Denna artikel har delats upp i två delar i enlighet med artikelns två teser. I dag publicerar vi den återstående delen, det vill säga tes 2: Hayeks syn på samhällets evolution. Denna artikel publicerades ursprungligen i mars 2013.

Tes två

Den fundamentala kunskapsteoretiska orsaken till Hayeks nonsensteori om staten och tvång står att finna i Hayeks systematiska anti-rationalism.

1)      Denna anti-rationalism tar sig först uttryck i det faktum att Hayek förkastar idén om en kognitiv etik. Hayek är etisk relativist (och menar, vilket vi redan visat, att inte ens en tydlig moralisk distinktion mellan attack och försvar är möjlig).

2)      För det andra – och på ännu mer dramatiskt manér – tar sig Hayeks anti-rationalism uttryck i hans ”teori om samhällelig evolution”, där målmedvetna handlingar, egenintresse, trial-and-error och lärande, våld och frihet, såväl som staten och marknaden (samhället) systematiskt har eliminerats som förklarande faktorer för samhällsförändring och istället ersatts med en obskyr ”spontanitet” och en kollektivistisk-holistisk-organiserande princip om ”kulturellt gruppval”. (Hayeks citering av Carl Menger som föregångare till hans egen teori är falsk. Menger skulle ha förlöjligat Hayeks evolutionsteori som mysticism. Mengers efterföljare är inte Hayek, utan Ludwig von Mises och dennes ”samhällsrationalism” [27]).

Om etik

”Dessutom, om civilisationen är ett resultat av icke önskvärda gradvisa moraliska förändringar då är det inte möjligt för oss, även om vi inte vill erkänna det, att upptäcka ett universellt giltigt etiskt system”. [28] Vidare, ”Evolution kan inte vara rättvis … Det är ett faktum att all evolution skulle avstanna om vi skulle kräva att all framtida förändring var rättvis. Evolutionen leder oss framåt just på grund av att den för med sig mycket som vi inte hade ämnat eller kunde förutse, och än mindre i förväg kunde vi bedöma dess moraliska egenskaper”. [29] Eller: ”Att påstå att man kan veta framstegens önskvärda riktning ter sig för mig vara den mest extrema hybris. Vägledda framsteg är inga framsteg alls”. [30] (Så mycket för frågan huruvida Hayek hade kunnat ge några råd till de före-detta kommunistiska länderna i Östeuropa: han föreslår inget annat än att de får hoppas på ”spontan evolution”).

Det är karakteristiskt för Hayeks anti-rationalism att han inte bevisar sin kontraintuitiva tes, vilket är brukligt. Faktum är att han inte ens försöker att göra den trovärdig.

Samma anti-rationalism får Hayek att påstå – ofta enbart ett fåtal sidor isär – något helt annorlunda (att vara logiskt konsekvent är inte ett nödvändigt krav för en anti-rationalist). Till exempel, ”där det inte finns någon egendom finns det ingen rättvisa”. [31] Och John Locke citeras gillande i ett stycke som inte hade kunnat vara mer rationalistiskt: ”’Där det inte finns någon egendom finns det ingen rättvisa’ är ett påstående lika säkert som något man kan finna i Euklides geometri: idén att egendom är en rättighet till något, och idén att kalla en invasion eller en överträdelse av denna rätt för orättvisa; det är uppenbart att jag, genom att etablera dessa idéer, och i att de har dessa benämningar, kan veta att detta påstående är lika sant som det att en triangel har tre vinklar som tillsammans är lika stora som två räta vinklar”.[32]

Slutligen är det karakteristiskt för Hayek att bara en sida senare, medan man fortfarande funderar på hur man kan få ihop den Lockeanska idén om en Euklidisk etik med tesen att en universellt giltig etik är ”omöjlig”, genom en plötslig dialektisk twist återgår till den ursprungliga relativistiska startpunkten. ”Institutionerna gällande privat egendom, så som de idag existerar, är knappast perfekta; faktum är att vi inte ens idag kan säga hur en sådan perfektion skulle se ut”. [33] ”Traditionella äganderättskoncept har på senare tid insetts vara en ombytlig och mycket komplex samling, vars mest effektiva kombinationer ej ännu har upptäckts inom alla områden”. [34] Speciellt Chicagoskolans undersökningar (Coase, Demsetz, Becker och andra) ”har öppnat upp nya möjligheter för framtida förbättringar i marknadsordningens juridiska ramverk”. [35]

Hayek anser det inte värt att nämna, eller så förstår han det helt enkelt inte, att Lockes äganderättsteori är inkompatibel med Chicagoskolans. Enligt Locke är principerna om självägande, ursprungligt tillägnande (inmutning), produktion och frivilliga utbyten universellt giltiga etiska normer. Lockes teori om privat egendom är en rättviseteori, och Locke är en etisk absolutist. I kontrast till Locke förnekar Chicagoskolans representanter möjligheten till en rationell och universellt giltig etik. Det finns ingen rättvisa i Chicago. Vem som äger vad och vem som inte äger något, och även vem som är angripare och vem som är offer, är för Coase och hans kollegor inte en gång för alla fastställt och beror inte på vem som har gjort vad i det förflutna. Istället skall egendomstitlar fördelas mellan personer, och omfördelas då förutsättningarna ändras, på ett sådant sätt att den framtida ekonomiska effektiviteten maximeras. Den person som förväntas använda resursen mest effektivt – ”uppmätt” i pengar – blir dess ägare; den som kommer att vara tvungen att bära de lägre monetära kostnaderna i fall han skulle undvika aktiviteten i fråga påstås vara angriparen i äganderättsdispyten; och när än, under tidens lopp, rollen som den mest effektiva användaren, eller ”den minst kostnadsundvikande”, förändras från en person till en annan måste egendomstitlarna följaktligen omfördelas. [36]

Om samhällsevolution

De mystiskt kollektivistiska egenskaperna i Hayeks teori om spontan samhällsevolution kan man hitta i passager såsom dessa:

1. ”I den kulturella överföringsprocessen, där sedvänjor förs vidare från generation till generation, äger en urvalsprocess rum där de sedvänjor som leder till en effektivare ordning för hela gruppen segrar, eftersom sådana grupper kommer att segra över andra”. [37]

2. ”Såtillvida att sådana regler har segrat på grund av att de grupper som antagit dem var mer framgångsrika behöver ingen någonsin ha vetat varför denna grupp var framgångsrik eller, som en konsekvens av detta, varför deras regler blev allmänt antagna”. [38]

3. ”Kultur … är en tradition av inlärda sedvänjeregler som aldrig har ’uppfunnits’ och vilkas funktion den agerande individen vanligtvis inte förstår …,resultatet av en process av vanning och siktning, styrd av de avskiljande gruppfördelar som fås från ett beteende som har antagits av någon okänd anledning, och kanske av en ren slump”. [39] ”Människan antog inte nya sedvänjeregler för att han var intelligent. Han blev intelligent genom att underkasta sig dessa nya regler”. [40] ”Vi har aldrig konstruerat vårt ekonomiska system. Vi var inte tillräckligt intelligenta för det. Vi har kastats in i det och det har fört oss till oförutsedda höjder och gett upphov till ambitioner som ännu kan komma att förstöra det”. [41]

4. Civilisationen ”var inte ett resultat av mänsklig konstruktion eller mänskligt syfte utan den var spontan: den uppstod genom att utan orsak eller syfte efterleva vissa traditionella och i stort moraliska sedvänjor, varav många ogillas, men vars betydelse vanligtvis inte förstås, vars giltighet inte kan bevisas, och som ändock relativt snabbt spred sig genom ett evolutionärt urval – den relativa ökningen av både befolkning och välstånd – hos de grupper som råkade följa dem”. [42]  ”Moraliska traditioner är bortom sinnets kapacitet”. [43]  ”Sinnet är inte en vägledare till utan en produkt av kulturell evolution, och är baserad mer på imitation än insikt och förnuft”. [44]

Hayeks teori består såldes av tre propositioner:

1)      En person utför ursprungligen en spontan handling – utan att veta varför eller i vilket syfte; och en person fortsätter att agera på detta sätt utan någon orsak – oavsett om handlingen var framgångsrik eller inte (utan syfte och mål kan framgång eller misslyckande inte existera). (Kulturell mutation.)

