Berömd ekonom
Berömd ekonom

Ett av de vanligaste argumenten för att trycka pengar och manipulera styrräntor är att pengar är ett “smörjmedel” som behövs i tillräcklig mängd för att ekonomin skall fungera. Om  ekonomin går dåligt är det ett tecken på att den ekonomiska maskinen är dåligt smord, och alltså måste mer pengar tillföras. Man kan anta att maskin-analogin är till för att förstärka bilden av att om det finns för lite pengar skär ekonomin ihop. Problemet är att ekonomin inte är en  maskin och att pengar  inte är olja.

Det största problemet med den traditionella Keynesianska synen på ekonomin är att ekonomin antas vara en relativt statisk evighetsmaskin. Om inget hände (d.v.s. om inte ekonomiska aktörer fick panik nu och då) skulle ekonomin snurra vidare i lämpligt takt för alltid, och pengar skulle röra sig cirkulärt mellan producenter och konsumenter. Problemet med modellen är, att trots att det är psykologiska effekter hos aktörerna som hävdas som anledning till ekonomiska kriser, så finns egentligen inga ekonomiska aktörer i modellen! Det finns enbart homogena klumpar av konsumenter, producenter, kapital o.s.v. En sådan modell är fullständigt meningslös för att beskriva något så komplext som en ekonomi, på samma sätt som en fotboll är en relativt dålig modell för jordklotet. Man kan möjligen demonstrera att jorden är ett klot med en fotboll, men knappast använda den för att modellera atmosfäriska strömmar, vulkanisk aktivitet eller polernas laddning.

I själva verket är ekonomin inte på något sätt en cirkulär maskin, utan konstant beroende av att enskilda aktörer gör individuella val i syfte att uppnå olika mål.  Om man då försöker “olja maskineriet” genom att hälla in pengar i samhällsekonomin får man helt andra resultat än i den keynesianska modellen. Till att börja med så är den keynesianska myten om de ekonomiska aktörernas panik felaktig. En ekonomisk kris uppstår på grund av att aktörer gjort bedömningar som inte visar sig korrekta [1], och därmed anpassar sina ekonomiska beteenden efter den nya verklighet de upptäcker. När många aktörer samtidigt upptäcker att de gjort felbedömningar, uppstår ett stort behov av anpassning av ekonomisk verksamhet, vilket leder till en lågkonjunktur där förlusterna på grund av tidigare bedömningar måste realiseras. Vad händer då om vi till denna situation tillsätter en större mängd nya pengar?

Någon kommer självklart att få dessa pengar, antingen som lån eller som direkt tillskott i kassan, och vederbörande kommer naturligtvis spendera en del, och sannolikt investera en del. Vad händer i nästa led? I den Keynesianska teorin så kommer då tidigare oanvända (“lediga”) resurser tas i bruk, och ekonomin kommer närma sig sin “teoretiska potential”. Det förklaras dock aldrig hur ekonomiska aktörer hittar just dessa lediga resurser och lyckas förvandla dem till ekonomisk vinst bara för att de får ett tillskott av pengar. Det tycks mer sannolikt att ekonomiska aktörer istället kommer börja konkurrera om varandras resurser, och att eventuell ökad produktion kommer göras på någon annan ekonomisk aktörs bekostnad. Resurser är nämligen inte homogena. Måhända har den keynesianska ekonomiska teorin något mer bärkraft om vi föreställer oss en marknad där det i princip bara finns en enda resurs, nämligen outbildad arbetskraft. Uppenbarligen är detta scenario inte applicerbart på någon existerande, verklig ekonomi.

Utöver att resurser flyttas mellan producenter när man tillsätter pengar, så sker en förskjutning i tid. Allt större och mer resurskrävande projekt påbörjas, i tron om att det verkligen finns resurser som räcker till dem. Detta må göra att det tillfälligt ser ut som att ekonomin går bättre, och att de icke-befintliga ekonomiska aktörerna har slutat ha panik, men i själva verket är det nu som den stora felberäkningen sätter igång. Detta är dessvärre ett fullständigt logiskt agerande av ekonomiska aktörer, då pengar är måttstocken som används för att bedöma tillgängligheten av resurser.

Om en ökning av penningmängden skulle trolla fram de resurser som behövs för att slutföra projekt så vore allting gott och väl. Men för att tro att detta är möjligt, så krävs att man samtidigt tror att riktiga resurser kan skapas av tryckandet av papperslappar eller flyttandet av siffror i banksystemet. Trots allt tal om lediga resurser kan ingen någonsin peka på en ledig resurs mer än att hävda att arbetslösheten är högre än den var innan, och att produktionen minskat. Illusionen om att pengar går att använda som “smörjmedel” härstammar från en tro på att det finns ett bättre sätt att allokera resurser än marknaden gör i en lågkonjunktur – det vill säga att de ekonomiska aktörerna gör fel i en lågkonjunktur, och inte rätt. Problemet är att denna teori har aldrig bevisats, utan framförs alltid med argumentationen att “om vi inte hade gjort detta hade det varit ännu värre”. Och eftersom denna bevisföring vare sig bekräftar eller förkastar  teorin, så kommer den fortsätta att propageras.


[1] Anledningen till detta kommer att utvecklas i en annan artikel

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>