Tvärtom mot vad många i min omgivning verkar tro tycks det mig att barnuppfostran idag handlar mest om de vuxnas behov och mycket mindre om barnens. Floran av litteratur och artiklar som behandlar läggningsrutiner och diverse metoder kring hur man lättast får barnen att somna är symptomatisk. Hade barnens behov varit i första rummet hade diskussionen och råden sett helt annorlunda ut.

I floran av tips och råd sticker ändå femminutersmetoden ut som exempel på hur barnets behov kommer i andra hand. Som nybliven förälder är omställningen mycket stor och med ansvaret följer ofta en oro. Att samtidigt vara nybörjare och ängsliga gör oss sårbara för råd som går stick i stäv med våra instinkter. Jag minns detta obekvämt tydligt från när vår första dotter föddes. På den tiden hade jag, utöver nybörjartakterna, även kvar väldigt mycket av min vördnad för staten och dess budbärare. När dottern var cirka ett halvår började hennes avsky mot att somna göra vår tillvaro outhärdlig. (Antagligen mycket för att vi hade orealistiska förväntningar på tillvaron med en ny familjemedlem, men det är så dags att inse det nu.) När hustrun och jag var helt utmattade och uttömda på idéer vände vi oss till BVC där vår sköterska tipsade om just femminutersmetoden.

Kortfattat går den metoden ut på att föräldrarna skapar en rutin där barnet läggs och får sällskap en stund, varefter föräldern säger att det är sovdags och lämnar rummet. Oavsett hur kraftigt barnet protesterar och visar att det inte vill bli lämnat ensam skall man ignorera det och bara var femte minut visa att man är där, utan att röra vid barnet, och upprepa att det är sovdags och sedan lämna rummet igen. Ni kan läsa mer om det i den här artikeln. I den kommer metodens skapare, Berndt Eckerberg till tals och han säger bland annat:

Barnet kommer troligen att protestera kraftigt genom att gråta. Och det är här som vår föräldrainstinkt kommer in.
– Instinkten säger att man ska gå in och trösta barnet, men genom att beröra barnet ”belönar” man det.

Ja, ni läser rätt, man skall undertrycka sin föräldrainstinkt! Just det här med att man skall strunta i barnets skrik och gråt har gett metoden namnet ”Cry it Out” i USA, där det är lika naturligt att använda en sådan metod som det är att ge barnet stryk för att visa vad som är rätt och vad som är fel.

Enligt Eckerberg är metoden helt oskadlig för barnen (och helt oavsett trumfar de vuxna med sitt behov av sömn). Men hur skulle metoden kunna vara oskadlig? Allt bebisen vet är att mamma eller pappa borde vara där hos den och ge den närhet och tröst. Föräldern är barnets hela värld; den ende som hon kan vända sig till när hon har ont eller är rädd eller orolig. När föräldern överger barnet kan hon inte veta om föräldern kanske kommer tillbaka eller om hon nu är övergiven för alltid.

Föreställ dig att du är det lilla barnet vars mamma lägger dig i din säng. Du är överlycklig, hög av din mammas doft, värmen från hennes kropp och lenheten av hennes hud. Du strålar mot henne, jollrar och försöker förväntansfullt locka ner henne att lägga sig nära dig. När din mamma lämnar rummet tänker du att hon nog strax kommer tillbaks, men ändå börjar du se dig om i rummet. Du ser mjukdjuren som ligger i din säng. Leksaker på hyllan på väggen. Du letar efter din mamma, men hittar henne inte. Du börjar gny och gnälla. Då brukar din mamma snabbt vara där med sin hand och lugna dig. Inte denna gång. Du börjar gråta. Allt högre gråter du. Paniken griper tag i dig och efter ett tag skriker du så högt dina lungor och din hals kan. Tills du blir helt utmattad och inte orkar skrika en stund. Du letar efter din mamma i rummet igen. Hon är inte där! Paniken stiger i dig tills du orkar skrika och gråta igen. Sedan står din mamma plötsligt där. Lättnaden i ditt bröst vet inga gränser. Hon kommer plocka upp dig. Hon kommer lägga din kind mot sin hals och stryka med handen över din rygg. Du kommer att känna hennes bröst, händer och armar som stöttar dig och omsluter dig. Mamma säger något. Antagligen handlar det om allt det där du nu längtar efter skall hända. Sedan är mamma inte där. Du får omedelbart full panik, känslan av att vara övergiven är ny och det mest fruktansvärda du varit med om. Men du kan inget annat göra än att skrika med dina lungors fulla kapacitet. Gråta, hulka, gny. Sedan skrika igen, högre den här gången, än mer hjärtskärande, även fast ingen kunde tro det fanns en till nivå.

