antonio-gramsciHär är en summering av mina tankar om folk som kallar sig ”vänsterlibertarianer” från ett tidigare inlägg:

Denna sociala agenda behöver inte antas av alla som kallar sig ”libertarianer”. Det är precis lika ”libertarianskt” att fredligt stödja det homosexuella paret som det är att stödja bakaren som vägrar baka en tårta till dem. Libertariansk teori och icke-aggressionsprincipen ger oss inte något annat än respekt för egendom.

När det kommer till kritan menar jag dock att alla libertarianer måste stödja äganderättens upprätthållande. Utan äganderätt finns det ingen icke-aggressionsprincip. Utan en icke-aggressionsprincip kan du lika gärna ta bort ordet ”libertarian” från ”vänsterlibertarian”. Om vi erinrar oss rörelsens historia, vet vi att detta leder till marxism.

Ha detta i åtanke när så kallade libertarianer säger till dig vilka saker du måste stödja.

Jag vet att det finns libertarianer som har vad som kan kallas konservativa eller traditionella kulturella synsätt, inklusive sådant som skulle beskrivas som ett traditionellt kristet synsätt. I många kulturella avseenden är jag en av dessa. Naturligtvis når jag dessa insikter utanför, och skilt från, det jag har härlett från libertariansk teori.

Den individ inom den libertarianska rörelsen som jag är mest medveten om och som skriver ganska hårda saker om sådana kulturella aspekter är Hans-Hermann Hoppe. Mig veterligen beordrar eller föreslår han inte att individer måste anta hans synsätt i egenskap av att de är libertarianer. Jag har läst honom och hört honom tala om sådana saker med hjälp av praktiska och logiska argument. Hur som helst, om han skulle blanda ihop sina egna kulturella synsätt med libertariansk teori, skulle jag våga hävda att han har fel i att göra en koppling mellan dem.

I ärlighetens namn har jag inte läst särskilt mycket av Hoppe på just detta ämne. Så jag började leta, och titta vad jag hittade:

Vad är det för problem med den socialkonservativa anarkokapitalistiska grenen som härstammar från Mises-institutet och Hans-Hermann Hoppe?

Det är ett kort inlägg på Center for a Stateless Society, samma sida som jag besökte för mitt tidigare nämnda inlägg om vänsterlibertarianskt tänkande.

Om du är en utomstående till den libertarianska traditionen blir du kanske chockad av vissa av de ställningstaganden som libertarianska anarkister som Hoppe har.

Jag skulle enbart chockas av detta om jag trodde att den libertarianska teorin hade något att säga om sådana kulturella frågor. Libertariansk teori har dock inte det, utan handlar uteslutande om det korrekta användandet av våld.

Frihet handlar om människans frigörelse från förtryckande organisationsformer, så vad är egentligen problemet med någon som hävdar att han stödjer frihet, men tycker att queerinflytandet på netto är negativt för samhället?

Jag kommer att lämna uttrycket ”förtryckande organisationsformer” utanför denna artikel. Beträffande resten, ponera följande:

… vad är det för problem med någon som hävdar att han stödjer frihet, men tycker att en hög skilsmässograd på netto är negativt för samhället?

… vad är det för problem med någon som hävdar att han stödjer frihet, men tycker att utomäktenskapliga barn på netto är negativt för samhället?

… vad är det för problem med någon som hävdar att han stödjer frihet, men tycker att användandet av droger på netto är negativt för samhället?

… vad är det för problem med någon som hävdar att han stödjer frihet, men tycker att alkoholism på netto är negativt för samhället?

Det är inget ”problem”. Som en libertarian skulle alla dessa fyra påståenden kunna vara rimliga, och att tycka något av detta bryter inte mot den libertarianska teorin. Givetvis är det likadant med ”queerinflytande”.

Fortfarande inte övertygad? Fråga C4SS, från samma inlägg:

Föreställ er en anti-auktoritär politik som består av två nivåer: på den grundläggande/metodologiska nivån är vi alla enade i ett engagemang att skapa en plats där mångfaldiga decentraliserade samfund kan göra sina egna val av värderingar. Ovanför denna grundläggande nivå finner vi de ideologiska preferenser som tillhör det samfund som var och en vill vara en del av.

”Mångfaldiga decentraliserade samfund” som ”gör egna val av värderingar”. Detta är en idé som är fullt kompatibel med libertariansk teori, just eftersom libertariansk teori inte påstår sig kunna lösa en oändlig mängd ”värderingsval” som en individ kommer att göra för att hitta en plats där hon hör hemma. Detta kallas ”grundläggande”.