2)      Det nya beteendet imiteras av andra gruppmedlemmar – återigen utan motiv eller orsak. Spridningen av beteendet upphör endast då alla gruppmedlemmar har antagit det. (Kulturell överföring)

3)      Medlemmar av andra grupper imiterar inte beteendet. De grupper som spontant antar och omedvetet imiterar ett bättre moraliskt beteende kommer att ha en komparativt högre befolkningsökning, större välstånd eller på något annat sätt ”vinna”. (Kulturellt urval.)

Hayek påstår att denna teori förklarar evolutionen av privat egendom, arbetsfördelning och utbyten av varor såväl som pengar och stat. Faktum är dock att dessa beteenden och institutioner bidrar med perfekta exempel för att visa på teorins totala absurditet (i den mån att Hayek inte kan rå för att motsäga sin egen teori om och om igen). [45]

Kulturell mutation

Hayeks spontanitetsteori kanske är tillämpbar på grönsaker (eller nej förresten, även här skulle han stöta på problem på grund av Hayeks explicit antagna ”Lamarckism”[46]), men den är definitivt inte passande för att applicera på mänskliga aktörer. Varje handling innefattar den målmedvetna användningen av knappa medel och varje aktör kan alltid skilja på en framgångsrik och en icke-framgångsrik handling. Uppfattningen att omedvetna spontana handlingar, a’la Hayek existerar är en contradictio in adjecto. Handlingar är alltid medvetna och rationella. Således leder Hayeks teori till ett oundvikligt dilemma: om man applicerar Hayeks teori på sig själv är hans egen aktivitet, att skriva böcker, inget annat än ett meningslöst utflöde av text, där frågorna om sant eller falskt och om framgång eller misslyckande aldrig uppstår. Eller så representerar Hayeks skrivande en målmedveten och meningsfull handling. I detta fall är hans teori uppenbarligen falsk eftersom då han upplyser sig själv (och oss) om den samhälleliga evolutionens kurs agerar Hayek inte längre spontant utan försöker istället forma den samhälleliga förändringen medvetet och rationellt.

Särskilt beträffande hur privat egendom uppstod behöver vi endast tilläga till påstående (1) beteenden såsom det ursprungliga tillägnandet av en tidigare icke-ägd vara eller produktionen av en kapitalvara för att direkt inse dess absurditet. Tillägnande och produktion av kapitalvaror är målmedvetna beteenden. Man tillägnar sig ursprungligen en vara och man producerar kapitalvaror eftersom man föredrar fler, inte färre, varor, och förstår den större fysiska produktiviteten som kan fås från tillägnat land och via kapitalistisk produktion. Även om uppfinningen av kapitalvaror som, till exempel, en hammare eller en yxa, först inträffade av en slump inser uppfinnaren likväl till vilket syfte den var användbar, och alla upprepningar av det uppfunna beteendet som sedan sker är målmedvetna och har ett syfte.

Kulturell överföring

Precis lika absurd är Hayeks teori om ”spontan association” genom omedveten imitation. Att andra imiterar förfarandet av ursprunglig tillägnande och indirekt kapitalistisk produktion motiveras även detta av en önskan om mer personligt välstånd. Det är en motiverad imitation. Varken någon extern kraft, slumpen eller spontanitet behövs för att förklara den. Inte heller är de nödvändiga för att förklara hur arbetsfördelning eller inter-personliga utbyten uppstod. Folk inser, och har alltid insett, att arbetsfördelning och frivillig handel leder till större fysisk produktivitet än självförsörjning.[47] På samma sätt behöver man inte vänta på en spontan mutation för att en penningekonomi skall uppstå. I en bytesekonomi under ett tillstånd av osäkerhet kommer alltid ett säljstopp att inträffa (vid alla tidpunkter då dubbel behovstillfredsställelse inte finns). I denna situation kan dock en person ändå öka sitt eget välstånd om han inser att varor kan användas, inte bara för personligt bruk utan även som ett bytesmedel – för att återsäljas – och om han sedan lyckas tillägna sig en mer säljbar vara i utbyte mot en mindre säljbar vara. Efterfrågan på en vara qua bytesmedel ökar ytterligare varans säljbarhet. Detta beteende kommer att imiteras av andra som försöker lösa sina försäljningsproblem, och från denna självförstärkande imitationsprocess följer det att förr eller senare kommer ett enda universellt bytesmedel att uppstå – varupengar – vilket är unikt skiljt från alla andra varor i det att det är den vara som har den högsta graden av återsäljbarhet. [48]

Inget av detta är ett resultat av slumpen. Överallt vid framväxten av privat egendom, byteshandel och pengar finner handlingar utifrån individuella syften, insikter och egen-intresse.

Faktum är att Hayeks teori är så fantastiskt felaktig att han frekvent retirerar till en andra, mer moderat variation. Enligt denna version är arbetsfördelning och byteshandel “det omedvetna resultatet av mänskliga handlingar”, ”resultatet av mänskliga handlingar men inte av mänsklig design”. [49] Den mänskliga associationsprocessen fortgår kanske inte helt omedvetet, men i stort sett. En aktör kanske förstår att han kan erhålla personlig vinning från tillägnande, produktion och penninganvändning – och i denna omfattning kan evolutionsprocessen verka rationell. Men en aktör kan inte förstå de indirekta konsekvenserna av sina handlingar (och det påstås att det är dessa omedvetna, icke-målmedvetna samhällskonsekvenser som är avgörande för individuella beteendens evolutionära framgång). Och eftersom dessa konsekvenser inte kan vetas är den samhälleliga evolutionsprocessen slutligen irrationell, ej motiverad av sanna eller falska idéer eller insikter, utan enbart av en blind, omedvetet verkande gruppurvalsmekanik.

Men även denna variant är motsägelsefull och absurd.