Skriken är från en människa i ofattbar existentiell ångest. Och detta kan pågå länge! Eckerberg igen:

I genomsnitt gråter barnet i ungefär en halvtimme. Kväll nummer två har tiden halverats och inom en vecka brukar barnet ha lärt sig att somna helt själv utan att protestera.

En halvtimme! I genomsnitt!

Jag minns inte om min dotter fick ligga och skrika så länge. Ja, jag skall nu erkänna en hemsk sak för er; jag utsatte min dotter för detta! Det är klart att vi egentligen var två om det, men jag ansåg mig tuffast av oss två föräldrar och tog på mig att vara den som genomförde det. Jag kan fortfarande bli alldeles kallsvettig av att dra mig detta till minnes. Hon skrek och grät och protesterade. Ändå gick jag inte in till henne. Ändå lyfte jag inte upp henne. Ändå lade jag henne inte mot mitt bröst och klappade henne. Det var min enda egenliga uppgift i den situationen. Att vara där för min dotter. Att vara hennes trygga och mest pålitliga punkt i tillvaron. Jag vill helst bara gömma och glömma denna episod!

Till mitt klena försvar anför jag att jag avbröt försöken den andra kvällen. De fick mig och min fru att gråta lika mycket som vår dotter gjorde. Men ändå. Det är en helt sinnessjuk grej att göra mot sitt barn och ursäkten att ”staten gav mig det rådet” ter sig väldigt lam för mig idag. Jag ber och önskar att jag idag lyckats reparera den misstro jag skapade mellan mig och min dotter de där två kvällarna. Självklart har mina andra barn inte utsatts för just detta experiment. Men ändå…

Anledningen till att den här metoden ser ut att fungera är att barnet ger upp. Hon tvingas omvärdera sina föräldrar. De är inte alltid där för henne. De går inte att lita på fullt ut. Barnet lär sig trösta sig självt. Tanken svindlar; i den värld där barnens behov är underordnat de vuxnas sker detta än i dag. Ofattbart många barn tvingas lära sig att trösta sig själva, trots att de har föräldrar som är där i samma lägenhet eller hus som de. Föräldrar som i ren okunskap förvägrar sina barn sin närhet och sin tröst.

För den ihärdige föräldern leder nog metoden ofta till att barnet lär sig somna ”i tid” och utan att vakna så ofta under natten. Men priset är en spricka i barnets förtroende till sin förälder. Ett helt sanslöst högt pris för något ganska onödigt.

I själva verket behöver många barn inte läggningsrutiner eller hjälp att somna. Har man trevliga barn gör det heller inget om de är vakna länge. Olika barn har helt olika naturliga sömncykler. Det ser jag tydligt på min egen barnaskara: Våra söner går och lägger sig hyfsat tidigt, medan våra döttrar föredrar att vara uppe sent och sova länge på morgonen i stället. Vi låter dem styra detta själva. Jag kallar det för läggdagsanarki och jag påstår inte att det fungerar för alla familjer, men det fungerar sannerligen för oss. Oräkneliga är de onödiga konflikter som vi nu automatiskt slipper ha.

