rich2Den gamla apokalyptiska känslan hos marxister om ständigt ökande ojämlikhet i kapitalistiska samhällen växer. Den kapitalistiska eliten tjänar på en oändlig ackumulering av rikedom och kommer snart kunna köpa allt och alla, inklusive staten, sägs det. Rädslan för obegränsad ackumulation av rikedom hos några få var huvudtemat i Thomas Piketty’s ”Capital in the Twenty-First Century”, publicerad på franska 2013. Exempelvis skriver Piketty:

Det skulle vara ett allvarligt misstag att förneka vikten av resursknapphetsprincipen för att förstå den globala fördelningen av rikedom under 1900 talet. För att övertala sig själv om detta, räcker det att man ersätter priset på odlingsmark i Ricardos modell med priset på urbana fastigheter i någon av de större världsstäderna…

I princip finns det en enkel ekonomisk mekanism som skulle kunna återskapa jämvikt: Utbud och efterfrågan. Om utbudet på någon vara är otillräckligt och priset för högt borde efterfrågan för den varan minska, vilket skulle leda till att priset på varan sjunker. Med andra ord, om fastighets- och oljepriserna ökade kommer folk flytta ut på landet eller börja cykla istället för att åka bil (eller båda). Dessa anpassningar kan vara obekväma och komplicerade, de skulle även kunna ta decennier, under vilket markägare och ägare av oljefält skulle kunna ackumulera anspråk på resten av populationen till den grad att de enkelt skulle kunna äga allting som kan ägas, även fastigheten på landsbygden och cyklar, en gång för alla. (Piketty 2013)

Lås oss bortse från det löjliga exemplet med en cykel som marknadens reaktion på knapphet, det vill säga en negativ teknologisk chock trots det faktum att vi idag lever i väldigt innovativ värld. Piketty tror verkligen på att en enskild person eller entitet kan äga ”allting” som ett resultat av frimarknadskapitalism. Om r>g (d.v.s. avkastning på kapital är större än ekonomisk tillväxt) kommer det enligt honom skapas en ”oändlig spiral av ojämlikhet”. Om Piketty hade läst Österrikisk ekonomi och bemästrat argumentationen om ekonomisk kalkylering, skulle han ha lagt märke till att en ohämmad marknad inte kan leda till en situation där ackumulationen av rikedom koncentreras till en enskild individ eller kartell som äger allt. En situation med en stor kartell eller en ägare är faktiskt att likställa med total socialism och därmed en situation där ingen rationell allokering av resurser möjliggörs, något som Mises förklarade i Socialism. Rothbard visade sedan briljant att kalkyleringsproblemet även innebär en gräns för hur stort ett företag kan bli, men denna argumentation kan likaväl appliceras på individuellt ägarskap. Som Rothbard poängterade:

Den fria marknaden sätter definitiva gränser på hur stort ett företag kan bli, det vill säga, gränsen för ekonomisk kalkylering på marknaden. För att kunna beräkna vinster och förluster för alla förgreningar inom bolaget måste prissättningen för deinterna transaktionerna komma från externa marknader för varje produktionsfaktor. När någon av dessa externa marknader försvinner, eftersom de har absorberats in i företagets egen sfär, omöjliggörs ekonomisk kalkylering, och därmed blir det omöjligt att allokera faktorer rationellt. Ju mer dessa gränser inkräktas, desto större blir omfattningen av irrationaliteten, och desto svårare blir det att undvika förluster. En stor kartell skulle inte kunna allokera kapitalvaror rationellt och därmed inte kunna undvika betydande förluster. Som en konsekvens kan en kartell inte etableras, och man ändå försöker sig på det kommer den snabbt att gå i bitar.

Därmed är, i motsats till vad Piketty och andra egalitarianer tycker, obegränsad koncentration av rikedom tekniskt omöjligt i en marknadsekonomi. Detta är anledningen varför ”en stor kartell” som kontrollerar ekonomin aldrig har uppstått på den fria marknaden, och detta är varför koncentrationen av rikedom alltid kommer att vara begränsad.

Avsaknaden av rigid teori i Piketty’s bok är slående. Även om han är tänkt att studera dynamiken av inkomstskillnader i kapitalistiska samhällen, analyserar han knappt entreprenörskapets roll, och när han väl gör det, ger han absolut ingen definition av vad det är. Denna avsaknad gör det möjligt för honom att leda en ideologisk kamp mot de rika som han anser vara ”oförtjänta”. På ett liknande sätt, vare sig det är Piketty eller Anthony Atkinson, nämner ingen av dessa moderna egalitarianer arbetsdelningens roll i rikedomsfördelningen. Vi vet dock att arbetsdelningen är en nödvändig del av en marknadsekonomi. Existensen av rika kapitalister är faktiskt inte en fråga om arv eller oförtjänt ägarskap utan resultatet av lagen om komparativa fördelar. En kapitalist är en person som har komparativa fördelar i allokeringen av kapital och som därför är specialiserad på den uppgiften. De som tenderar att vara rikast på en ohämmad marknad tenderar också att vara de som är mest effektiva på att allokera kapital. Om deras förmåga att förvalta ägandet är gott kommer konsumenten att belöna dem.

Frédéric Bastiat, liggandes på dödsbädden i Rom, gjorde det klart för sin vän Prosper Paillottet att ekonomer pimärt borde fokusera på konsumenten. Han menade att konsumenten är den primära källan till alla ekonomiska fenomen. Den största missen Piketty gör i sin bok är att han förklarar ojämnlikhet utan att utgå ifrån konsumentens val, utan snarare från kapitalägande. Kapitalägare, säger Piketty, tjänar på avkastningen, och när den är högre än den ekonomiska tillväxten kommer det att intensifiera inkomstklyftorna. För Piketty är avkastningen på kapital ett mystiskt inkomstflöde som inte beror på allokeringsförmågan, utan på hur mycket kapital man äger.

