Det är uppenbart att Palmstierna och Moraeus inte riktigt har förstått pengars roll i en marknadsekonomi.

Vi väljer att börja vår serie av artiklar, där vi bemöter Syll, Edvinson och Ahnlands slutreplik från debatten i SvD i höstas, med ovanstående citat.

Det känns lämpligt att börja just där, för vad pengar är och vilken roll pengar har i en marknadsekonomi är ett av fundamenten i den Österrikiska ekonomiska skolan.

Det går att skriva oerhört långt om vad pengar är, och hur pengar uppkommer. Men vi nöjer oss nu med den korta versionen.

Pengar har i huvudsak två funktioner i en marknadsekonomi:

Pengar används för att underlätta handel. I stället för att byta varor och tjänster med varandra, så kan vi byta varor och tjänster mot pengar. Det gör att jag inte behöver hitta någon som har den vara som jag vill ha och dessutom hellre vill ha den vara som jag har, för att kunna göra en affär. När pengar finns i en marknadsekonomi så räcker det att hitta någon som vill ha det jag vill sälja – eller om jag vill köpa något – hitta någon som har det som jag vill köpa.

Det som ska fungera som pengar måste ha vissa egenskaper. För det första ska det vara möjlig att dela upp i små delar. En krona kan delas upp i ören, ett öre kan delas upp i tiondels öre, och så vidare.
För det andra ska pengar tåla att lagras och sparas utan att tappa sitt värde. När olika typer av varor konkurrerar om att få fungera som pengar så kommer människor att föredra att använda sådant som behåller sitt värde framför sådana som inte gör det.

För det tredje ska pengar finnas i begränsad mängd. Det är svårt att tänka sig en ekonomi där till exempel vanligt grus skulle kunna fungera som pengar. Vem skulle vilja byta en vara mot något som vem som helst kan gå ut på närmsta grusväg och hämta?

När pengar används för att idka handel blir pengarna den måttstock som vi använder för att jämföra olika varors pris. Den som värderar en vara högre än dess pris kan då tänka sig att köpa varan.
Att en vara är dyrare än en annan vara beror på att människor i allmänhet värderar den dyrare varan högre än den billigare. Pengar utgör därmed en signalmekanism till hela ekonomin om tillgång och efterfrågan på olika varor. Stigande priser signalerar en ökad efterfrågan i förhållande till utbudet och sjunkande priser signalerar en minskad efterfrågan i förhållande till utbudet. Genom att studera prisers utveckling kan vi alla, konsumenter som producenter, veta hur vi ska allokera våra ändliga resurser på ett effektivt sätt.

Pengar kan alltså ses som en måttstock. När det görs försök att stimulera ekonomin genom att öka penningmängden eller sänka räntan under den nivå som marknaden skulle ha satt, kan man se det som att måttstockens skala manipuleras.

Tänk er en person som ska bygga en träbro över en älv. Brobyggaren har en viss mängd virke, men inte tillräckligt för att bygga bron.

Istället för att spara pengar för att kunna köpa mer virke så sågar brobyggaren av en bit av sin måttstock. Sedan gör brobyggaren om skalan på måttstocken så att det ser ut som att den är lika lång som förut.   
Med den modifierade måttstocken gör brobyggaren en ny mätning av virket och kan konstatera att det nu är tillräckligt för att bygga bron.

Byggnationen sätter igång och människor anställs. Ekonomin tar fart, jobb skapas och bnp ökar – det ser på det hela taget ljust ut.

Men innan bron har nått över älven så tar virket slut. Bron är värdelös. Brobyggarens företag går i konkurs. Det virke och den arbetstid som har använts till projektet är bortkastat. Istället för att bli en investering så blev brobygget ren kapital-förstörning.

De resurser som har investerats i det redan från början dödsdömda projektet är förbrukade. Vi får en kris – en lågkonjunktur. Allt på grund av att brobyggaren lurade sig själv genom att ändra på sin måttstock.

På detta sättet förklarar den Österrikiska skolan hur konjunkturcyklerna uppstår. De åtgärder som görs för att, så att säga, stimulera ekonomin, leder till felaktig allokering av resurser, en tillfällig uppgång i ekonomin och slutligen till en ofrånkomlig krasch. 

Kriser och krascher kommer som en reaktion på en högkonjunktur som skapats genom olika typer av stimulanser.

Syll, Edvinson och Ahnland säger att vi inte har förstått pengars funktion i en marknadsekonomi. Det hade varit lite mer ödmjukt av dem att konstatera att vi har olika uppfattning om pengars funktion. Vi har vår uppfattning som bygger hela vår ekonomiska analys på.

