GuldStaten förfogar över många verktyg för att förmå sina medborgare att använda papperspengar. Till de mest missförstådda av alla dessa verktyg hör utan tvivel rättsbegreppet  ”lagliga betalningsmedel”.

Riksbankslagen anges att:

Sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken är lagliga betalningsmedel. (5, 1§)

Lagliga betalningsmedel – vilka alltså i Sverige utgörs av Riksbankens sedlar och mynt – är ett begrepp av sådan historisk vikt att det föranlett många tänkare att betrakta pengar som en uppfinning av staten. Man tänkte sig länge att en regim av byteshandel omöjligen kunde övergå i en högeffektiv, monetär ekonomi utan en vis furstes dekret om att en speciell vara skulle påföras särskild prestige genom att utnämnas till allmänt accepterat bytesmedel – det ”lagliga betalningsmedlet”.

Sådan lagstiftning är dock något mer än bara en historisk kuriositet. Framförallt är den i praktiken ett högst sofistikerat sätt att driva ut alla andra (bättre lämpade) betalningsmedel än statliga papperspengar ur cirkulationen.

Om endast ett fåtal betalningsmedel är ”lagliga” – innebär det att alla andra betalningsmedel är ”olagliga”, d.v.s. förbjudna enligt lag? Nej. För parter som är överens är det helt lagligt att byta en kostym mot exempelvis guldmynt, silvermynt eller bitcoin.

Innebär begreppet kanske istället att butiker, handlare och företag måste erbjuda sina kunder möjlighet till kontantbetalningar? Nej. Du kan med andra ord inte dra ICA eller COOP inför domstol om de upphör med att ta emot betalning i kontanter.

Lagar om lagligt betalningsmedel inträder istället först när varor utväxlas mot framtida varor, d.v.s. när någon form av transaktion på kredit äger rum. Om betalningen för en vara eller tjänst inte sker i samband med att prestationen erbjuds uppstår en skuld. Låntagarens rättighet att – under vissa förutsättningar – reglera sin skuld är skyddad så länge han använder ett betalningsmedel som getts särställning i lag.

Hur långtgående är då denna låntagarens rättighet? Keith Wainer erbjuder följande förklaring:

If the debtor offers—tender is an old word for offer—dollars then that legally discharges the debt. No court will force any debtor to pay with something else.

Wainer menar därmed att låntagarens rättighet att lösa lånet med lagliga betalningmedel är absolut. Han visar också att all kreditgivning i guld, med ovanstående definition, snart skulle upphöra:

Tesla recently sold $2B worth of bonds, to be repaid in dollars of course. Suppose that instead, the company sold 1.5M ounces of gold bonds. It will owe the bond investors the same gold back (ignoring interest to keep it simple).

Not quite. The government only recognizes debt by its dollar value, $2B. The legal tender law enables Tesla to offer this sum to the bondholders as payment in full. What happens if the gold price doubles by the bond maturity date? Tesla will prefer to pay in dollars.

If the gold price doubles, then a dollar of debt is worth half as much gold. Tesla gets off cheap, and only has to repay half the value of the gold it borrowed. Unfortunately, on the other side of the trade, the public investors lose half. They lent 1.5 million ounces and get back 750,000.

Likaledes skriver Hans-Guido Hülsmann:

A legal tender is an economic good (typically a medium of exchange) that may be used to pay contractual debts even though the contract stipulated payment in terms of another economic good (typically another medium of exchange).

Vad både Wainer och Hülsmann emellertid missar är att lydelsen om lagliga betalningsmedel tenderar att vara dispositiv och alltså kan förhandlas bort genom avtal. I svensk rätt framgår detta av skuldebrevslagen §7:

Är skuldebrev ställt att betalas i myntslag som icke är gångbart å den ort där betalningen sker, må, där ej annat förbehåll träffats, skulden gäldas i ortens mynt efter värdet å betalningsdagen.

Resonemanget med guldobligationsaffären håller därmed endast i de fall obligationsvillkoren inte specificerar att betalning skall ske i guld och inte i lagligt betalningsmedel. Och det finns naturligtvis ingen anledning att tro att långivare skulle misslyckas med att skydda sig från sådana blunders genom en enkel klausul i avtalet, där betalning i önskad valuta anges som villkor. Detta förfarande är fortfarande aktuellt när exempelvis svenska banker erbjuder sina företagskunder lån i euro eller dollar, valutor som inte är lagliga betalningsmedel i Sverige.

Frågan som kvarstår är följaktligen: om lagen inte driver ut guld och andra valutor via den ordinarie kreditmarknaden (där avtalsrätten övertrumfar lagstiftning), hur gör den det överhuvudtaget?

Det är lätt att glömma att det finns åtaganden som inte ger långivare samma möjligheter att skydda sig eftersom åtagandets existens inte vilar på något underliggande avtal. Det viktigaste av dessa: skatter.

Det är paradoxalt men inte särskilt överraskande att lagen om lagliga betalningsmedel har påförts samtliga aktörer i samhället – utom Skatteverket. Skatteverket undanber sig nämligen skatteinbetalningar i kontanter genom en särskild lag och vill hellre skriva upp ditt skattekonto. Poängen är emellertid att staten ensam dikterar betalningsvillkoren för sina flöden och därmed kan skapa en artificiell efterfrågan på vadhelst den utdömer som ”lagliga betalningsmedel”. Den som ska göra en skatteinbetalning måste efterfråga kronor – företag och privatpersoner saknar alltså möjlighet att betala sin största utgiftspost i guld eller andra betalningsmedel.

Det skulle naturligtvis vara högst opraktiskt och kostsamt för ett företag att betala löner och leverantörer med guld medan skatter och avgifter betalades i kronor. Det skulle innebära omfattande kurs- och växlingsrisker och kräva parallell redovisning i dubbla valutor. Detsamma gäller privatpersoner om de skulle erhålla pensioner och bidrag i kronor men löner i något annat. Bra pengar drivs därmed ut av dåliga, åtminstone så länge penningvärdet inte varierar så till den grad att det blir omöjligt att göra meningsfulla ekonomiska kalkyler.

Trots alla sina förtjänster kan guldet inte sättas i omlopp. Många kassaskåp och bankfack hade tömts om inte staten gömde sig bakom privilegiet att ge ut ”lagliga betalningsmedel”.

Etiketter: , ,

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>