Som Ross Kenyon skriver, ”Vissa samfund kommer att använda sig av en binär könsidentitet, vara strikta veganer, medlemmar av en viss religion, vara annorlunda eller till viss del kollektiva, tillåta eller förbjuda skjutvapen, och så vidare. Detta är det som är så vackert med den praktiska aspekten av principen om associationsfrihet. Ingen person eller grupp av människor har all information som krävs för att kunna koordinera alla andra.

Detta skrivs i samma artikel! Jag vet att jag upprepar mig, och nu skriker jag till och med. Det verkar som att alla sorters samfundsexperiment är tillåtna och acceptabla inom det libertarianska ramverket, förutom ”den socialkonservativa grenen … som kommer från Mises-institutet och Hans-Hermann Hoppe” som anser att ”queerinflytande” är på netto negativt för samhället.

Det låter mer som en agenda än som en helt sammanhängande teori.

Så vad har allt detta att göra med namnet Antonio Gramsci?

Antonio Gramsci var en italiensk marxistisk teoretiker och politiker. Han skrev om politisk teori, sociologi och lingvistik. Han var en grundare till och ledare av Italiens kommunistiska parti, och han fängslades av Benito Mussolinis fascistiska regim. Gramsci är mest välkänd för sin teori om kulturell hegemoni, som beskriver hur stater använder kulturella institutioner för att behålla makten i kapitalistiska samhällen.

Innan ni blir uppretade på allvar vill jag förtydliga att jag inte hävdar att vänsterlibertarianer är marxister eller något i den stilen. Trots allt var Gramsci själv ingen marxist (från Gary North):

Den ursprungliga marxistiska teorin placerade produktionssättet i centrym för all samhällelig utveckling genom historien. I princip har alla olika former av socialism, oavsett om den varit marxistisk eller icke-marxistisk, antagit denna idé. Det enda anmärkningsvärda undantaget till denna idé var den italienska marxistiska teoretikern Antonio Gramsci, som faktiskt var den allra viktigaste anti-marxistiska teoretikern som någonsin kommit ur den marxistiska rörelsen.

1930 erkände Gramsci att det västerländska samhället var djupt religiöst, och att det enda sättet för att uppnå den proletära revolutionen var att bryta det västerländska folkets tro på kristendomen och det moraliska system som härletts ur den. Han placerade religionen och kulturen i botten av pyramiden.

Mer från North:

Gramsci argumenterade för, och Frankfurtskolan följde honom i detta, att det var genom en kulturell revolution som marxisterna skulle omvandla Väst: idén om kulturell relativism. Argumentet var korrekt, men argumentet var inte marxistiskt. Argumentet var hegelianskt.

Istället för ”kulturmarxism” borde den korrekta termen vara ”kulturgramscism”.

Låt oss vara lite mer specifika:

Även om de var djupt engagerade i den globala kommunismen, visste Gramsci att våld inte skulle vara tillräckligt för att vinna Väst. De amerikanska arbetarna (proletariatet) skulle aldrig förklara krig på sina medelklassgrannar så länge som de delade sina gemensamma kristna värderingar. Den italienska kommunisten, som var samtida med Lenin, skrev en alternativ plan för en tyst revolution. De huvudsakliga vapnen skulle vara bedrägeri, manipulation, och infiltration. De nya kommunistiska krigarna skulle dölja sin marxistiska ideologi och söka uppnå inflytelserika positioner på seminarier och inom staten, samhället och media.

Gramsci själv förkastade kristendomen och dess transcendentala påståenden. Trots detta visste han att den kristna kulturen existerade, för den var den kraft som band alla klasser samman, till en enda homogen kultur. Det var en särskilt kristen kultur där individuella män och kvinnor förstod att det allra viktigaste med det mänskliga livet överskred det materiella tillstånd som de levde sina liv i.

Gramsci var öppen för att samarbeta med alla inom vänstern:

Den första fasen av att uppnå ”kulturell hegemoni” över en nation består av att underminera alla den traditionella kulturens element.

Där konventionella marxist-leninister var fientligt inställda mot den icke-kommunistiska vänstern, argumenterade Gramsci att allianser med ett brett spektrum av vänstergrupper var väsentligt för en kommunistisk seger. I Gramscis tid inkluderade dessa, bland annat, olika ”anti-fascistiska” organisationer, fackföreningar, och socialistiska politiska grupper. I vår tid skulle allianser med vänstern inkludera radikala feminister, extrema miljöaktivister, rörelser för ”mänskliga rättigheter”, anti-polis-organisationer, internationalister, ultraliberala kyrkogrupper, och så vidare. Dessa organisationer, tillsammans med öppna kommunister, skapade tillsammans en enad front som arbetade för att förändra den gamla kristna kulturen.