När Syll, Edvinson och Ahnland hävdar att pengar ska användas som smörjmedel för ekonomin, så föreslår de helt enkelt att vi ska manipulera vår måttstock för att lura oss själva att tro att det finns mer tillgängliga resurser än vad som i själva verket är fallet.

Av exemplet ovan framgår det kanske varför vi tycker att det är en dålig idé.
 
  

Kommentarer (5)

  • Per-Olof Samuelsson

    6 månader sedan

    Bra exempel med träbron!

    • Per Bylund

      5 månader sedan

      Instämmer.

      Dessutom roligt att fortsätta exemplet: Keynesianer skulle hävda att när man upptäcker att bron inte når ända fram så är lösningen att ändra måttstocken igen så att det inte ser ut att det är lika långt kvar – och därmed kan folk börja köra kärror ut på bron med avsikt att komma över älven.

      Gissa hur det sedan fortsätter…?

  • Davidur

    6 månader sedan

    Tror tyvärr att ni gick helt bet här pga att ni förutsätter att de har samma syn på vad en marknadsekonomi är och för att kunna svar deras påstående måste ni läsa det som “Det är uppenbart att Palmstierna och Moraeus inte riktigt har förstått pengars roll i en [plan]ekonomi.”

  • Per Bylund

    5 månader sedan

    Det är faktiskt riktigt pinsamt att se Syll, Edvinsson och Ahnland skriva i media. Både för att de kallar sig nationalekonomer (vilket är högst tveksamt med tanke på vad de står för) och att de uppenbarligen anser att etiketten ”marknadsfundamentalist” är ett godtagbart argument i en diskussion om ekonomisk teori. Nu är det ju faktiskt hur marknadsekonomin fungerar som diskuteras, så hur skulle ”fundamentalism” då vara (1) relevant eller (2) ens något konstigt. Alla ekonomer som studerar marknaden fokuserar ju just på densamma, vilket är en slags ”fundamentalism”.

    Syll, Edvinsson och Ahnland är inte bara ohederliga i sin argumentation utan rena dårar. Att det de står för är galet är uppenbart om man ser till att en ekonomi per definition handlar om att tillfredsställa (subjektivt observerade och värderade) behov och önskemål hos konsumenter. Så fort man lägger till ”detaljen” värde i diskussionen imploderar såväl keynesianism som den dumsocialism som dårarna Syll, Edvinsson och Ahnland står för. Men eftersom de inte har någon som helst hyfs eller någon önskan om logisk stingens i sitt lösa tyckande – förlåt, ”vetenskap” – så är det inget problem. De lutar sig gärna tillbaka i sina ergonomiska kontorsstolar i elfenbenstornet och fortsätter spy ut uppenbara dumheter.

    Jag kan inte låta bli att tänka att det på något sätt hade varit kul att debattera med dem. I alla fall om man först kommer överens om att diskutera substans, inte plattityder och slogans. Men det är tveksamt om de skulle gå med på något sådant, för det skulle trots allt bli uppenbart att de står där helt utan argument – och t o m utan förståelse.

    Men med anledning av innehållet i debattartikeln kan man bara säga: fy, skäms. Syll, Edvinsson och Ahnland borde, om de har någon heder i kroppen, omedelbart säga upp sig och aldrig mer tala om ekonomi. Men något säger mig att vi kommer att få stå ut med deras dumheter. Dårar håller sällan tyst om sin dårskap…

  • Egensinnig

    5 månader sedan

    Jättebra förklarat och bra att ni har synts i massmedia.
    En sak som skulle behöva bemötas är ”kapacitetsutnyttjande”. Nationalekonomer tjatar hela tiden om att s.k. stimulanser gör att resurser (och pengar) som tidigare legat oanvända sätts i arbete. Det låter ju bra och lurar nog många. Grundsynen är att sparande är slöseri, men i själva verket så har sparande ett stort egenvärde, det ger handlingsfrihet och bör värderas som optioner. S.k. stimulanser förstör optionsvärden, minskar handlingsfriheten.

    Nationalekonomer talar aldrig om optimum utan siktar all tid bara på maximum. Ökat kapacitetsutnyttjande och högre priser är alltid bättre, hela målet med ekonomisk politik är att maximera dessa variabler. Nationalekonomer använder aldrig begreppet ”värde” utan talar istället om ”aktivitet”. Vad som görs spelar ingen roll, bara de kan bokföras så ska alla aktiviteter maximeras. Att bygga en halv bro är bra därför att det är en aktivitet, att bron är värdelös har ingen betydelse i deras tankevärld. De saknar käönnedom om vad värde är för någonting och tar aldrig det begreppet i sin mun.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>