”Medelvägens motståndare” – så heter samlingen av Ludwig von Mises texter i urval av Kurt Wickman som gavs ut på Timbros förlag år 2012. Det är en mycket läsvärd bok för den som, på svenska, vill få en introduktion till Ludwig von Mises tankevärld.

Titeln är väl vald, för Mises var för sin tid, ovanligt kompromisslös i sin kritik av, bland annat, de socialistiska systemen.
Det är en sak att nu, med facit i hand, kunna konstatera att sovjetexperimentet skulle misslyckas – det var troligtvis inte alls lika enkelt att se det och säga det i en tid då många med beundran följde de påstådda framgångarna för det sovjetiska imperiet.

Men Mises var kristallklar och tvärsäker – det här kan aldrig fungera!

Att inte kompromissa har kommit att bli en dygd för många som idag följer den österrikiska ekonomiska skolan och den libertarianska rörelsen.
Hayek har fått utstå en hel del kritik från ”vårt” håll och den kritiken bygger inte sällan på att han anses ha kompromissat allt för mycket och gjort avsteg från den ”rena läran”.
Även Mises, som ju inte helt avfärdade staten som konstruktion, har fått utstå en del kritik av samma anledning.

Ayn Rand, vars böcker brukar vara en inkörsport till den frihetliga rörelsen för många, har uttryckt sin syn på kompromisser såhär:

“In any compromise between food and poison, it is only death that can win. In any compromise between good and evil, it is only evil that can profit.”

Det är lätt att tolka detta citat som att det alltid är fel att göra kompromisser.

Men om vi skulle tänka oss ett fritt samhälle som bygger på frivilligt samarbete och utbyte människor emellan så skulle antagligen konsten att göra kompromisser snarare vara en dygd än något fult och farligt.

Varje gång två människor ska göra någonting tillsammans som kräver samarbete så är förmågan att kompromissa helt fundamental för att utfallet av samarbetet ska bli så bra som möjligt. Kompromissen är helt enkelt grundbulten i all mellanmänsklig interaktion.

Det finns alltså anledning att fundera ett varv till kring kompromisser och kanske dela upp kompromissandet i två typer.

Den ena typen av kompromisser är sådana som man gör för att fungera tillsammans med andra människor: Jag skulle vilja åka och bada med familjen hela dagen, men familjen vill göra någonting annat idag. Vi kommer överens om att göra det som familjen vill på förmiddagen och åka och bada några timmar på eftermiddagen – en kompromiss som ingen är helt nöjd med, men som är acceptabel för alla.

Den andra typen av kompromisser är sådana som vi gör med oss själva.
Om man håller principerna om äganderätt och icke-aggression som heliga så kan man inte, utifrån detta, komma fram till staten är en legitim konstruktion. Inte utan att göra en kompromiss med sig själv och de principer man håller för heliga.

Men, hur ska man då i praktiken kunna göra de kompromisser som krävs för att ändå fungera tillsammans med andra människor, som tydligen inte har våra ideal? Människor som utan att ens reflektera över det, är beredda att med våld eller hot om våld tillskansa sig andras ägodelar?

Vår princip om frihet och icke-aggression borde leda till slutsatsen att vi inte kan hindra människor att konstruera och leva under en stat om de vill det.
Slutsatsen borde bli den, att människor ska vara fria att bilda stater – till och med kommunistiska sådana – om de vill. Men det förutsätter att deltagandet i den staten måste vara frivilligt.
Den som önskar att inte vara med måste få slippa.

Frågan är då om det vore möjligt att bilda och upprätthålla en stat som bygger på frivilligt deltagande?
Troligtvis inte, iallafall inte på det sätt som stater fungerar idag. Staten bygger nog allt för mycket, i sin konstruktion, på att den har monopol på att använda tvångsmedel.

Detta resonemang leder fram till den, kanske överraskande slutsatsen, att vi inom den frihetliga rörelsen kanske är de mest kompromissvilliga. Vi är ju beredda att acceptera alla typer av stater, även kommunistiska sådana, med det enda förbehållet att deltagandet i en sådan stat måste vara frivilligt.
Alla andra, som accepterar staten i dess nuvarande konstruktion, är de som inte vill och kan kompromissa. För staten bygger, som sagt, på att ingen kompromiss om frivilligt deltagande är möjlig.

Här på Misesinstitutet försöker vi vara skoningslösa i vår strävan efter att inte kompromissa med de grundläggande principerna. Det är viktigt för att inte urvattna budskapet. Hur sedan ni som läser väljer att tolka budskapen och sedan i era egna liv välja att kompromissa är helt upp till er.

