teropong-panoptikon-hidup-katolikSamtidigt som Förenta Staternas konstitution snickrades ihop, förde samhällsteoretikern Jeremy Bentham, på andra sidan Atlanten, fram idén om Panoptikon

Bentham förkastade självständighetsförklaringens idéer och kallade dem ”subversiva för alla sorters verkliga och tänkbara regeringar”. Han krävde att man tog till våld för att ”lära detta rebelliska folk” att ”det inte kan finnas någon annan fred, än kungens fred”.

Efter att ”kungens fred” misslyckats i USA, vände sig Bentham till sin besatthet av Panoptikon. Panoptikon skulle vara ett fängelse där alla fångar kunde bevakas hela tiden, så att man med Benthams egna ord kunde uppnå ”ett nytt sätt för sinnet att få makt över sinnet, i en omfattning som aldrig tidigare har skådats”.

Benthams Panoptikon fungerade aldrig, men internet har gjort Panoptikon och dess förmåga att uppnå ”makt över sinnet” till en verklighet, i en ”omfattning som aldrig tidigare har skådats”.

Social media har gjort det privata samtalet offentligt. Under Wilson dagar kring första världskriget, när hysterin nådde sin kulmen, kunde folk anhållas för privata konversationer. Detta var dock ett undantag snarare än en regel. Det var endast i de värsta kommunistiska samhällena som det fanns så många angivare att privata samtal nästan helt upphörde. Internet förstör dock skiljelinjen mellan det offentliga och det privata.

Den moderna angivaren fyller inte i en rapport på det lokala KGB-kontoret. Han deltar i ett ”social media” – kollektiv som har som hobby att plocka ut något otydligt ”problematiskt” påstående som dyker upp i den sociala mediaströmmen, och förvandla den som uttalade det till en måltavla för mobben. Lynch-hashtaggen föds, och någon förlorar sitt jobb. Allt detta görs men en sorts självömkande katastrofal gråtmobbning som är så typisk av de som strider för social rättvisa, som högljutt hävdar att de är offer samtidigt som de glatt förstör någon annans liv.

Det är ingen slump att denna dåliga vana uppstod i kommunistiska Kina, där moralmobben attackerade småförbrytare på internet i en kollektiva skamritual som ibland eskalerade till våld och självmord. Den kommunistiska diktatur som gav oss Kulturrevolutionen bidrog till att skapa dess avskyvärda Cyberstalinistiska avkomma, som upprätthåller politisk korrekthet genom att mobba folk.

Social media möjliggjorde övervakningssamhället. Även i internets tidiga dagar återupplivades metaforen Panoptikon för att förutspå dess framtid. Konststudenter fortsätter än idag att producera mödosamt pretentiösa projekt som innefattar övervakningskameror och ansiktslösa mannekänger. Men det är den frivilliga medverkan i sociala meder som skapar övervakningens material.

Det gamla internet var anonymt. Det nya internet törstar efter data. Nästan alla av de stora internetföretagen har byggts kring insamling och användande av information om folk. Google, Facebook, och hundratals andra företag erbjuder gratis produkter i utbyte mot personlig data. Fria applikationer för telefoner bygger på att få tillgång till den adressbok. Alla försöker att bygga den största och mest omfattande databasen för att sälja reklam och manipulera användaren beteende.

Det är här som Panoptikon verkligen börjar. Övervakning utan intervention är voyeurism. Övervakning med intervention är tyranni. En medvetenhet om övervakningen förändrar folks beteende. För att parafrasera Focault, ”vi blir principen om vår egen underkastelse”. Vår medvetenhet om övervakning förändrar vårt sätt att leva.

Alla tyrannier har förstått att om man vill kontrollera folk är det nödvändigt att följa Panoptikons modell, där folk alltid upplever det som att de är övervakade hela tiden. Det är mer upplevelsen av övervakning, än verkligheten, som spelar roll, och det suddade ut gränsen mellan det offentliga och det privata, och omvandlade Homo Sapiens till Homo Sovieticus (eller Homosos som dissidenterna kallade det), en självgod hycklare, ett politiskt korrekt djur som ansåg att dubbeltänk var naturligt.

Social media gjorde det enkelt att påtvinga kollektivistiska dygdsignalerande beteenden. Skaffa en regnbågsbild för att hylla homosexuella giftermål. Återtweeta detta clickbait om social rättvisa för att visa hur ilsken du är på den där saken som ”internet” är arg på. Visa att du har godtänkande tankar om social rättvisa och att du är fri från brottstänkande.

Åsiktskorridoren, den politiska bubblan, är också en Panoptikon. Flockbeteenden belönas. Dissidenter bestraffas. Ingen är riktigt säker på vem av deras vänner som kan vända sig mot dem och fördöma dem för något ”problematiskt” de sagt, eller för en avsaknad av entusiasm för en viss sak, förstöra deras nätverk, deras karriärer och deras sociala liv. I flocken råder ständig panik. Ett meddelande om social rättvisa är fel på något sätt. Ett skämt visar sig vara kränkande. 2000-talets Winston Smith börjar andas djupare, ber om ursäkt för sitt politiska felsteg och lovar att utbilda sig själv om de gällande intersektionella principerna.

Han rör sig närmare tv-skärmen som alltid övervakar honom och som alltid skriker åt honom att han måste lyssna noga. Uppmaningen att ”lyssna noga” är viktigare än själva budskapet.