Först och främst är det självmotsägande att karakterisera handlingar med hänvisning till deras omedvetna indirekta konsekvenser och sen, i nästa andetag, nämna dessa konsekvenser. Om de indirekta konsekvenserna kan nämnas och beskrivas kan folk också vara medvetna om dem. Annars, om de faktiskt var omedvetna, skulle inget att kunna sägas om dem. Och något som man inte kan säga något om kan ju inte heller ha en identifierbar påverkan på någons handlingar; inte heller kan det göras ansvarigt för de olika gruppernas olika evolutionära framgångar. Således är det redan från början nonsens att beskriva – vilket Hayek gör – samhällsvetarens uppgift som någon som förklarar de ”oavsiktliga” mönster och regelbundenheter som vi finner i det mänskliga samhället”. [51] Samhällsvetarens uppgift är att förklara de direkta och de indirekta (inte de avsiktliga och oavsiktliga) konsekvenserna av mänskliga handlingar och således att bidra till en progressiv rationalisering av mänskliga handlingar – en expansion av kunskap om möjliga (eftersträvansvärda) mål och olika måls ömsesidiga kompatibilitet eller inkompatibilitet. [52]

För det andra, den moderata variationen kan inte heller förklara arbetsfördelningens, handelns eller pengars ursprung. Man kan inledniingsvis hålla med Hayek att det kan vara så att en person som utför en byteshandling eller som tillägnar sig ett bytesmedel för allra första gången endast kommer att förstå sin egen personliga vinning (men inte de indirekta, samhälleliga konsekvenserna). Han kanske inte vet (och mänskligheten visste absolut inte i början) att han i egenskap av en handlare eller penninganvändare slutligen skulle bidra till utvecklingen av en världsmarknad, som integreras genom en enstaka, universellt använd monetär enhet (historiskt: guld), till en stadig befolkningsökning, till en alltmer expansiv arbetsfördelning och till ett konstant ökande globalt välstånd. Vidare är det i princip omöjligt att idag (eller vid vilken tidpunkt som helst) förutse framtida varors mångfald, mängd,  pris och personliga fördelning. Men Hayeks skeptiska anti-rationalism – att ”vägledda framsteg är inga framsteg alls”, att ”vi inte i förväg kan bedöma de moraliska egenskaper som uppstår ur evolutionen”, och att ”vi aldrig har skapat vårt ekonomiska system utan enbart kastats in i det, och det kan fortfarande kan komma att leda till vårt förgörande” – följer inte ur detta.

För även om en person inte omedelbart förstår de indirekta samhälleliga konsekvenserna av sina egna handlingar är det svårt att förstå hur denna okunskap skulle kunna fortgå under en längre tid. När väl upprepade byteshandlingar mellan specifika handlare inträffar, eller när man väl ser att ens egna användande av ett bytesmedel kopieras av andra, börjar man inse att ens egna handlingar inte bara är ensidigt utan ömsesidigt lönsamma. Även om man fortfarande vore oförmögen att systematiskt förutse utvecklingen av framtida marknader och formen och sammansättningen av framtida välstånd skulle man ändå samtidigt förstå principen bakom inter-personlig rättvisa och individuella och universella ekonomiska framsteg: alla resultat som härrör ur frivilliga handlingar är rättvisa; och ekonomiska framsteg består av att arbetsfördelningen expanderar på grund av erkännandet av privat egendom och den universella accepterandet av användningen av pengar och av monetär kalkylering. Även om arbetsfördelningen, pengar och ekonomisk kalkylering blev till rutin under tidens lopp skulle aldrig förståelsen av rättvisa och ekonomisk effektivitet helt att försvinna igen. När väl, oavsett orsak, arbetsfördelningen eller valutan helt kollapsar (krig och hyperinflation) kommer folk att påminnas om detta. Då kan de inte bara omedvetet vänta och se hur samhället kommer att utvecklas – det vill säga, passivt invänta sin undergång. Snarare är de kapabla att både inse kollapsens orsaker och förstå (och de har alltid förstått) hur de systematiskt skall börja om från början.

Vidare behöver det inte ens komma till en katastrof, vilket Mises och Mengers exempel som Hayek citerar visar, innan medvetandet återfås. Så fort man greppat dessa människors tankar kan man agera med full förståelse för de samhälleliga konsekvenserna av ens handlingar. Evolutionen fortgår inte ovanför agerande individers huvuden utan blir istället en process av medvetet planerande och/eller upplevd samhällelig förändring. Varje framsteg och snedsteg i den ekonomiska integrationsprocessen kan identifieras och förklaras, och den medvetna identifieringen, särskilt av snedsteg, gör det möjligt att man antingen medvetet anpassar sig till en katastrof innan den faktiskt inträffar eller att ett misstag medvetet kommer att korrigeras (såtillvida man har kontroll över det).

Dessutom, på samma sätt som människor inte är dömda att blint kastas mot självförstörelse kan de inte heller förbli passiva och maktlösa när det kommer till en förutsedd ekonomisk nedgång. Istället kan man alltid expandera omfånget av kontrollerbara – och således korrigerbara – misstag. För alla institutionaliserade hinder i den ekonomiska integrations- och associationsprocessen – som statlig expropriation, beskattning, urholkning av valuta och handelshinder – måste ha majoritetens medgivande. Utan ett sådant stöd från allmänheten, oavsett hur motvilligt det är, är ett fortsatt regerande över dem omöjligt. Således, för att förhindra en nedgång är det enda – och inget annat – som krävs en förändring av den allmänna opinionen; och den allmänna opinionen kan alltid påverkas av idéer och ideologier.[53]

Ironiskt nog är en omedveten ekonomisk nedgång endast möjlig om majoriteten av befolkningen följer Hayeks råd och agerar ”spontant” – utan att alls veta varför – och om de är befriade från ”den extrema hybris det krävs för att påstå sig veta framstegens riktning”. Man kan givetvis inte agera helt och hållet utan medvetande. Men i samklang med Hayeks rekommendation riktar man sin uppmärksamhet exklusivt på de direkta och omedelbara orsakerna till sina handlingar och konsekvenserna på ens välstånd. I kontrast till detta anses kunskap och idéer gällande alla indirekta, och för det blotta ögat osynliga orsaker och konsekvenser av ens handlingar, vara oviktiga, arbiträra eller till och med illusoriska. Man deltar rutinmässigt i arbetsfördelningen eftersom man förstår dess direkta fördelar; och man inser den direkta skadan av beskattning, valutadevalveringar och handelshinder. Men man förstår inte att man genom att delta i arbetsfördelningen indirekt gynnar alla marknadsdeltagares välstånd, bokstavligen talat över hela jorden, eller att ju högre den personliga vinsten, desto större är ens bidrag till det allmänna bästa. Inte heller förstår man att den direkta skadan som statliga interventioner har på andra, oavsett om de befinner sig i samma kvarter eller på andra sidan jordklotet, indirekt minskar ens egen levnadsstandard. Men denna okunskap har dödliga konsekvenser; för den som inte förstår de indirekta orsakerna eller konsekvenserna av sina handlingar agerar annorlunda. Han kommer antigen att agera som om en persons ekonomiska fördelar eller nackdelar inte har något att göra med en annans – och han kommer följaktligen att förbli neutral eller likgiltig i förhållande till all statlig intervention som drabbar andra. Eller så kanske han agerar i tron att hans personliga vinning innebär någon annans förlust; och då kanske han till och med välkomnar statlig expropriation, beskattning, valutadevalvering och handelshinder som medel för att ”kompensera” de som ”orättvist” förlorat (föredragsvis sig själv och den egna familjen). Så länge som denna intellektuella attityd har ett grepp om den allmänna opinionen är den stadiga ökningen av statlig expropriation, beskattning, inflation och handelshinder, och den efterföljande ekonomiska nedgången, sannerligen oundviklig.