Om barnets behov vägleder oss är det så mycket bättre att vi följer våra föräldrainstinkter. Gråter ditt barn? Gå till henne! Gå till henne tusen gånger om! Ta upp henne i din famn. Gunga och sjung för henne. Pussa hennes panna och näsa. Klappa hennes kind. Låt henne somna tätt intill dig om det är det hon vill. Låt henne sova nära dig hela natten. Ja, det kan leda till sämre sömn för dig i flera år. Men du får igen det. Var enskild sak du kan göra för att behålla ditt barns obrutna förtroende för dig är värd alla uppoffringar det kräver. Du kommer antagligen märka att om barnet får styra över sin läggsituation själv kommer hon snabbt växa in i att kunna ta det ansvaret på ett sätt som gör kvällarna behagliga för hela familjen.

För att någon skall utvecklas i trygghet och med tillit till sin omgivning är den i särklass viktigaste perioden för varje människa då när individen och hennes band till omgivningen formas, det vill säga våra bebisår och tidiga barndom. Stabila individer leder till harmoniska familjer, vilket i sin tur är förutsättningen för ett starkt, tryggt och trevligt samhälle.

Genom att lita på dina föräldrainstinkter är du alltså även med och bygger ett gott samhälle med trygga och starka individer som har sin tillit och sin självkänsla intakt. Det ligger i allas vårt intresse att barnens behov styr de vuxnas prioriteringar.

Mamma och pappa är här

Etiketter: ,

Kommentarer (42)

  • Niklas

    8 månader sedan

    Kanske kan man va så konspiratorisk så syftet med der är att skapa ett hål som staten sen ska fylla?..

    Men samtidigt är jag tveksam om det värkligen är nyttit att passa upp ungen stup i kvarten och såfort dom gnäller? Gör inte det att dom blir bortskämda?

    Självklart krävs en balans och man får ju utgå från sin egen situation och sitt eget barn..

    • Hanna

      8 månader sedan

      En nyfödd bebis kan inte bli bortskämd. I det skedet handlar det enbart om att tillgodose barnens behov. När de börjar bli lite äldre är däremot gränser viktiga och hälsosamma :)

    • norpan

      8 månader sedan

      Man får skilja på spädbarn och barn som uppnått sådan mognad så att de går att resonera med dem. Spädbarn blir inte bortskämda av att man tar hand om dem; de kan ju inte ta hand om sig själva.

      Jag kan rekommendera bloggen En annan du för en sund inställning till hur barn är och hur man bäst förhåller sig till dem som förälder.

    • Peter Strömberg

      8 månader sedan

      Att man skulle skämma bort sitt barn är en väldigt vanlig invändning mot nära föräldraskap (Attachment Parenting) just för att en grundpelare är att barnet alltid kan räkna med tröst när det är ledset. Mitt korta svar på den invändningen är att det är omöjligt att skämma bort ett barn med för mycket kärlek. Kan även rekommendera att googla på ”Attachment Parenting spoiled children”. Här är en fin träff: http://girliegirlarmy.com/mamazon/20141028/are-we-raising-spoiled-children-through-attachment-parenting/

      Här är en hyfsat bra sammanfattning på vad nära föräldraskap är: http://www.naraforaldrar.se/vadarnf.htm

      Jag kan också konstatera att det i USA är ett väldigt stort överlapp mellan AP och frihetsrörelsen. Ibland kallas det för non-violent parenting, vilket kanske förklarar överlappet.

  • Joakim Fagerström

    8 månader sedan

    Ett barn kan aldrig få för mycket kärlek av sina föräldrar. Man kan visa gränslös kärlek till sina barn men ändå förbereda dem på de utmaningar de kommer arr ställas inför under livet. Att bygga fysiska och psykiska färdigheter kan göras med kärlek. Det man brukar kalla bortskämda barn beror ofta på att föräldrar blandar ihop dessa saker. Det går att ge sina barn gränslös kärlek samtidigt som de tränas mentalt och fysiskt för arr bli framgångsrika. Det kan både handla om att klara sig själv i skogen eller att skaffa sig kunskap och utbildning. En tillvaro med krav behöver inte innebära frånvaron av kärlek.

