med monoton regelbundenhet vittnat om det faktum att medan förmågan att läsa förutsätter att man är läs- och skrivkunnig, är läs- och skrivkunnighet i sig ingen garanti för förmågan att läsa, och inte heller skulle det verka så för ett måttligt observant sinne. Man skulle kunna anta att ett sådant simpelt och enkelt bevisat faktum för länge sedan skulle ha fått uppmärksamhet och lett till ett flertal kommentarer, men det verkar inte som om så skett.

Den före detta rektorn vid en av mina skolor berättade för mig att han under ett dussintal år utförde ett experiment för att testa värdet med läs- och skrivkunnigheten. Han använde sina förstaårselever som försökskaniner, det vill säga, han experimenterade med personer som inte bara var litterata, utan som hade gått så långt att de klarat av sina inträdesprov. Han valde ett stycke bestående av väldigt enkel men icke-sensationell prosa, och bad sina studenter, en efter en, att noggrant läsa det. Sedan bad han dem att läsa det igen. Sedan bad han dem att läsa det högt för honom. Sedan bad han dem att skriva ner kontentan av stycket med sina egna ord. Nästan ingen av dem kunde göra det. Nästan ingen av dem lyckades applicera något som skulle kunna anses vara en adekvat reflektion avseende det enkla styckets substans.

Med andra ord, de kunde inte läsa.

Få saker har intresserat och roat mig mer än att se hur Greshams lag progressivt verkat på ett helt folk med start i Jefferson felaktiga logik. Vårt huvudsakliga antagande var att läs- och skrivkunnigheten var något gott i sig, något absolut gott, och därför borde alla lära sig att läsa och skriva. Att ifrågasätta detta var oacceptabelt. Inga tvivel om huruvida alla skulle lära sig läsa och skriva tilläts. När jag inträdde på scenen var vårt utbildningsväsende redan på god väg att uppnå sitt mål av universell läs- och skrivkunnighet, naivt omedveten om att ett sådant formidabelt hinder som Greshams lag låg i dess väg. Det är sant att detta hinder ännu inte var tydligt, men nog skulle man kunnat tänka sig att ett helt lands kollektiva framsynthet skulle ha anat att det var där.

Det fanns gott om dålig litteratur i min barndom, men inte tillräckligt för att driva bort den bra. Det vill säga, vi hade inte sett Greshams lags fulla kraft med avseende på den litterära produktionen. Förläggare kunde tjäna en liten slant på att producera böcker för folk som inte bara var litterata, utan för den relativt smala och stabila marknad som bestod av folk som kunde läsa. Under mitt liv har landet i stort blivit litterat, vilket har öppnat en enorm marknad bestående av folk som tidigare inte kunde läsa men, som biskop Butler sa, var kapabla att låta litterära produkter passera genom sina sinnen. Ju större denna marknad blev, desto mer lönsamt blev det att tillfredsställa den, och således spenderades förläggarnas bästa energier åt det hållet, helt och hållet påverkade av Greshams lag. Denna marknad var dessutom ytterst instabil. Eftersom den inte baserades på något annat än irrationella nycker hade den sina upp- och nedgångar, sina heta respektive kalla trender eller sin likgiltighet inför en viss typ av produkter eller en viss typ av sensationalism. Att förutspå en sådan marknad blev för det mesta en gissningslek, och som en konsekvens av detta förändrades förläggarnas verksamhet avsevärt, från en vanlig affärsverksamhet till ett hasardspel som stärktes av sluga försäljningsmetoder. Således ledde Greshams lag till att förläggare långsamt förändrades från försäljare, i ordets rätta mening, till hasardspelare och prånglare.


Texten har översatts till svenska av Joakim Kämpe, och är ett utdrag ur Albert J. Nocks självbiografi ”Memoirs of a superflous man”, sid. 38 – 41.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>