thebigshortPå fredag går The Big Short upp på svenska biografer runtom i landet efter att ha haft premiär i USA redan före jul. Den eftertraktade filmen med riktigt namnkunniga skådespelare (Christian Bale, Steve Carell, Brad Pitt, Ryan Gosling etc) är den någorlunda sanna berättelsen om finanskrisen som brakade loss 2007-2008 och vars efterskalv ännu känns av på båda sidor Atlanten, för att inte säga hela världen. Den baseras på en bok av författaren och journalisten Michael Lewis och följer tre olika team av investerare samt en banksäljare som såg bubblan blåsas upp i amerikanska bostadsmarknaden före alla andra, agerade på vad de såg – och tjänade rysliga summor pengar på kuppen.

Det var många, särskilt i det Österrikiska lägret och med Mises verktyg (se Mark Thornton, Thornton eller Peter Schiff, till exempel) som såg varthän centralbankers pennngpolitiska stimulanser barkade och flera år i förväg förutspådde krisen. Skillnaden är (med undantag av Schiff), som en bekant till mig brukar säga: hade någon förutspått krisen skulle de varit otroligt rika just nu. Akademiska förutsägelser är billiga – att belåna sig, sätta egna tillgångar, karriär och rykte på spel för att försöka tjäna pengar på förutsägelserna är däremot betydligt dyrare, men med otrolig avkastning om den går hem. Och det krävde ordentligt med mod för Carell, Bale & Goslings karaktärer när deras hundramiljoner-bet var för tidiga ute; varje månad deras förutsägelser inte inträffar kostar dem tiotals miljoner dollar; modet att våga gå emot vad alla säger, lita på sig själv och ta de kortsiktiga förlusterna i vetskapen att man har rätt. I slutändan tjänar de också rejält med pengar, även de verkliga personer karaktärerna baseras på.

Enkelt förklarat köper de ”Credit Default Swaps”, ett finansiellt kontrakt som ökar i värde när tillgången den är knuten till (huslånen i de här fallen) minskar i värde, eller låntagaren inte längre kan betala – de blankar alltså finansiella produkter, eller ”går kort” vilket gett berättelsen sitt namn (”The Big SHORT”).

Istället för att ignorera de komplicerade finansiella produkter såsom många filmer om finanskrisen gjort (se bl a Margin Call) ser The Big Short till att förklara dem på förenklat och väldigt underhållande vis genom att bryta den s k ”fjärde väggen” och tala direkt till publiken – bland annat ser vi Margot Robbie i en jacuzzi tydligt och sexigt förklara för oss hur ”subprime is shit”.

So far so good. Men hur korrekt kan en film vara om till och med Paul Krugman gillar den?

Självklart inte särskilt. Det är värt att komma ihåg att en film för en bred publik måste kompromissa med detaljer och komplexitet för att personer utan särskilda kunskaper eller doktorsexamen i finansiell ekonomi ska kunna följa med. Som Jeffrey Tucker skrev på Fee.org: filmen är en berättelse om modiga investerare som vågade gå emot marknaden, media, staten och de stora bankerna – och österrikare, anti-kapitalister och regleringskramare kan alla hitta saker i filmen som stödjer deras tes. Och det filmen inte tar upp kan någon med bakgrundsinformation enkelt fylla i själv. Det är såklart enkelt att gå ifrån filmen och tro att bristande reglering skapade krisen, samt att den inte kommer upprepas för att stater nu skärpt regleringen – eller att banker är ondskefulla institutioner som spelar bort ekonomin på det finansiella kasinot dagarna i ända. Från österrikiskt håll handlar missarna om att nästintill fullständigt ignorera både centralbanken Fed och bolåneinstituten Fannie Mae & Freddie Mac, centrala delar för hela bostadsbubblan och samtliga aktörers agerande. Till filmens försvar ska dock sägas att berättarrösten, i en bisats, lägger skulden på tidigare centralbankschefen Alan Greenspan och kallar honom ”the architect of the crisis”. I slutscenerna svär dessutom en deppig Steve Carell över bailouts, att bankerna visste om att de skulle bli räddare av skattepengar, och därför tog extra höga risker.

En ytterligare vinst för frihetligt sinnade är fokus på finansiell spekulering; filmen visar, allmänhetens missuppfattningar till trots, att spekulering är någonting gott och eggen riktas mot stora banker istället för Hjälten Spekuleraren – Steve Carel emfatiska rant kommer nog göra mer för att förbättra sinnebilden av spekulerare och hedgefond-förvaltare än alla libertarianers argument tillsammans. Som ekonomen Robert Murphy sa: Christian Bale & Brad Pitt gjorde precis blankning till någonting coolt, ”This is a huge win for Austro-Libertarians”.

Värt att komma ihåg är att amerikanska staten förbjöd blankning mitt under brinnande finanskris, allt i sin iver att försöka kontrollera marknaderna och stabilisera fall, vilket betyder att en större förståelse och bättre inställning till sådana produkter kan absolut hindra stater från att göra liknande saker nästa gång.

Slutligen, The Big Short är en mycket underhållande film och med lite bakgrund med sig in i biosalongen är den dessutom riktigt utbildande. Enjoy!


För fler vettiga kommentarer om filmen:

Mark Thornton
Chris Matthews
Jeffrey Tucker
Robert Murphy

Kommentarer (2)

  • AMDK

    4 månader sedan

    Artikeln rör ihop begreppen lite på slutet. Det som på svenska brukar kallas blankning är att låna en aktie och sedan sälja den, i hopp om att kunna köpa tillbaka den till lägre pris när lånet ska återlämnas. Det är detta som SEC förbjöd enligt den länkade artikeln. De förbjöd _inte_ CDS-kontrakt, vilket är något helt annat.

    Förvirringen uppstod troligtvis av att det engelska begreppet shorting är bredare än det svenska begreppet blankning. Förutom att betyda blankning betecknar det även att ta kort position i ett terminskontrakt, och ibland även i den väldigt lösa betydelsen att spekulera i en nedgång eller problem av nästan vilken typ som helst.

  • Joakim Book Jönsson

    4 månader sedan

    Hej, AMDK!

    Tack för kommentaren! Jag visste inte att det fanns en skillnad mellan begreppen på svenska och engelska… Spännande! Isåfall är mina påståenden lite smått missvisande och jag ska åtgärda det.

    Trots det tycker jag att slutsatsen håller; om ‘The Big Short’ ökar acceptansen för komplexa finansiella produkter, särskilt kort-/långsiktigt spekulering i nedgång, bör det vara svårare för stater att rättfärdiga inskränkningar i framtida handel. Marginellt, förvisso, men vem förväntar sig att en film ska förändra världen?

    /J

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>