Men Hayeks råd är bara falskt nonsens. Det är omöjligt att agera omedvetet eller att veta att man är ovetande. Och även om de indirekta samhälleliga orsakerna och konsekvenserna av ens handlingar är okända verkar de ändå – med viss fördröjning och på vilket sätt de än överförs. Således kommer det alltid att vara fördelaktigt att förstå dem för alla. I motsats är staten den enda som tjänar på Hayeks rekommendationer. Det är endast statens representanter som har ett intresse av att sprida en Hayekiansk medvetenhet (medan de samtidigt inser att det är en ”falsk medvetenhet”), då det gentemot en ovetande offentlighet blir lättare för staten att växa. Men offentligheten utanför statsapparaten har inget intresse i en tro på ett falskt medvetande (och således veta mindre än staten). Det är personligt fördelaktigt att låta ens handlingar styras av korrekta idéer, och följaktligen är man alltid mottaglig för ideologisk upplysning. Kunskap är bättre än okunskap. Och eftersom det är bättre är det samtidigt infekterande. Men så fort offentligheten blir upplyst och en majoritet inser att allas medverkande i handelsekonomin samtidigt gynnar alla marknadsdeltagare och att varje statlig intervention i nätverket av bilaterala bytesrelationer, oavsett var eller mot vem, utgör en attack på ens eget välstånd, är en ekonomisk nedgång inte längre oundviklig. I motsats kommer offentligheten, snarare än att verka likgiltig eller välkomnande mot statliga interventioner, att vara aktivt emot, eller till och med fientliga mot dem. Ett sådant offentligt opinionsklimat resulterar inte i en ekonomisk nedgång utan i en medveten samhällelig rationaliseringsprocess och en kontinuerlig ekonomisk integrationsprocess.

Kulturellt urval

Enligt Hayek har dock framsteg inget att göra med upplysning. Precis som man är oförmögen att förstå orsakerna till en ekonomisk nedgång beror ekonomiska framsteg lika lite på insikt. Just som man omedvetet och maktlöst kastas ner i avgrunden snubblar man blint framåt. Det är inte sanna eller falska idéer som bestämmer den samhälleliga evolutionens kurs, utan ett mystiskt öde. Framsteg sker naturligt, utan någon som helst insikt hos de medverkande individerna, då en grupp som råkar förbättra beteenden på något sätt ”segrar” över en annan grupp med sämre beteende.

Bortsett från det faktum att denna teori är inkompatibel med Hayeks egna upprepade observationer att den kulturella evolutionen fortgår snabbare än den biologiska evolutionen, [54] är den falsk av två orsaker. För det första innehåller teorin antaganden som gör den opassande att tillämpa på mänskliga samhällen. För det andra, när den ändå appliceras på dem visar sig teorin vara tom och Hayek visar sig återigen – med eller utan avsikt – var ännu en statsapologet.

För att få sin teori att fungera måste Hayek först anta att separata grupper existerar. Hayek introducerar detta antagande när han påstår att nya ”spontana” beteenden blint kommer att imiteras inom gruppen, men inte (och varför inte?) utanför gruppen. Om beteendet imiterades universellt och om, som en följd, det endast existerade en grupp, skulle kulturellt gruppurval per definition vara en omöjlighet. Utan någon sorts konkurrent kan det inte finas något urval. Vidare, utan urval kan inte konceptet framsteg längre användas på ett meningsfullt sätt. Allt som kan sägas gällande ett ”spontant” – utan mening eller orsak – genererat och spontant allomfattande beteende är detta: att så länge det utförs, har det ännu inte dött ut.

Antagandet att det existerar separata grupper, som Hayek måste introducera för att kunna rädda idén om kulturella framsteg (inom sin anti-rationalistiska teori om handlingar och samhället), för emellertid direkt med sig en mängd oöverkomliga teoretiska problem. För det första följer det direkt att Hayeks teori inte kan appliceras på nutiden. Nutiden karakteriseras av det faktum att beteendena gällande ursprungligt tillägnande och egendom, kapitalvaruproduktion, byteshandel och monetär kalkylering är allmänt spridda – ingen grupp existerar där dessa beteenden är helt och hållet okända eller frånvarande – och att hela mänskligheten är sammankopplad av ett nätverk av bilaterala utbyten. Sett på detta sätt är mänskligheten en enda grupp. Vilken konkurrens som än kan sägas existera mellan olika grupper kan inte ha någon påverkan på dessa universella beteenden. Universella beteenden ligger – som en konstant – utanför alla urvalsmekanismer; och enligt Hayeks teori kan man således inte säga något beträffande ursprungligt tillägnande, kapitalvaruproduktion, arbetsfördelning, och utbyten annat än att sådana beteenden ännu inte dött ut.

Hayeks teori kan inte heller appliceras på de för-moderna eller primitiva samhällena. Vid denna historiska tidpunkt existerade isolerade grupper. Men även då var beteendena gällande ursprungligt tillägnande, kapitalvaruproduktion och byteshandel universella. Det existerade inga stammar, oavsett hur primitiva, som inte visste om eller utförde dem. Detta faktum skapar inga problem för en teori om handlingar och samhället som inser att dessa beteenden är ett resultat av rationella, nytto-maximerande handlingar. För en sådan teori är detta faktum lätt att förklara: varje grupp kommer oberoende av varandra till insikt om samma, universellt giltiga regler. Men för Hayek utgör detta elementära faktum ett fundamentalt teoretiskt problem. För om tillägnande, produktion, byteshandel och pengar är resultat av spontan mutation, blind imitation, infektion eller mekanisk överföring, vilket Hayek påstår, går det inte att förklara – annat än med hänvisning till slumpen – varför varje grupp, totalt isolerade från alla andra, skulle upptäcka exakt samma handlingsmönster. Om vi följer Hayeks teori skulle man istället förvänta sig att mänskligheten, i alla fall i början, hade genererat en mängd väldigt olika handlings- och samhällsmutationer. Faktum är att om Hayek hade rätt skulle man vara tvungen att anta att folk, i mänsklighetens början, inte tillägnade sig, producerade, eller idkade byteshandel precis lika ofta som motsatsen. Eftersom detta uppenbart inte är fallet skulle Hayek vara tvungen att förklara denna anomali. Men när han väl identifierat den uppenbara orsaken för detta faktum – att det senare beteendet leder till omedelbar död, [56], medan det tidigare beteendet är nödvändigt för att överleva  – skulle han vara tvungen att erkänna existensen av mänsklig rationalitet och således motsäga sin egen teori.

För det andra, även beträffande isolerade grupper kan inte Hayeks teori om gruppurval förklara hur omedvetna kulturella framsteg är möjliga. (Hans förklaring kring vad det innebär att grupper ”vinner” är följaktligen också vag). Isolerade grupper – och i ännu störa omfattning, grupper som är sammankopplade via handel – konkurrerar inte med varandra. Antagandet, som är välkänt från den biologiska evolutionsteorin, att olika organismer deltar i en nollsummekonkurrens om de naturligt begränsade resurserna kan inte appliceras på mänskliga samhällen, och således är alla försök att bakåt härleda ett fenomens överlevnad till dess bättre anpassning (vilket, inom vissa gränser, är möjligt inom biologin) felaktiga. En grupp av personer som är isolerade från alla andra, som efterlever beteendena gällande ursprungligt tillägnande, kapitalvaruproduktion, och byteshandel minskar inte, genom detta, varuutbudet för andra grupper. Den ökar sitt eget välstånd utan att minska andras. Om den börjar handla med andra grupper ökar den till och med deras välstånd. Mellan mänskliga grupper existerar ingen konkurrens utan självförsörjande oberoende eller ömsesidigt fördelaktigt samarbete. En kulturell urvalsmekanism kan således inte göra sig gällande här.