Men fördelningen av rikedom är inte så godtycklig som Piketty vill tro. Konsumenten har det slutliga ordet i beslutet om vem som ska äga produktionsfaktorerna. Som Mises förklarade i Human Action, de rika ”är inte fria att spendera pengar som konsumenten inte är redo att återfinansiera dem med, genom att betala mer för produkten”. På den ohämmade marknaden, kan den rike endast ackumulera mer rikedom om denne är effektiv i sin uppgift med att allokera kapital, till allas fördel. Vi måste erkänna att det inte finns någonting moraliskt fel med det. Snarare tvärtom, vi applåderar det.

Eftersom den ekonomiska teorin bakom Pikettys tes är svag, stämmer hans förklaringar inte överrens med empiriska bevis. Faktum är att Piketty (2015) själv behövde erkänna att han inte “ser r>g som det enda eller ens det primära verktyget för att förklara förändringar i inkomst- och rikedomsfördelningen under 1900-talet, eller för att förutspå fördelningen på 2000-talet”. R>g är faktiskt inte ett användbart verktyg för diskussioner gällande ökande klyftor i löneinkomster, men överraskande nog erkände Piketty själv svagheten i sin modell, eftersom ökningen av höginkomstandelarna i USA mellan 1980-2010 för det mesta beror på ökande ojämlikhet bland arbetsinkomster.

Vi bör också understryka att 56 procent av amerikanerna, i den sista delen av sitt liv, tillhör topp 10 procent av inkomsttagarna (en ratio på 5.6), och 12 procent av dem tillhör topp 1 procent (en ratio på 12). Därmed, kan vi dra slutsatsen att ju rikare du är, desto mer volatil är din rikedom. Detta är en värdig kritik som vi kan rikta mot Thomas Piketty, Atkinson och många andra egalitarianer. Om rikedom är instabilt för dem som tillhör de 1 procent kan vi dra slutsatsen att oändlig koncentration av rikedom är en myt som inte sker i marknadsekonomi. Tvärtom, kapitalistiska samhällen är mer benägna att uppvisa rörlighet mellan generationerna, både uppåt och nedåt. Därmed, om inkomstskillnaderna kan vara större vid specifika tillfällen i kapitalistiska samhällen, kan marknadsekonomier mycket väl skapa ett jämlikare samhälle om man har de livslånga inkomstskillnaderna mellan individer i åtanke.

För över 100 år sedan, publicerades en bok om ojämlikhet skriven av en fransk ekonom. Liksom Thomas Piketty’s Capital in the Twenty-First Century hyllades boken i USA. Men till skillnad från Thomas Piketty försökte Paul Leroy Beaulieu i sin bok Essai eur la Répartition des Richesses (1881) förklara varför han tyckte ojämlikhet, utan att utrotas, skulle minska i kapitalistiska samhällen. Den radikala skillnaden i tonen mellan dessa två böcker är en god illustration över den intellektuella dekadensen i både USA och Frankrike sedan Belle époque. Från klassisk liberalism sjönk vi ner i illusionen om egalitarianism, och från liberal optimism om en frimarknadsordning, gick vi till egalitarianism och socialistisk pessimism. Idag existerar flera ojämlikheter till följd av statens våldsamma interventioner på marknaden.Vi borde därmed fråga oss om det trots allt inte vore smartare att lyssna på Paul Leroy Beaulieu, snarare än på Thomas Piketty.


Originalartikeln har översatts av Danilo Eriksson Cordeschi.

Etiketter:

Kommentarer (3)

  • Uno Hansson

    7 månader sedan

    I min värld (sjuårig folkskola under1940-talet – och teknisk aftonskola på 60-talet… samtidigt med jobb på LM Ericsson i Mölndal) har ordet ”efterfrågan” alltid betytt något där konsumenter frågar efter i var det inte finns som utbud i affärerna – i så pass hög utsträckning – i såpass hög grad, så att det efter någon tid verkligen finns som utbud och till försäljning! Under ransoneringstiden (40-tal) så grasserade ju ”djungeltrafiken” – inom alla samhällsled – (full sysselsättning även för oss barn – om vi ville…) och någon visste om det fanns någon som sålde ”riktigt kaffe”, amerikanska cigaretter osv… osv… någonstans! Efterfrågan styrde alltså verkligen utbudet… punkt. Kunde dom inte hittat på ett bättre ord (översättning?)?! Varför inte ”varor som redan och konkret verkligen köps” Sedan 60-talet så har det ju alltid, alltid funnits massor av överutbud på varumarknaden, och överkapacitet inom industrin (kretiv förstörelse). Det ÄR alltså efterfrågan via adaptiv feedback (osynliga handen i ett cirkulerande och fördröjt kretslopp) som styr efterfrågan… punkt… eller…? Kapitaliseringen behövdes ju (och fortfarande) … bl.a… på grund av att underleverantörer, arbetare m.fl. blev vana vid av få (lite!?…) betalt innan! varorna var sålda!?!

  • Uno Hansson

    7 månader sedan

    … ursäkta… fel… tvärtom… sorry.. ”… Det ÄR alltså efterfrågan via adaptiv feedback (osynliga handen i ett cirkulerande och fördröjt kretslopp) som styr [utbudet]… punkt… eller…?…”

  • Göran

    7 månader sedan

    Thomas Piketty’s ”Capital in the Twenty-First Century”, är världens mest olästa bok. Av alla de över en miljon personer som har köpt boken slutar genomsnittet av dem att läsa boken när de har kommit till sidan 25.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>