Så vad har då Gramsci att göra med vänsterlibertarianer, så som de presenterats av Kevin Carson? Från hans artikel, What is Left Libertarianism?: 

För att något ska kunna kallas en vänsterlibertariansk agenda måste den även innefatta något om social rättvisa och en kamp mot strukturellt förtryck. Detta betyder, så klart, ett stopp på statligt påtvingad diskriminering, baserad på ras, kön eller sexuell läggning. Men det betyder mer.

Det är sant att vi som libertarianer måste motsätta oss alla lagliga begränsningar av associationsfriheten, inklusive lagar om privata företags diskriminering. Men vi borde entusiastiskt stödja direkt handling i vår kamp mot orättvisa i den sociala sfären.

Att fokusera särskilt mycket på de intersektionella behoven av våra allra minst priviligierade kamrater i rättviserörelsen – färgade kvinnor och personer inom arbetarklassen; fattiga och arbetande kvinnor, färgade kvinnor, transkvinnor och sexarbetare inom feminismen; kvinnor och fattiga och arbetare inom rasrättivserörelsen; etc. – delar inte upp dessa rörelser.

Carson, likt Gramsci, förespråkar ett aktivt nedbrytande av de traditionella kulturella synsätten. Båda är till vänster, och Gramsci välkomnar breda allianser med andra, icke-kommunistiska, vänsterorganisationer.

”Men kära du, du hittar ju bara på allt det här, och ser kopplingar där det inte finns några!”

Ok, låt oss då se vad Kevin Carson själv har att säga (min kursiva stil):

Den allra bästa av de nya marxistiska idéerna å andra sidan, som till exempel autonomism, har alla att göra med idén om en prefigurativ politik och ”folkrörelse”. Det vill säga, de ser inte övergången till ett postkapitalistiskt samhälle som något hastigt och storskaligt, där alla mäktiga institutioner fångas och sätts under ny ledning. De ser det som en lång övergång från en historisk epok till en annan, precis som från feodalism till kapitalism, där det efterträdande samhället uppstår ur en massa olika frön som fanns inom det gamla systemet.

Detta är en ansats som på många sätt överensstämmer med den marknadsliberala vänstern. Precis som libertarianska kommunister föreställer vi oss ett samhälle där nya teknologier av överflöd och frigörelse gör statens artificiella äganderätt och artificiella knapphet, och den kapitalistiska hyran på dem, omöjliga att upprätthålla.

Samtidigt fokuserar de intressanta och verkligt progressiva formerna av marxism på idén om en ”folkrörelse”… Även detta är en idé som den marknadsliberala vänstern delar med libertarianska kommunister. 

”Visst, du har en poäng, men även om Kevin sa marxist sa han aldrig Gramsci”

Ok, hur explicit förväntar du dig att Carson ska vara? Nåväl…

Kombinationen av prefigurativ politik och folkrörelse är på många sätt lika med Gramscis ”positionskrig”, där arbetarklassrörelserna inte uppnår en vinst genom att storma delar av det gamla systemet (ett ”manöverkrig” för att använda hans terminologi) utan inom den bredare kulturen och ekonomin i sig. Det är endast efter att vi har skiftat den övergripande korrelationen av samhällskrafterna som vi kan påbörja den slutliga attacken på det gamla systemets institutionella höjder.

Jag skulle vilja kursivera något för att betona det, men det skulle i stort sett vara hela stycket.

Ni som fortfarande tvivlar kan ju i alla fall klamra er fast vid detta:

Vår ansats skiljer sig dock från Gramscis på ett väldigt viktigt sätt: Vi behöver aldrig sätta igång den slutliga attacken.

Enligt Carson kommer alla bitar för hans mångfaldiga samhällen av ekonomiskt illiterata vänsterlibertarianer att falla på plats så fort den traditionella socialkonservativa kulturen förstörts. Givetvis trodde Gramsci att det skulle vara början på kommunismen.

Detta är orsaken till att jag kallar den här gruppen av vänsterlibertarianer för Antonio Gramsci-libertarianer. De delar samma mål, och det är att förstöra den traditionella kulturen.

Jag önskar att jag kunde sluta där, men det blir bara bättre och bättre (eller värre och värre). Jag återgår till den ursprungliga artikeln från C4SS (min kursiva stil):

Kort sagt kommer inte alla att dela dina värderingar i ett fritt samhälle. Vissa kommer att behålla traditionella värderingar med avseende på familjen, sexualitet och religion, etc. Så länge de inte medvetet begränsar sin avkomma så att de inte kan fatta beslut om vilka värden de vill leva sina liv efter (möjligtvis genom att ge dem en ”Rumspringa”, etc.), borde vi respektera upptäckandeprocessen som är en grundläggande del av decentraliseringsidén, samtidigt som vi uppmuntrar de som vi anser vara förtryckta, till att förkasta de sociala relationer som de deltar i.

Jag tror inte att detta påstående kräver någon vidare kommentar.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Kommentarer (1)

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>