Hayek, fast i sina självförvållade teoretiska svårigheter, indikerar flera möjligheter. ”Att vinna” betyder antingen att en grupp blir rikare än en annan, att den uppvisar komparativt högre befolkningsökning, eller att den militärt besegrar och assimilerar en annan grupp. Bortsett från det faktum att dessa kriterium är ömsesidigt oförenliga – vad är exempelvis fallet om en mer befolkningsrik grupp blir militärt besegrad av en mindre befolkningsrik grupp? – misslyckas de helt och hållet att förklara framsteg. Det till synes mer trovärdiga kriteriet – välstånd – misslyckas eftersom existensen av grupper med olika välstånd inte har någon som helst relevans för deras överlevnad eller utrotning. Två grupper sysslar med tillägnande, produktion och handel oberoende av varandra. Dock är medlemmarna i de båda grupperna inte biologiskt lika, och inte heller är de båda gruppernas externa natur (deras land) lika. Från detta följer att resultatet av deras handlingar – deras välstånd – kommer att skilja sig åt. Detta är fallet för grupper och individer. Även för individer stämmer det att genom tillämpning av samma beteende gällande tillägnande, produktion och handel kommer olika välståndsresultat att uppstå. Men då är härledningen från ”mer välstånd” till ”bättre kultur” ogiltig. Den rikare personen representerar inte en bättre kultur, och den fattiga representerar inte en sämre kultur, utan med bas i samma kultur blir en person relativt rikare än en annan person. Följaktligen äger ingen urvalsprocess rum. Både rika och fattiga personer existerar – medan det absoluta välståndet för både rika och fattiga ökar som ett resultat av deras delade kultur.

På samma sätt misslyckas befolkningsstorlek med att vara ett kriterium för kulturellt urval. Gruppstorlek implicerar inte heller det någonting beträffande en ”bättre kultur”. Allting som gäller för individer gäller för grupper också. Från det faktum att en person inte har någon biologisk avkomma följer det inte att han följde andra sämre beteenden medan han var vid liv. Istället är det så att individer som agerar på basis av samma regler producerar olika många avkommor. Precis som med fattig och rik konkurrerar inte den barnlösa med den som har barn. De existerar oberoende av varandra eller så samarbetar de med varandra. Och även om en grupp skulle dö ut, eller om en individ begick självmord, skulle detta ändå inte innebära ett kulturellt urval. För de överlevande följer samma regler gällande tillägnande, produktion och handel som de utrotade följde då de levde.

Det tredje kriteriet, militär erövring, lyckas med att föra grupper från ett tillstånd av isolerat oberoende eller samarbete till ett tillstånd av nollsummekonkurrens. Men militära framsteg representerar moraliska framsteg precis lika mycket som ett mord indikerar mördarens moraliska överlägsenhet över offret. Vidare påverkar inte en erövring (eller ett mord) giltigheten hos universella regler, det vill säga de som varken mördaren eller den mördade kan klara sig utan: för att kunna introducera en militär konflikt mellan olika grupper måste Hayek först göra antagandet att i alla fall i en av dessa grupper har ett nytt beteende plötsligt dykt upp. Istället för att följa beteendena gällande ursprungligt tillägnande, kapitalvaruproduktion och handel måste någon ha kommit på att man också kan öka sitt personliga välstånd genom att expropriera resurser från tillägnare, producenter och handlare. Men så fort som denna aktivitet, i enlighet med Hayeks teori, blint imiteras av alla andra gruppmedlemmar, kommer ett allas krig mot alla att resultera. Snart skulle det inte finnas något kvar att expropriera, och alla gruppmedlemmar skulle dö ut – inte på grund av den kulturella urvalsprocessen utan på grund av deras egen dumhet! Varje person kan oberoende tillägna sig, producera eller byta varor, men alla kan inte expropriera tillägnare, producenter och handlare. För att expropriation skall vara möjligt måste det finnas folk som fortsätter att tillägna sig, producera eller byta varor. Existensen av en expropriationskultur kräver den fortsatta existensen av en kultur av tillägnande, produktion och byteshandel. Den tidigare står i en parasitisk relation till den senare. Men då kan inte militär erövring generera kulturella framsteg. Erövrarna representerar inte en fundamentalt annorlunda kultur. Bland sig själva måste erövrarna följa samma beteende gällande tillägnande, produktion och handel som också följs av de erövrade. Och efter den framgångsrika erövringen måste erövrarna återgå till dessa traditionella beteenden – antingen för att alla de erövrade har dött ut eller för att allt stöldgods har konsumerats, eller för att man önskar institutionalisera sitt expropriationsbeteende och således behöver en fortsatt produktiv befolkning (av erövrade människor).

Men så fort Hayeks teori appliceras på detta enda tänkbara fall av kulturell konkurrens (istället för oberoende eller samarbete) där en undergrupp (erövrarna) följer ett parasitiskt expropriationsbeteende medan resten av gruppen (de erövrade) samtidigt tillägnar sig, producerar och byter varor, blir resultatet en skamlig ursäkt för staten.

Detta visar sig först och främst i det sätt som Hayeks teori förklarar expropriationskulturens ursprung. Precis som kulturen bestående av tillägnande, produktion och handel tydligen är ett resultat av slumpmässig mutation, representerar expropriationsbeteendet också en ”spontan” utveckling. Precis som tillägnare, producenter, och handlare inte förstår meningen med sina handlingar, förstår inte heller erövrarna vad det innebär att erövra. Eftersom tillägnare, producenter och handlare är kapabla att förstå de omedelbara personliga fördelarna av sina handlingar kan också erövrarna förstå den personliga vinning de får genom sina expropriationshandlingar. Men eftersom deltagare i en marknadsekonomi inte är kapabla att förstå att de genom sina handlingar samtidigt ökar alla andra deltagares välstånd, kan inte erövrarna veta att de genom sin expropriation minskar de exproprierades välstånd. Med andra ord: en grupp av mördare, tjuvar och slavjägare förstår inte att de som mördas, bestjäls eller förslavas förlorar på det. De följer sitt beteende lika oskyldigt som de mördade, bestulna och förslavade följer sitt beteende av att tillägna sig, producera och byta varor. Expropriation, skatter och handelshinder är precis lika mycket ett resultat av mänsklig spontanitet som tillägnande, produktion och handel. Alla erövrare kommer gladeligen att tacka Hayek för denna (miss-) uppfattning.

