Revolution?

Revolution?

Mänsklig frihet är ett mål. För en libertarian, kanske det högsta målet. Men bör det nås till vilket pris som helst? Är alla medel giltiga i en kamp för befrielse? I sin berömda “Reflections on the Revolution on France” skrev Edmund Burke följande :

“När alla bluffar, bedrägerier, våldsamheter, plundringar, mordbränder, mord, konfiskeringar, obligatoriska pappersvalutor, och varje typ av tyranni och grymhet som används för att få till stånd och upprätthålla denna revolution har haft sin naturliga effekt, det vill säga att chockera de moraliska känslorna hos av alla dygdiga och nyktra sinnen, kommer de som underblåser detta filosofiska system omedelbart skrika sig hesa i en deklamation mot den gamla monarkiska franska regeringen. När de har beskrivit den avsatta makten tillräckligt mörkt, fortsätter de sedan att argumentera som om alla de som ogillar deras nya övergrepp, naturligtvis måste vara partisaner för den gamla makten; att de som förkastar deras råa och våldsamma system för frihet bör behandlas som förespråkare för slaveri”

Revolution

Den franska revolutionen, som av många liberaler ses som ett stort steg framåt för mänsklig frihet, var inte bara en katastrof för den traditionella ordningen – det var även en katastrof för fransmännen. Man kan givetvis argumentera för den symboliska betydelsen av en frigörelse från monarkin – man kan även argumentera för att en nutida propagandist för den franska revolutionen måste anse att Napoleon Bonaparte var en rimlig och fullt önskvärd konsekvens. Det största problemet med revolutioner är dock inte att de ger oförutsägbara konsekvenser. Det största problemet med revolutioner är att de genomförs med våld, och det våld som verkställs för att avskaffa den tidigare makten oftast bara är en bråkdel av det våld som kommer utövas mot befolkningen därefter. Det maktvakuum som skapas suger raskt in alla ambitiösa mörkermän som lurar i faggorna, och endast tidigare hindrats av en reglerad statlig våldsutövning. Betyder detta att förändring till det bättre är ett hopplöst företag? Nej. Det betyder dock att man bör akta sig för att montera ned en reglerad våldsutövning om man sett att den vanligaste konsekvensen är en fullständigt oreglerad våldsutövning.

Det är smärtsamt att erkänna att det inte finns en politiskt organiserad väg till frihet och systemförändring [1]. Ett nyttjande av våldsmedel i syfte att förändra ett politiskt tillstånd innebär dessvärre, i åskådarens ögon, ett legitimerande av våldsutövning för ideologiska syften. Den amerikanske libertarianske nestorn Murray Rothbard argumenterade för att om det fanns en knapp, med vilken man medelst ett tryck kunde utradera statsapparaten, så borde den tryckas på. Utöver det faktum att det naturligtvis är en högst teoretisk knapp, saknas det uppenbarligen en analys av vad som skulle hända därefter. Utan tvivel skulle människor, om de fick leva i ett tillstånd fritt från politiskt tvång, kunna bygga det mest fantastiska samhälle. Problemet är att det finns i den mänskliga naturen även en vilja att ta makten över andra. Ett samhälle utan existerande säkerhetsmekanismer gentemot den typen av individer riskerar att relativt omgående bli förslavat av första gäng banditer som antingen har tillräckligt med vapen, eller tillräckligt med ideologi.

Idé-”revolution”

Ibland talas det om övergången från merkantilism till en liberal ekonomisk politik som en “idéernas revolution”. Detta är dock en felanvändning av begreppet revolution, åtminstone i den form det har kommit att användas. Den liberala idé-revolutionen genomfördes genom opinionsbildning, och med hjälp av den kapitalägande klass som hade ekonomiska medel för att genomföra den. Att det i slutändan var den stora massan som tjänade mest på det är i historien irrelevant, för den stora massan hade inte kunnat genomföra den s.k. “idé-revolutionen”. Vad som sker när den stora massan tar till gatorna ser vi i den franska revolutionen, och även i den ryska. Den som vill argumentera för att detta skulle leda till frihet bör i rättvisans namn anmäla sig som frivillig på schavotten, för vad historien visar är att en sådan revolution oundvikligen leder till terror. Revolutionen äter sina barn. Man bör inte blanda samman idé-rörelser vars inflytande skett på frivillig basis genom en förändring av synen på samhället, och vålds-rörelser som beslutat att det fallit på deras lott att med vapen “förbättra” hur makten utövas.