  • Janbanan

    8 månader sedan

    Rimligtvis har väl det här studerats ingående och vad säger i sådana fall forskningen? Är utfallet sämre för barn som lärt sig att mor eller far inte kan komma springande vid minsta gny?

    • Jim

      3 månader sedan

      Ja. ”Dalastudien”.

      http://www.eckerberg.se/be/utvardering.htm

      Finns för övrigt mycket intressant att läsa här:

      http://www.eckerberg.se/be/index.html

      De framhåller kritiken och bemöter den. Jag rekommenderar en genomläsning och bildandet av en egen uppfattning.

      Den kritik jag tagit del av baseras till stor del på känslor, inte fakta.

      Likt Peter diskuterades metoden hos BVC och vi var initialt skeptiska. Våra invändningar höll samma linje som Peters. Men efter att ha tagit del av båda sidor så bestämde vi oss för att pröva.

      Dock använde vi oss av en något modifierad metod, vars detaljer jag kan gå in på om någon så önskar. Kalla det för individanpassning. Hon har alltid blivit tröstad, så mycket kan jag säga. Men det har handlat mer om att det inte är något som är farligt och att vi finns där.

      Vi var mycket noga med att morgonen efter följa upp vår dotters lynne och hennes anknytning till oss. Så länge det var oförändrat eller förbättrat så fortsatte vi.

      Vår dotter är idag 10 månader (vi körde metoden då hon var 6 månader), somnar utan problem och sover oftast hela natten igenom. Skulle hon mot förmodan vakna innan vi gått och lagt oss så räcker det allt som oftast att vi ”visar oss” så lägger hon sig tillrätta och somnar om.

      Ska nämna att vi samsover.

      Familjen är en enhet och är inte starkare än sin svagaste länk. Sömnbrist är allvarligt och kan få allvarliga konsekvenser.

      I slutändan gäller dock: Gör det som känns rätt för er.

  • Sophia Blomqvist

    8 månader sedan

    Instämmer. Det var alls inte tanken från början att det skulle bli så, men vår dotter som nu är två sover ännu mellan oss och hon mår uppenbart bra av det. Hon söker till exempel inte trygghet hos gosedjur alls. Så snart hon är förkyld, vilket dagisbarn är ofta, så vaknar hon till lite på nätterna finner tryggheten hos en av oss och somnar om. Behövs nässpray hör vi det omgående och kan hjälpa – hon behöver inte först vakna, bli ledsen och så lyckas väcka oss i andra änden av lägenheten.

    Visst kostar det på och att hon funnit sin trygghet hos oss har också gjort henne svårare att lämna bort till släktingar så att vi kunnat få händerna fria och det har kostat oss mycket i utebliven vila, kreativitet och socialt utbyte med vänner. Men vad katten – det är vi som satt henne till världen, inte vise versa.

    • Peter Strömberg

      8 månader sedan

      Samsovning äger.

      Jag tror det kan vara bra att vänta ett tag med att lämna bort sitt barn oavsett. Men min erfarenhet är att våra barn är trygga i alla möjliga situationer och aldrig bangat för att sova över hos en kompis eller liknande. Det där varierar säkert enormt mellan barn och jag tar det inte som ett bevis på att samsovning etcetera fungerar, men det är inte heller ett motbevis! =) Jag har haft nöjet att träffa familjer där föräldrarna stannat hemma med barnen under dagisåren och även hemskolat. Barnen i dessa familjer har alltid slagit mig som helt enormt trygga och mogna.

  • Johan

    8 månader sedan

    Vi började med denna metod när våran son var 1,5 år gammal. Situationen innan var ohållbar. Barn som är 1,5 år gammal ska inte vara uppe till 10-11 på kvällen. Människan är gjord för att sova under dygnets mörka timmar och inte till kl 11 på morgonen. Första kvällen var det skrik i 15 min, andra kvällen 5 min. Och tredje kvällen inga protester alls! Nu 6 månader sedan så vinkar han hejdå när han läggs i sängen! Pojken är trygg i sig själv. Och någon spricka i förtroendet har jag inte märkt av

    • Peter Strömberg

      8 månader sedan

      Vad gör det om ett 1,5 år gammalt barn är uppe till 10-11 på kvällen? Det kan ju knappast ha varit bara det som gjorde situationen ohållbar för er?