För det andra misslyckas Hayeks teori lika miserabelt i sitt försök att förklara historiska civilisationers uppgång och fall – och genererar på detta vis ännu en gång absurda etatistiska implikationer. Det är klart att det inte finns något som en grupp erövrare hellre skulle vilja höra än att deras egna handlingar inte har något alls att göra med civilisationers uppgång och fall. Men det är exakt detta som Hayeks teori implicerar: för, enligt Hayek är kulturella framsteg endast möjliga så länga som en grupp på något sätt kan ”vinna” över en annan. När det gäller relationen mellan en grundläggande tillägningskultur och en parasitisk expropriationskultur kan det inte existera någon ”vinnare”. Den parasitiska kulturen kan inte vinna, men som en underkultur kan den fortsätta att fungera så länge som den grundläggande tillägningskulturen existerar. Framsteg genom gruppurval är omöjligt inom denna relation; och i enlighet med Hayek kan man alltså strikt talat inte säga något alls om den samhälleliga evolutions riktning. Eftersom medlemmarna i tillägningskulturen tydligen inte förstår att de gynnar den samhälleliga välfärden genom sina handlingar, och eftersom medlemmarna i expropriationskulturen är precis lika ovetande om det faktum att deras handlingar minskar den allmänna välfärden, kan spontana förändringar i de båda kulturernas relativa omfattning ske. Ibland lockar tillägningskulturen till sig fler efterföljare; vid andra tidpunkter gör expropriationskulturen det. Men eftersom det inte finns någon orsak till varför sådana spontana förändringar, om de ens sker överhuvudtaget, borde följa något specifikt – förutsägbart – mönster existerar det alltså ingen förståelig relation mellan spontana kulturella förändringar och civilisationers uppgång och fall. Allting är beroende av slumpen. Det finns ingen förklaring till Romarrikets uppgång och fall. På samma sätt finns det ingen greppbar förklaring till varför Västeuropa eller USA existerar. Dessa civilisationer kunde uppstått var som helst – i Indien eller Afrika. Följaktligen skulle det innebära ”extrem hybris” att exempelvis råda Indien eller Afrika från ett västeuropeiskt perspektiv; för detta skulle innebära – herregud så presumtivt – att man visste framstegens riktning.

Om nu denna teori förkastas som innehållslös och det direkt poängteras att det ur själva beskrivningen av ursprungssituationen – samexistensen av en grundläggande kultur av tillägnande och en parasitisk underkultur av expropriation – följer en grundläggande lag gällande samhällsevolution, skulle hela Hayeks anti-rationalistiska system kollapsa. En relativ expansion av den grundläggande kulturen leder till ett högre samhälleligt välstånd och är orsaken till civilisationers uppgång: och en relativ expansion av den parasitiska underkulturen leder till lägre välstånd och är orsaken till civilisationers fall. Men om man (vem som helst) har förstått detta enkla och grundläggande förhållande, då kan inte längre ursprunget eller de relativa förändringarna i de båda kulturernas magnitud tolkas som en naturlig process. Förklaringen, välkänd från biologin, om en naturlig, självreglerade jämviktsprocess – av spontant växande parasiter, värdens försvagning, och konsekvent minskning av antalet parasiter, och slutligen värdens tillfrisknande etc. – kan inte appliceras på en situation där värden och/eller parasiten är medvetna om sina respektive roller eller sin relation och är kapabla att medvetet välja mellan dessa roller. En samhällsevolution som förstås är inte längre naturlig utan rationell. Så länge som endast medlemmarna av den parasitiska kulturen förstår relationens natur kommer en planerad stadig ökning av parasitism att ske istället för en naturlig uppgång och nergång av de båda kulturerna. Medlemmarna av den parasitiska underkulturen svänger inte mellan att först ha det absolut bättre och sedan absolut sämre. Istället kan de, på grund av sin insikt om relationen mellan tillägningskulturen och expropriationskulturen, agera på ett sådant sätt – genom att inte expandera sitt beteende spontant, utan istället medvetet begränsa sig – att deras egna absolut välstånd alltid kommer att växa (eller i alla fall aldrig minska). Å andra sidan, i den mån som medlemmarna av den grundläggande kulturen förstår innebörden av de båda gruppernas relation kommer inte bara det absoluta välståndet för undergruppen att hotas utan till och med dess blotta existens. För medlemmarna av den parasitiska underkulturen utgör alltid blott en minoritet av den total gruppen. Etthundra parasiter kan leva ett bekvämt liv på frukterna av ettusen värdars arbete. Men ettusen parasiter kan inte leva på etthundra värdars bekostnad. Om nu medlemmarna av den produktiva kulturen alltid utgör en majoritet av befolkningen då är den största fysiska styrkan i förlängningen också på deras sida. De kan alltid fysiskt bekämpa och förgöra parasiterna, och den fortsatta existensen av den exproprierande underkulturen förklaras således inte av deras större fysiska, eller militära, makt utan beror snarare uteslutande på idéers makt. Staten måste finna ideologiskt stöd som sträcker sig djupt ner i den exploaterade befolkningen. Utan sådant stöd från medlemmarna av den grundläggande kulturen skulle till och med den mest brutala och skenbart oövervinneliga stat omedelbart kollapsa (vilket nyligen illustrerats genom Sovjetunionens, och de kommunistiska östeuropeiska staternas, fall).

De relativa förändringarna i magnitud mellan den grundläggande kulturen och den parasitiska underkulturen som förklarar civilisationers uppgång och fall förklaras i sin tur av ideologiska förändringar. De sker inte spontant utan är ett resultat av medvetna idéer och deras spridning. I ett samhälle där majoriteten i den grundläggande kulturen förstår att varje handling av tillägnande, produktion och handel ökar alla andra marknadsdeltagares välstånd, och att varje handling som innefattar expropriation, beskattning eller handelshinder istället, oavsett vem det drabbar, minskar andras välstånd, kommer den parasitiska statskulturen att dö ut och en civilisationsuppgång följa. Å andra sidan, i ett samhälle där majoriteten i den grundläggande kulturen inte förstår innebörden i relationen mellan den grundläggande kulturen och underkulturen kommer den parasiterande expropriationskulturen att växa, och ett civilisationsfall att följa. [57]

Hayek, som vill förbjuda idéer och rationalitet från historiska förklaringar måste förneka allt detta. Men då han lägger fram sin egen teori av omedvetet kulturellt gruppurval bekräftar även han idéers existens och verkan, och även han erkänner – oavsett om han är medveten om det eller inte – att samhällsevolutionens kurs bestäms av idéer och deras antagande. Hayek producerar idéer och vill också utöva ett inflytande på den mänskliga historiens kurs genom idéer. Men Hayeks idéer är falska; och deras spridning skulle leda till den västliga civilisationens fall.

Slutsats

Friedrich Hayek är idag upphöjd som en av marknadsekonomins och den klassiska liberalismens viktigaste teoretiker. Det är i klart större omfattning hans senare verk inom politisk filosofi och samhällsteori som har givit honom detta erkännande än hans tidigare verk inom ekonomisk teori. Det är de senare verken som för tillfället ger stöd och upphov till en omfattande och internationell Hayekiansk dissertationsindustri.

Föregående utforskande demonstrerar att Hayeks utflykter inom politisk filosofi och samhällsteori måste betraktas som ett totalt misslyckande. Hayek börjar med en självmotsägande proposition och slutar i absurditet: han förnekar att mänsklig rationalitet existerar eller i alla fall möjligheten att förstå alla de mänskliga handlingarnas indirekta orsaker och konsekvenser. Han påstår att samhällsevolutionens riktning och civilisationers uppgångar och fall är obegripliga, och att ingen känner till framstegens riktning (bara för att senare helt enkelt förklara framsteg som resultatet av någon omedveten gruppurvalsprocess). Han påstår att ingen universellt giltig etisk standard existerar, och att det är omöjligt att göra en otvetydig moralisk distinktion mellan attack och försvar, eller mellan fredlig bytesvägran och fysiskt framtvingat utbyte. Och slutligen påstår han att staten – vars orsaker och konsekvenser tydligen är oförståeliga precis som marknadens – borde ta sig an (finansierad av skatter) alla de uppgifter som marknaden inte erbjuder (vilket överallt utom i Edens Lustgård resulterar i en oändlig mängd uppgifter).