Är frihet från politisk maktutövning omöjlig att uppnå i en avancerad civilisation? Är vårt tillstånd hopplöst, i denna civilisation? Inte nödvändigtvis. Det har skett många frihetliga förbättringar genom historiens gång, poängen är att ingen av dem har skett genom politisk våldsutövning. Det är svårt att hitta en enda historisk politisk förbättring som inte skett över en längre period, utan genomförts med revolution. En av de få motexempel som möjligen kan hållas upp är avskaffandet av det amerikanska slaveriet. Det bör dock noteras att resten av västvärlden lyckades avskaffa slaveriet utan ett massivt inbördeskrig. Tre miljoner slavar befriades, till priset av ungefär en miljon döda soldater och civila. Det är svårt att argumentera för att ett såpass högt pris talar till fördel för våldsamma revolutioner. Tvärtemot, om vi ser till tidslinjen för slaveriets avskaffande [2] så är det en mycket lång rad juridiska deklarationer om att slaveri inte har någon juridisk grund att stå på, och är oacceptabelt. Därtill finns den kniviga frågan gällande huruvida det amerikanska inbördeskriget huvudsakligen utkämpades för att avskaffa slaveriet, eller huvudsakligen utkämpades för att behålla den amerikanska unionen intakt.

Evolution och revolution

Det har alltid funnits två konkurrerande krafter i mänskliga samhällen, nämligen fred eller krig. Samförstånd eller våld. Under fred utvecklas samhället långsamt, i stadig takt mot det bättre. Under längre perioder av våldsutövning i form av krig så utmanas den civiliserade ordningen, och desto längre kriget pågår desto längre tillbaka på civilisationens stege trillar vi. Våld är inte den enda de-civiliserande kraften som finns, precis som våld inte är det enda hotet mot civilisationen. Våldsutövning är dock utan tvivel det absolut största hotet mot alla försök till ett civiliserat liv.

Under tider av fred byggs samhälleliga institutioner upp, och det är på dessa institutioner och de traditioner som följer därav som samhället steg för steg klättrar uppåt längs civilisationens stege. Länder som vi anser är ociviliserade lider oftast av en brist på fred, och en brist på samhälleliga institutioner som aldrig tillåts att byggas upp. Kriget behöver inte vara permanent, det räcker med återkommande våldsutbrott (som t.ex. i många afrikanska länder) för att förhindra att civilia institutioner byggs upp och förtroende för dessa sprids bland befolkningen. Tyvärr går det alltid mycket fortare att riva ned, än att bygga upp.

Med detta i åtanke bör alla som någonsin hoppats på en “revolution” för att riva ned den nuvarande ordningen och därefter invänta utopia ta sig en tankeställare. Det samhälle som många av oss drömmer om kommer ta mycket lång tid, och måste få bygga sig självt. Den som hoppas på en katastrofal kollaps av välfärdsstaten bör fundera på hur lång tid det tar att bygga nya institutioner. Utan tvivel så kommer nya institutioner att byggas – det gäller bara att överleva perioden däremellan. En bättre förhoppning är att den nuvarande statskonstruktionen långsamt är tvungen att reformera bort sig själv, på grund av brist på förtroende och resurser. Parallellt med detta kan nya, frivilliga, decentraliserade institutioner byggas upp och delar av det historiska samhället återupprättas, om än i modern tappning. Mycket av det vi har glömt går ännu att åter komma ihåg. Sverige har aldrig varit fritt från konspirerande överherrar, men det har periodvis existerat långsträckt självbestämmande.

Låt oss därför istället hoppas att vi förmår bygga det vi drömmer om, och att den nuvarande statskonstruktionen försvinner snarare i glömskan, än i revolutionen.


[1] Det finns en samtida illusion om att ett politiskt system kan fås att agera med något annat än sin egen överlevnad som främsta mål. Det innebär att det politiska systemets integritet och sammanhållning i alla situationer då det kommer i konflikt med övrig verksamhet alltid kommer att prioriteras. Ett våldsamt överkastande av en regim innebär därmed inget mer än att aktörerna förändras, men systemet förblir.

[2] https://en.wikipedia.org/wiki/Abolition_of_slavery_timeline

Kommentarer (1)

  • Niklas

    7 månader sedan

    Håller med i mycket, speciellt det som nämns i [1]..

    Dock föredrar mobben snabba förändringar, så när tillräckligt många är missnöjda brister det fort..

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>