Att ens tänka tanken att tvinga någon att bli libertarian eller anamma den österrikiska skolans syn på ekonomi är – i sig – ett brott mot de principer som vi aldrig kompromissar med.

Kommentarer (5)

  • Per-Olof Samuelsson

    7 månader sedan

    Ayn Rand gjorde samma distinktion mellan kompromisser om grundläggande principer och kompromisser om konkreta detaljer i uppsatsen ”Fordrar inte livet kompromisser” i ”Själviskhetens dygd”. Jag saxar ur min egen översättning:

    ”Det är endast med avseende på konkreter eller detaljer, i genomförandet av en ömsesidigt accepterad grundprincip, som man kan kompromissa. Till exempel kan man göra upp med en köpare om det pris man vill ha för sin produkt och komma överens om en summa någonstans mittemellan vad man själv begärt och vad han erbjudit. Den ömsesidigt accepterade grundprincipen i detta fall är handelsprincipen, det vill säga: att köparen måste betala säljaren för hans produkt. Men om man ville ha betalt för sin produkt, och den påstådde köparen ville erhålla den gratis, skulle ingen kompromiss, överenskommelse eller diskussion vara möjlig, endast den enes eller den andres totala kapitulation.

    Det kan inte förekomma någon kompromiss mellan en egendomsägare och en inbrottstjuv; att erbjuda inbrottstjuven en enda tesked av ens matsilver skulle inte innebära en kompromiss utan total kapitulation – att man erkänner hans rätt till ens egendom. Vilket värde eller vilken eftergift har tjuven erbjudit i gengäld? Och när väl de båda parterna har accepterat principen om ensidiga eftergifter som grundval för sin relation, är det blott och bart en tidsfråga när tjuven lägger beslag på resten. Lägg som ett exempel på denna process märke till Förenta staternas nuvarande utrikespolitik.

    Det kan inte förekomma någon kompromiss mellan frihet och statliga regleringar; att acceptera ”bara några” regleringar innebär att överge principen om individens oförytterliga rättigheter och ersätta den med principen om statens obegränsade, godtyckliga makt, och på så sätt överlämna sig åt gradvis förslavning. Lägg som ett exempel på denna process märke till Förenta staternas nuvarande inrikespolitik.

    Det kan inte förekomma någon kompromiss om grundprinciper eller grundfrågor. Vad skulle du betrakta som en ”kompromiss” mellan liv och död? Eller mellan sanning och osanning? Eller mellan förnuft och oförnuft?”

  • Per-Olof Samuelsson

    7 månader sedan

    Jag borde kanske ha citerat hela uppsatsen. Här ett par stycken till:

    ”Men när människor idag talar om ‘kompromisser’, menar de inte en legitim ömsesidig eftergift eller ett handelsutbyte, utan just ett svek mot ens principer – en ensidig kapitulation inför vilket grundlöst, irrationellt anspråk det vara må. Roten till denna lära är etisk subjektivism, som hävdar att en önskan eller nyck är något moraliskt oreducerbart och primärt, att varje människa har rätt att önska sig vad hon än har lust till, att alla önskningar är moraliskt likaberättigade, och att det enda sättet för människor att samsas är att ge efter för vad som helst och ‘kompromissa’ med vem som helst. Det är inte svårt att se vem som vinner och vem som förlorar på en sådan lära.”

    ”Frågan ‘Fordrar inte livet kompromisser?’ ställs oftast av dem som inte kan göra åtskillnad mellan en grundprincip och någon konkret, specifik önskan. Att acceptera ett sämre arbete än man hade önskat är inte någon ‘kompromiss’. Att ta order från sin arbetsgivare om hur man ska utföra det arbete som man anställts för är inte någon ‘kompromiss’. Att inte ha kakan kvar sedan man ätit upp den är inte någon ‘kompromiss’.”

  • Simon Månskiöld

    7 månader sedan

    Citatet ter mig absurt. Gift är inte i motsats till mat, gift är någon form av substans som överdoseras. Etanol, exempelvis, är en substans med behagliga effekter och är delvis nyttig i hanterbara doser. Överdosering av etanol är fatalt och dödligt. Är etanol ”mat” eller ”gift”?

    Jag ser inte faran i att nyttja pragmatik. Kompromiss ger en dålig klang, men i grunden är kompromisser resultatet av förhandlingar. En marknad utan förhandling har jag svårt att förlika mig med.

    Varför skulle jag inte kunna sälja mina principer?

  • Samuel af Ugglas

    7 månader sedan

    Varför vinner alltid en socialist vid kompromissandet och har så gjort i minst tre generationer i Sverige?

    • Jonas Ek

      7 månader sedan

      Därför att alla har varit socialister.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>