    • Jim

      3 månader sedan

      Jag delar Johans upplevelse. Det tog oss tre nätter, dock med lite längre tid av gråt.

  • Håkan

    8 månader sedan

    @Niklas det tror jag inte alls. Man måste förståss kunna säga bestämt nej till sina barn och inte ge dem allt de ber om. Men det är ganska stor skillnad på att vägra barnet en glass de frågat om och ignorera dem när de kan känna sig övergivna eller något är fel.

  • Gurkburken

    8 månader sedan

    Inga disclaimers alls, trots att det rör sig om rena spekulationer. Jag har bara erfarenhet av två barn, varav det första varnets sänggående och sovande sköttes enligt författarens metod och det andra enligt femminutersmetoden. Om författaren har rätt i sina starka skrivningar, så borde det gå att se tydliga skillnader mellan barnen (nu i sena tonåren).

    • Peter Strömberg

      8 månader sedan

      Nej, det behöver inte synas några tydliga skillnader oavsett om jag har rätt eller ej. Tesen här är snarast att barnets tillit till föräldern är värt att göra allt för att bevara och att det är fel att inte trösta när barnet behöver tröst och skriker efter hjälp med sin ångest. Samt att det är fel att tolka barnets uppgivenhet som att metoden ”fungerar”.

  • Joakim

    8 månader sedan

    ”Femminutersmetoden skadar ditt barn” är en rätt magstark rubrik när det är rena hypoteser du framför. Dessutom i ett mycket känslofyllt inlägg som främst utgår från egen empiri snarare än rådande forskningsläge.

    Barns tillit till sina föräldrar byggs upp under en lång tid. Det är inget som du kan rasera på 5 minuters upprepad frånvaro vid läggdags under några dagar. Det är ju rent löjeväckande att påstå något sådant. Att du bär med dig dessa hemska minnen genom livet betyder knappast att ditt barn tagit någon skada.

    Jag finner det också lite väl långsökt att välja den mer högtravande förklaringsmodellen ”Barnet tvingas omvärdera sina föräldrar” jämfört med den betydligt mer intuitiva ”Barnet lär sig inse att föräldrarna finns i närheten, men kommer inte längre på en gång när man skriker”.

  • Gurkburken

    8 månader sedan

    Vad är tecken på att din metod fungerar och vad är tecken på att den inte fungerar?

  • ÅkeBlom

    8 månader sedan

    Att barnen lär sig trösta sig själva låter ju ypperligt karaktärsdanande ur ett anarkistiskt perspektiv.

    • Jonas Ek

      8 månader sedan

      Nej du har fel eftersom anarki handlar om frånvaron av ett statsskick, inget annat.

  • Emma Feigenberg

    8 månader sedan

    Jag älskar slutklämmen i sista stycket! Tack! Jättebra skrivet <3

    • Peter Strömberg

      8 månader sedan

      Yay! Tack!

  • Emil

    8 månader sedan

    Hur bevisar detta att metoden inte skulle kunna vara oskadlig? Barns instinktiva skrik utvecklades under en tid då det kunde innebära livsfara att bli lämnad ensam och skriket skulle lika gärna kunna vara ett sätt att aktivera instinkten att ta upp barnet hos föräldrarna snarare än ett uttryck för ångest. Den behöver alltså inte alls vara ett uttryck för förtvivlan som skadar barnet ifall det inte uppmärksammas. Även om barnet skulle lida så innebär inte det per automatik att det ger några men i vuxen ålder. Alla med barn vet att de är väldigt styrda av vanan och har de gjort något tillräckligt länge kan det innebära timmar av förtvivlad gråt när man plötsligt bestämt sig för att neka det. Inte heller detta behöver vara skadligt utan snarare lär det barnen att livet inte alltid blir precis som de vill. Men vad vet jag? Mina instinkter säger att jag ska gå barnet till mötes så det slutar gråta.