Ju mindre du tänker, desto säkrare är du. I ett politiskt korrekt samhället är alla idéer potentiellt ”problematiska”. Den säkraste inställningen är att skicka vidare redan godkända idéer, formulerade på exakt samam sätt som då de först yttrades. Allt självständigt tänkande eller avvikelse, till och med i stöd för en viss sak, är farligt. Det kan vara ”problematiskt”. Det kan vara ”Doubleplusungood Crimethink”. Det är säkrare att bara återtweeta. Att uttrycka tvetydig indignation och stöd för vad som än placeras framför dig. Att bara vara en del av internets kollektiva indignation, att skämma ut någon annan för att ha brottstänkt om social rättvisa.

Istället för att själv skämmas ut för något du gjort fel med avseende på social rättvisa.

Orwells 1984 förutsåg TV-skärmen som ett Panoptikon som utraderade hemmets privatliv.

”Det fanns så klart inget sätt att veta om du vid ett givet tillfälle bevakades eller inte. Hur ofta, eller genom vilket system, som Tankepolisen kopplade in sig på en individs kanal var en gissning.” Men social media och förkämpar för social rättvisa har resulterat i ett mycket mer effektivt utraderande av inte enbart den privata sfären utan av den mentala sfären.

Den politiska korrekthetens mål är skapandet av en tankepolis. Crowdsourcing för det möjligt för en liten mängd arga aktivister, och deras amatörimitatörer, att terrorisera befolkningen i helhet.

Vänstern har alltid förstått hur viktigt det är att kontrollera diskursen. Media fabricerade ett konsensus, och formade den offentliga opinionen genom att skapa illusionen att deras synsätt var den offentliga opinionen. När presidenten säger att ”vi är inte X”, fabricerar han vårt konsensus och tvingar sitt värdesystem på oss. Enkäter med laddade och ledande frågor, vars syfte är att ändra röstarnas åsikter (så kallade Push Polls), personliga perspektiv och historier av mannen på gatan, hjälper till att förstärka detta artificiella konsensus genom att göra den personlig. Men media har alltid varit ett trubbigt vapen.

De flesta får sina nyheter från media, men de tvivlar på hur opartisk rapportering är. Jon Stewart och de som tar efter honom, radikaliserade media genom att göra partiskheten i sig till nyheter, och genom att ta bort linjen som skiljer underhållning, redaktionella kommentarer och information åt, samtidigt som de kritiserade media för just detta. Media omfamnade ivrigt Stewarts attacker genom att skruva upp partiskheten till elva.

Men i ett Panoptikon är det tänkt att väktarna ska kunna se alla fångarna, men fångarna ska inte kunna se väktarna. Media är alltid synligt, men kan aldrig se in. Media skulle kunna tala genom TV-skärmen, men dess storebröder skulle aldrig kunna avlyssna. Den skulle inte kunna tvinga allmänheten att delta i dess diskurs. Ofta ignorerade bara allmänheten de allra mest besvärande mediaagendorna.

Social media kan däremot se in. Social media undviker problemet som NSA och alla andra statliga övervakningsprogram ställs inför när det gäller att filtrera en enorm mängd data, genom att crowdsourca detta till aktivistiska informatörer. Alla kan vara en del av KGB nu. Alla kan inte bara älska storebror, de kan nu även vara storebror.

I alla fall i 15 minuter eller så.

Vänsterns slutliga mål är samhällets totala politisering genom utrotandet av den privata sfären. Sovjetunionen vill till en början inte bygga kök i hemmen, eftersom de ville att arbetarna skulle äta i kafeteriorna. Köket är en del av familjens privata sfär. En kafeteria är en offentlig plats som kan kontrolleras. Även när kafeteriorna misslyckades, hälls familjerna i kollektiva lägenheter där dussintals människor levde tillsammans i ömsesidig fientlighet och avsaknad av tillit. I en sådan omgivning är inget privat eller personligt.

För att fullständigt kontrollera individen är det nödvändigt att helt och hållet eliminera hans personliga utrymmen, hans kapacitet för autenticitet och individualism. I en sådan miljö blir alla människor en förbrytare, en fånge i ett samhälleligt kollektiv, en drönare i en bikupa och en krypande best i en skrämd flock.

Detta är Panoptikon. Det är denna värld som den politiska korrektheten skapar för oss. Den möjliggörs av teknologi och gråtmobbarens vilja att resa en ny järnridå för sitt eget skyddade utrymme (eng. safe space).

Den politiska korrektheten politiserar livets alla aspekter, från mat till litteratur till underhållning till kläder. Inget är apolitiskt och därför är inget personligt. Individen kan inte tillåtas existera. Han måste gå med i kollektivet. Ingen regering har lyckats skapat ett perfekt Panoptikon, men kollektivet kan lyckas.

Vänstern är inget annat än det ideologiska kollektivets krig mot individen. Den är politikens krig mot det personliga. Den är maktens krig mot friheten. Den är det progressiva Panoptikons krig mot människans sinne.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Kommentarer (2)

  • Niklas

    7 månader sedan

    Känns dock som att pendelen är på väg tillbaks, då saker blir så löjliga och urbota korkade så knappt dom värsta fundamentalister kan ta det på allvar..

    Då blir ist problemet att inget längre går att ta på allvar när skillnaden mellan parodi och verklighet inte längre existerar..

    • Jihaa

      7 månader sedan

      Jepp, kan bara hålla med. Tom personer i min bekanskapskrets som lutar mot vänster har börjat hata politisk korrekthet.

      Förövrigt riktigt bra artikel!

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>