Våra utredningar ger stöd till misstanken att Hayeks berömmelse har lite att göra med hans vikt som samhällsteoretiker och mer att göra med det faktum att hans teori inte innebär något som helst hot mot den nuvarande dominerande etatistiska socialdemokratiska ideologin, och att en teori som är full av motsägelser, förvirring, och luddighet utgör en obegränsad reservoar för hermeneutiska företaganden.

Den som söker efter en förkämpe för marknadsekonomin och liberalism måste söka någon annanstans. Men han behöver inte söka sig längre än till Hayeks lärare och mentor: den store och oöverträffade Ludwig von Mises.

[27] Dokumentation av denna tes kommer att hållas till ett minimum och relegeras till fotnoter.

Gällande den fundamentala skillnaden mellan menger och Mises å ena sidan och Hayek å den andra, se Joseph T. Salerno, ”Ludwig von mises as a Social Rationalist”, Review of Austrian Economics 4 (1990): 26-54; Jeffrey M. Herbener, ”Ludwig von Mises and the Austrian School of Economics”, Review of Austrian Economics 5, nr. 2 (1991): 33-50; Murray N. Rothbard, ”The present state of Austrian economics” (Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute Working Paper, 1992).

[28] F. A. Hayek, The fatal conceit: The errors of socialism, W. W. Bartley III, red. (Chicago: University of Chicago Press, 1988), s. 20.

[29] Ibid., s. 74

[30] Law, Legislation and Liberty, 3, s. 169.

[31] Fatal Conceit, s. 33; se också Constitution of Liberty s. 140

[32] Fatal Conceit, s. 34.

[33] Ibid., s. 35

[34] Ibid., s. 36

[35] Ibid.

[36] Se Ronald Coase, The Firm, the Market, and the Law (Chicago: University of Chicago Press, 1988): Harold Demsetz, Ownership, COntrol and the Firm (Oxford: Blackwell, 1988); för en kritik se Walter Block, ”Coase and Demsetz on Private Property Rigths” Journal of Libertarian Studies 1, nr. 2 (våren 1977).

[37] F. A. Hayek, New Studies in Philosophy, Politics, Economics and the History of Ideas (Chicago: University of Chicago Press, 1978), s. 9.

[38] Law, Legislation and Liberty, 2, s. 5

[39] Law, Legislation and Liberty, 3, s. 155

[40] Ibid., s. 163.

[41] Ibid., s. 164.

[42] Fatal Conceit, s. 6

[43] Ibid., s.10

[44] Ibid., s.21

[45] Gällande följande, se David Ramset Steele ”Hayeks Theory of Cultural Group Selection”, Journal of Libertarian Studies 8, nr. 2 (1987).

[46] Fatal Conceit, s. 25

[47] Se Ludwig von Mises, Human Action (Chicago, Henry Regnery, 1966), kap 8.
”If and as far as labour under the division of labor is more productive than isolated labour, and if and as far as man is able to realize this fact, human action itself tends toward cooperation and association; man becomes a social being not in sacrificing his own concerns for the sake of a mythical Moloch, society, but in aiming at an improvement in his own welfare. Experience teaches that this condition – higher productivity achieved under the division of labour – is presennt because its cause – the inborn inequality of men and thhe inequality in the geographical distribution of the natural factors of production – is real. Thus we are in a position to comprehend the course of social evolution (ibid, s. 160-161). ”Liberalism… regards all social cooperation as an emanation of rationally recognized utility” (Ludwig von Mises, Socialism [Indianapolis, Ind.: Liberty Fund, 1981], s. 418).

Hayek förkastar denna förklaring. Enligt honom är det fel att ”som Mises se på allt samhälleligt samarbete som en effekt av rationellt förstådd nytta. Denna passage extrema rationalitet … ter sig för mig vara faktuellt misstagen. Det var sannerligen inte rationell insikt gällande de större förtjänsterna som ledde till spridandet av marknadsekonomin” (Förordet till Socialism, ibid, s. xxiii). Man undrar hur man annars skulle förklara fenomenet, men det säger Hayek inget om – annat än att han hänvisar till den ”spontana evolutionen”. Ännu mer fantastiskt måste det faktum te sig att det aldrig existerat något mänskligt samhlle alls som inte hade privat egendom eller byteshandel. (Hayeks ”urtidsströvare” [Law, Legislation, and Liberty, 3, epilog; Fatal Conceit, kap. 1] är en myt, likt Morgan-Engels myt om primitiv kommunism, som det inte finns ett enda antropologiskt bevis för. Och övergången från ett ”face-to-face”-samhälle till en ansiktslös och anonym ekonomi var inte alls en traumatisk händelse som krävde fundamental annorlunda motiv och vanor. Världsmarknaden är inget annat än summan av alla interpersonella transaktioner och som sådana är den inte svårare att förstå än vanlig bilateral byteshandel).

Istället sysslar Hayek med en direkt falsifiering då han, trots alla historiska bevis på motsatsen, utser Mises teori till en något mindre utvecklad version av hans egen teori. ”Det verkar för mig som att majoriteten av Mises lärande är att visa att vi inte har valt frihet för att vi förstod vilka fördelar det förde med sig: att vi inte har skapat, och verkligen inte var intelligenta nog för att skapa, den ordning som vi nu har lärt oss delvis att förstå långt efter att vi har haft tillräckligt många möjligheter att se hur den fungerade … att Mises till stor del lyckades befria sig från denna rationalistiskt-konstruktivistiska startpunkten är en stor merit, men det återstår fortfarande den del att göra”. (ibid., s. xxiii-xxiv) Faktum är att Mises aldrig sa något ens i närheten av det Hayek insinuerar; och om det är något som hör hemma på Mises meritlista är det verkligen inte att han övergav sin rationalism utan tvärtom att att han aldrig övergav den.

[48] Se Carl Menger, Principles of Economics (New York, New York University Press, 1976), kap. 8; Ludwig von Mises, Theory of Money and Credit (Irvington-on-hudson, N. Y. FOundation for Economic Education, 1971), kap. 1.

[49] F. A. Hayek, Studies in Philosophy, Politics and Economics (Chicago: University of Chicago Press, 1967), kap. 6.

[50] Således skriver Hayek att det var den ”perverterade rationalismen … som tolkade som naturlagen som naturförnuftets härledda konstruktioner”. Lagen är istället det ”icke skapade resultatet av tillväxt” (ibid., s. 101)

[51] Ibid., s. 97

[52] Här är det läge att jämföra Hayek och hans påstådda föregångare Carl Menger. För Hayek är lagen det ”icke skapade resultatet av tillväxt”. ”Våra värderingar och institutioner bestäms inte bara av de tidigare orsakerna utan som en del av en process av omedveten självorganisation av en struktur eller mönster”. (Fatal Conceit, s. 9).