    Är det något som jag märkt sedan jag blev förälder så finns det ett starkt behov av att rättfärdiga sina egna metoder och gärna rationalisera med amatörpsykologiska resonemang. Själva fick vi vårat absolut bästa svar när vi bombarderade en gammal luttrad barnmorska med frågor efter första barnets födelse. Hon sa nåt i stil med att hon hade sett alla möjliga rekommendationer och metoder komma och gå och vi kan vara lugna över att är det inget fel i huvudet på oss så kommer vi inte göra något som skadar våra barn.

    • Emil

      8 månader sedan

      Var meningen att jag skulle citera det här:

      ”Men hur skulle metoden kunna vara oskadlig? Allt bebisen vet är att mamma eller pappa borde vara där hos den och ge den närhet och tröst…”

    • Peter Strömberg

      8 månader sedan

      ”Beviset” består i antagandet att barnet är en människa och att vi, som också är människor, alltså kan använda empati för att försöka förstå vad barnet utsätts för. För mig är det helt uteslutet att barnets skrik och gråt inte skulle vara uttryck för förtvivlan och ångest. Att det samtidigt fungerar som signal till föräldrarnas djupt rotade instinkter ser jag inte som en motsägelse.

      Men, visst, vi är tåliga organismer, och några kanske lyckas gå helt oskadda ur det (även om jag tvivlar på det). Men kvar står vi då med det faktum att metoden innebär tortyr och vad är vi för människor om vi torterar våra barn?

      För övrigt håller jag inte med om att ”alla med barn” skulle veta att de är vanestyrda. Våra barn är inte mer vanestyrda än min fru och jag är (och vi är inte speciellt vanestyrda människor). Om man som förälder ”plötsligt bestämmer sig” för att neka något som barnet tills dess fått göra tycker jag att man bör tänka mycket noga igenom varför det som var OK nyss inte är det nu längre och sedan föra det resonemanget med barnet.

      Rent allmänt tycker jag att vi kan ställa samma krav på hur vi uppför oss mot barnen som vi gör på hur vi uppför oss mot andra, vare sig det är vår partner, kollega eller någon annan vi har att göra med.

      • Gurkburken

        8 månader sedan

        Jag tycker att det låter som ett ”klave, jag vinner, krona, du förlorar”-resonemang.

        Om barn mår bra efter att ha sovit med sina föräldrar, så beror det på metoden.

        Om barn mår bra efter femminutersmetoden, så är det undantag som överlevt förtvivlan, ångest och tortyr, men som inte framstår som avtrubbade för det.

        Hur ser du på teorier om falskt medvetande rent allmänt?

  • Marie Winqvist

    8 månader sedan

    Det normala är väl att barnet sover hos en, kanske i flera år. Har dom inte skrotat den här förfärliga metoden än ? Det är ju psykisk misshandel. Nä, man skall gå på sina instinkter. När min son föddes var det fortfarande så att man skulle amma var fjärde timme. Så jag ammade i smyg på bb.

    • Peter Strömberg

      8 månader sedan

      Ammade is smyg? Rebell!

  • Juan Carlos

    8 månader sedan

    Google translate is no very good, but the ideas expressed in this article warm my heart. I reconcile myself with my actions and stupidities made while raising my three younger children. Later life gave m another chance to raise two teenagers, I was older and better prepared and have enjoyed myself alot more.

    • Peter Strömberg

      8 månader sedan

      Thanks for this feedback, Juan! May I ask how you found the article, since you don’t even speak Swedish?

