venusTidigare i veckan publicerade tio företrädare för projektet Se barnet ett debattinlägg på Sydsvenskans opinionssida. De börjar med att peka på ett verkligt problem om barn som tvingas bevittna vuxnas våld i nära relationer, men skiftar snabbt läsarens fokus genom att sätta på sig genusglasögonen:

Idag lever 150 000 barn i Sverige i våld, enligt den nationella kartläggningen Brott i nära relationer av Brå, Brottsförebyggande rådet. Förövaren är nästan alltid barnets pappa eller mammans pojkvän.

När vaga generaliseringar (”nästan alltid”) används i debatten om våld mellan könen och inte förtydligas med siffror bör man vara vaksam – det kan vara ett tecken på tribut till ett outtalat kulturellt bud med lydelsen ”du skall icke tala om en kvinnas synder”. Vi går till den åsyftade passagen i BRÅ-rapporten:

Minst 150 000 barn bor i hushåll där det förekommer våld

Ungefär en tredjedel av de utsatta kvinnorna och en fjärdedel av de utsatta männen i kartläggningen uppger att de har barn boende i sitt hushåll. Uppräknat på befolkningsnivå motsvarar detta nästan 83 000 kvinnor och 67 000 män. Om det bor ett barn i vart och ett av dessa personers hushåll innebär det alltså att lika många barn lever i hushåll där det förekommit någon form av våld under 2012. (s. 9)

Vi kan nog bortse från homosexuella par och anta att det mot varje kvinnligt offer står en manlig förövare och vice versa. I så fall visar BRÅ:s skattning att förövaren är en man – ”barnets pappa eller mammans pojkvän” – i 55 procent av fallen (83 000/(83 000+67 000)) och en kvinna i 45 procent av fallen (67 000/(83 000+67 000)). Det ogenerade likhetstecknet mellan ”nästan alla förövare är män” och ”55 procent av alla förövare är män” är anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att rapporthänvisningen är explicit och källan lättillgänglig på nätet. Med samma trovärdighet skulle vi kunna anföra att:

  • ”Nästan alla svenska väljare röstade nej till euron 2003″ (56 procent)
  •  ”Nästan alla socialbidragspengar i Sverige går till invandrare” (59 procent)
  • ”Det är nästan bara kvinnor som dör i Sverige” (52 procent)

Betvivlar någon att dessa påståenden hade fastnat i Sydsvenskans faktagranskningsfilter före publicering?

Om Se barnet går ut på att 45 procent av alla förövare ska osynliggöras och skyddas är det tveksamt om inte projektet bör förpassas till det moraliska hyckleriets sophög. Lite längre fram i debattinlägget skrivs vidare att:

Ett av tio barn ser, hör och upplever pappas eller styvpappas våld mot mamma, enligt en statlig utredning.

Utredningen som i detta sammanhang avses är SOU 2001:72 där det på s. 26 respektive 128 framgår att 10 procent av alla barn bevittnat våld i hemmet. Det förekommer dock inga siffror med avseende på förövare uppdelat på kön i utredningen, så här tycks debattörerna helt enkelt ha antagit att förövaren i samtliga fall är en man.

Ett samhälle kan skydda sig mot kända och profilerade brottslingar, men är däremot extremt sårbart mot förövare som alltid betraktas som offer. Vanliga inbrottstjuvar kan t.ex. avvärjas genom larm och låsanordningar, men en frivilligt inbjuden gäst som i smyg norpar din teservis har lyckats med sitt brott genom att utnyttja din godtrogenhet.

Det är med andra ord viktigt att inte vilseleda allmänheten om faktaläget kring gärningsmannaprofiler om man vill värna de mest utsatta. Alla känner till att män begår brott och det är givetvis bra. Vem vill däremot kännas vid att även kvinnor begår brott i det samhällsklimat som råder? Budet ”du skall icke tala om en kvinnas synder” måste brytas om man verkligen vill skydda barnen.

Kommentarer (1)

  • Roger K

    2 månader sedan

    Mycket bra artikel.
    Tack för den.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>