I skarp kontrast till detta anser Carl Menger att all sådana hänvisningar inom samhällsvetenskapliga förklaringar till Hayekianska kategoerier som ”naturlig tillväxt”, ”spontan evolution”, ”urtidsnatur”, eller ”omedveten självorganisation” som ren mysticism. Att förklara ett samhälleligt fenomen med sådana krafter är att inte förklara något alls – ett vetenskapligt bedrägeri: ”The origin of a phenomenon is by no means explained by the assertion that it was present from the very beginning or that it developed originally … a social phenomenon at least in its most original form, muust clearly have developed from individual factors. The [organicist, Hayekian] view here referred to is mereley and analogy between the development of social institutions and that of natural organisms which is completely worthless for the purpose of solving our problem. It states, to be sure, that institutions are unintended creates of the human mind, but not how they came about. These attempts at interpretation are comparable to the procedure of a natural scientist whi thinks he is solving the problem of the origin of natural organisms by alluding to their ”originality”, ”natural growthh”, or their ”primeval nature” … attempts to interpret the changes of social phenomenon as ”organic processes” are no less inadmissible than … theories which aim to solve ”organically” the problem of the origin of unintenionally created social structures. There is hardly any need to remark that the changes of social phenomenoa cannot be interpreted in a social-pragmatic way, insofar as they are not the intended result of the agreement of members of society or of positive legislation, but are the unintended product of social development. But it is just as obvious that not even the slightest insight into the nature and the laws of the movement of social phenomena can be gained either by ther mere allusion to the ”organic” or the ”primeval” character of the processess under discussion, nor even by mere analogies between these and the transformations to be observed in natural organisms. The worthlessness of the above orientation of research is so clear that we do not care to add anything to what we have already said” (Carl Menger, Investigations into the Method of the Social Sciences with Special Referens to Economics [New York: New York University Press, 1985], s. 149-150).

[53] Eftesom Hayek väsentligen förnekar idéers existens eller betydelse i att styra samhällsevolutionen skriver han heller inget om, i alla fall i sina senare skrifter, den allmänna opinionen.

I distinkt kontrast har vi David Hume, som Hayek själv påstår vara en föregångare, och dennes betoning på den fundamentala betydelsen av idéer och den allmänna opinionen: ”Nothing appears more surprising to thse who consider human affairs with a philosophical eye, than the easiness with which the many are governed by the few, and the implicit submission, with which men resign their own sentiments and pssions to those of their rulers. When we inquire by what means this wonder is effected we shall find, that as Force is always on the side of the governed, the governors have nothing to support them but opinion. It is, therefore, on opinion only that government is founded, and this maxim extends to the most despotic and most military governments, as well as to the most free and most popular. The soldan of Egypt, or the emperor of Rome, might drive his harmless subects, like brute beasts, against their sentiments and inclination. But he musut, at least, have led his mamalukes or praetorian bands, like men, by their opinion” (David Hume, Essays, Moral, Political and Literaryy [Oxford: University of Oxford Press, 1971], s. 19).

Se också E. de La Boetie, The politics of obedience: The discourse of Voluntary Servitude, redigerad och med en introduktion av Murray N. Rothbard (New York: Free Life Editions, 1975); och nedan, fotnot.

[54] Hayek, Law, Legislation, and Liberty, 3, s. 154 och s. 156

Som David Ramsey Steele korrekt påpekar i ”Hayeks Theory of Cultural Group Selection”, s. 179, ”om vi måste förlita oss på kulturellt gruppurval skulle den mänskliga kulturen utvecklas mycket långsammare än den mänskliga biologin. För urvalet av grupper ör en långsammare process än urvalet av individer, och gruppurval i enlighet med kultur kan inte antas fortgå snabbare än gruppurval i enlighet med gener.”

[55] Dessutom, denna typ av utrotning passar inte heller in i Hayeks förklaringsschema, eftersom en person eller en grupp som helt struntade i tillägnande, produktion etc., skulle dö ut på grund av dumhet, inte på grund av kulturellt gruppurval.

[56] Även om Haek inser vissa uppenbara skillnader mellan biologisk och kulturell evolution (Fatal Conceit, s. 25), förstår han inte den kategoriska skillnaden mellan samhälleligt samarbete och biologisk konkurrens. Istället skriver han att biologisk och kulturell evolution ”båda förlitar sig på samma urvalsprincip: överlevnads- eller fortplantningsfördelar. Variation, anpassning, och konkurrens är väsentligen samma sorts process, oavsett hur annorlunda deras specifika mekanismer är, speciellt de som har att göra med fortplantning. All evolution vilar inte bara på konkurrens; fortsatt konkurrens är även nödvändig för att bevara existerande prestationer (ibid, s. 26).

I kontrast till detta har vi Ludwig vi Mises som gör en skarp distinktion mellan samarbete och konkurrens. Han skriver: ”Society is concerted action, cooperation. Society is the outcome of conscious and purposeful behaviour. This does not mean that invididuals have concluded contracts by virtue of which they have founded human society. the actions which have brought about social cooperation and daily bring it about anew do not aim at anything else than cooperation and coadjuvancy with others for the attiainment of definite singular ends. The total complex of th mutual relations created by such concerted actions is called society. It substitutes collaboration for the – at least conceivable – isolated life of individuals. Society is division of labor and combination of labor. In his capacity as acting animal man becomes a social animal” (Human Action, s. 143). ”What makes friendly relations between human beings possible is the higher productivity of the division of labor. It removes the natural conflict of interest. For where there is division of labor, there is no longer question of the distribution of a supply not capable of enlargement. Thanks to the higher productivity of labour performed under the division of tasks, the supply of goods multiplies. A pre-eminent common interest, the preservation and further intensification of social cooperation, becomes paramount and obliterates all essential collisions. Catallactic competition is substituted for biological competition. It makes for harmony of the interests of all members of society. The very condition from which the irreconcilable conflicts of biological competition arise – viz., the fact that all people by and large strice after the same things – is transformed into a factor making for harmony of interests Because many people or even all people want bread, clothes, shoes, and cars, large-sclae production of these goods becomes feasible and reduces the costs of production to such an extent thht they are accesible at low proces. The fact that my fellow man wants to acquire shoes as I do, does not make it harder ffor me to get shoes, but easier.” (ibid. s. 673)

[57] Mises skriver: ”History is a struggle between two principles, the peaceful principle, which advances the development of trade, and the militarist-imperialist principle, which intereprets human society not as a friendly division of labor but as the forcible repression of some of its members by others. The imperialist principle continually reagains the upper hand. The liberal principle cannot maintain itself agaisnt it until the inclination for peaceful labor inherent in the masses shall have struggled through to fll recognition of its own importance as a principle of social evolution” (Socialism, s. 268). ”Liberalism is not rationalistic. It maintains that it is possible to convince the immense majority that peaceful cooperation within the framework of society better serves the rightly understood interests than mutual battling and social disintegration. It has full confidence in man’s reason. it may be that this optimism is unfounded and that the liberals have erred. But then there is no hope left for mankind’s future” (idem, Human Action, s. 157). ”The body of economic knowledge is a essential element in the structure of human civilization; it is the foundation upon which modern industrialism and all the moral, intellectual, technological, and therapeutical achievments of the last centuries have been built. It rests with men whether they will make the proper use of the rich treasure with which this knowledge provides them or whether they will leave it unused. But if they wail to take the best advantage of it and disregard its teachigns and warnings, tehy will not annul economics; they will stamp out society and the human race” (ibid, s. 885).


Originaltexten har översatts till svenska av Joakim Kämpe. Ett stort tack till Ola Nevander för en grundlig genomgång.

Etiketter: , ,

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>