  • Anna Wahlgren

    8 månader sedan

    Femminutersmetoden har jag bekämpat med näbbar och klor i 30 år. Den importerades av dr Eckerberg (eller hans fru, snarare) från Amerika, där den ”salufördes” på 1940-talet redan. Den är naturligtvis både hårdhudad och på ren svenska taskig. Den strider mot alla beskyddarinstinkter vi har. Och det har vi. Under samma 30 år har jag i personligt, mycket tacksamt samarbete med över 800 späda och små barn utvecklat Sova hela natten-kuren, som är något helt annat än 5mm. SHN bygger på Lugn, Säkerhet och Njutning åt de små barnen – och lär ut till ”kurarna” de enkla, kärleksfulla verktygen för det. Resultatet är ljuvligt och klockrent – folk talar om magi. Min bok Internationella sova hela natten (A Good Night’s Sleep) finns på nio språk numera, spanska det senaste.

    • Peter Strömberg

      8 månader sedan

      Femminutersmetoden är sannerligen värd att bekämpas! Jag uppfattar dock din metod som inte alltför olik. Och det är inte bara magi folk talar om. Det talas även om förstörd anknytning och förtroende mellan barn och föräldrar. Till exempel den här förtvivlade mamman.

      Vad skulle du säga är de avgörande skillnaderna mellan SHN och femminutersmetoden?

    • Kristin

      8 månader sedan

      Jag tycker att din metod är lika barnfientlig som 5-minutersmetoden.

    • Jim

      3 månader sedan

      Din dotter (Felicia Feldt) håller uppenbarligen inte med dig.

  • Pelle

    8 månader sedan

    som Amerikansk förälder kan jag säga att metoden ”cry it out” är allmänt förlegad här när det gäller bebisar. Forskning har visat att små barn inte har det du just säger ”self soothing abilities”, och som andra sagt att ”man kan inte skämma bort ett spädbarn”. Rekommenderar boken ”baby 411″ för övrigt

    • Peter Strömberg

      8 månader sedan

      Skönt att höra att metoden fallit ur modet i din omgivning, Pelle. Men jag kan konstatera att kampen mot ”cry it out” lever och förs av flera grupper av fredliga och nära föräldrar i USA. Det ser nog lite olika ut över kontinenten. Tack för boktips!

  • Peio

    8 månader sedan

    Jag körde med en liknande metod med nin äldsta dotter, som nu är 11 år. Metoden funkade kan man kanske säga.
    Jag vet inte vad som gick i hennes tankar men jag minns bra hur jag upplevde hennes gråtande som utpressning och inte som nåt rop om hjälp . Nu har jag lite svårt med hennes inställning. Man kan säga hot är hennes speciallitet. Kanske en självförverkligande profecy. Kanske inte.

    Jag har en till dotter. Jag kände av nån anledning inte för liknande metoder med henne då hon var bebis och hon är själv frihetligare.

    Inga slutssatser, jag vill bara kommentera några tankar son artikeln bjuder till.

    Tack Peter

    • Peter Strömberg

      8 månader sedan

      Tack för att du delar med dig. Självklart kan vi inte dra några slutsatser. Men det går nog att utesluta att ett spädbarn kör med utpressning.

  • Caroline King

    8 månader sedan

    Jag håller med Peter Strömberg. SHN och 5mm är inte allt för olika varandra tyvärr. Det handlar om respekt. Hur skulle du som vuxen känna dig om du inte kunde kommunicera dina behov på andra sätt än med skrik och din partner tryckte ner dig hårt med rytmiska rörelser och ignorerade dig? Det skulle kännas som man var kränkt och maktlös och inte fick sina behov tillgodosedda, eller hur? Vem som helst hade lämnat en sådan person. Ett spädbarn har inte den möjligheten. Det här är Anna Wahlgrens tryckpressmetod för den som inte känner till den:

    https://www.youtube.com/watch?v=E31xmy4lg3M

    Det ger inte bara psykiska skador för barnet utan kan ge revbensfrakturer och andningsproblem också om föräldern inte vet hur hårt han eller hon ska trycka och trycker för hårt. LÄNK: https://larsh.wordpress.com/2009/04/28/anna-wahlgrens-tryckpressmetod/

    Alla former av metoder som tex 5mm-metoden och SHN där poängen är att göra sitt barn lätthanterligt och få mer tid för sig själv tror jag kommer ge bakslag i framtiden. Stressen och det att barnet inte får sina basala närhetsbehov tillgodosedda ger faktiskt hjärnskador och psykiska problem. Det är vetenskapligt bevisat: Läs Sue Gerhardts ”kärlekens roll” så kan ni läsa om dessa studier. Det borde egentligen inte behövas bevisas med massa studier utan det borde vara common sense att lyssna på sina instinkter: Om barnet skriker så är det av en anledning: något är fel och behöver rättas till. Det är inte normalt för bebisar att skrika. I 99% av fallen är lösningen tutte och samsovning och inget annat. Det är inte lätt att vara förälder och leva upp till alla krav men har man valt att skaffa barn ska man finnas där för dem inte fucka upp dem och sin relation till dem. Man får lägga om sina prioteringar om det inte passar. Vad gör det ändå om man inte har några års ”egentid” på kvällen om resultatet är ett barn som mår bra och därför får bättre förutsättningar i framtiden?

  • Henrik Sandberg

    8 månader sedan

    A beginning is a delicate time. Det är klart att lite äldre barn måste lära sig att handskas med en verklighet genom att möta utmaningar, men för alla barn är det viktigt att känna sig trygg i sin familj, att ha en referenspunkt i tillvaron. Som förälder kan barnets vilja inte vara så oviktig att man försätter det i ett tillstånd av panik, att man traumatiserar det, innan det ens har format ett koncept om sig själv eller den verklighet det lever i.

  • Aleksandra

    4 månader sedan

    Hello! better late than never 😉
    A very good article, I completely agree.

    Once I heard a comparison to this method that never made me want to even try it: children in the orphanage don’t cry either, but it does not mean they are happy there. They just get so hopeless that crying would make it worse. This method makes children into orphans.
    A small baby does not recognize that he/she is not a part of mummy’s body anymore, forcing a separation is a cery cruel act.

    Greetings! (I read Swedish, just feel more comfortable in commenting in English)

  • Ytre

    3 månader sedan

    Denna artikel och tillhörande kommentarsfält får mig att inse tre saker:

    1) det finns alldeles för många föräldrar som inte är lämpade att vara just det

    2) barn är en cancer som förstör hjärnan hos människor som drabbas. Intelligenta och resonabla människor förvandlas till känslostyrda miffon som projicerar allt livsvärde i deras avkomma.

    3) jag kommer aldrig att skaffa barn, förmodligen pga av 1). Dock är jag bedrövad att jag måste betala för och bli drabbade av resterande människors avkomma

  • Bettan

    3 veckor sedan

    Ni verkar ha missat att det finns sömnforskare utanför Sverige…den typ av sönnträning som 5-minutersmetoden är baserad på är grundligt studerad. Kolla Pub Med. Det finns stora metastudier. Inga negativa effekter har kunnat hittas! Att ett barn kanske tillåts skrika några kvällar, med enbart verbal tröst från föräldern, är inte en jätte dramatisk eller jätte traumatisk händelse. Det kommer inte att forma resten av ditt barns liv. Det är faktiskt löjligt att tro det. Däremot kommer sömnbrist att skada ditt barn och dig. Det är också visat i studier. Bryr du dig om ditt barn ser du till att det får sova. Eller vill du att ditt barns neurologiska utveckling ska hämmas? Vill du att ditt barn ska få ökad risk för fetma och depression? Det är lika oansvarigt att inte ge sitt barn goda sömnvanor som att inte ge sitt barn goda matvanor. Du kan inte välja bort sömn eftersom det är ett grundläggande behov. Utan sömn slutar människan att fungera. 5-minuters metoden är ett ofarligt sätt att lära barn att sova. Att vissa föräldrar inte vill använda den har jag full förstörelse för. Jag har dock ingen som helst förståelse för den skuldbeläggning som ni ägnar er åt här. Det är direkt osmakligt att läsa det ni skriver. Väx upp!

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>