På detta enorma bårhus för de halvdöda – där någon i närheten drog sin sista suck; någon annan var döende; någon kämpade sig upp ur sängen bara för att ramla framstupa ned på golvet; ytterligare någon annan sparkade av sig sina filtar, eller yrade i feber med sin kära mor eller svor åt någon; andra vägrade att äta, eller krävde vatten, med feber som fick dem att försöka hoppa ut genom fönstret; medan andra grälade med doktorn eller bad om något – låg jag och tänkte att jag fortfarande ägde styrkan att förstå allt som var på gång och kunde behålla lugnet i min lunk.

pilecki-auschwitz

Det där var på en relativt bra dag på det ökända koncentrationslägret i Auschwitz år 1942, beskrivet av den enda person vi känner till som frivillig erbjöd sig att bli fängslad där. Hans namn var Witold Pilecki. Hans berättelse är en av historiens mest beundransvärda uppvisningar av gränslöst mod mitt i den bottenlösa omänskligheten.

När jag först fick höra talas om Pilecki och betraktade hans bild blev jag överväldigad av starka känslor. Jag blev rasande på de avskyvärda regimer som utsatte denna hedervärda man för ett outsägligt helvete. Jag svämmade över av beundran inför hur han hanterade det hela. Här har ni en berättelse som målar såväl det värsta som det bästa i människor.

Att kalla Pilecki för en ”hjälte” är synnerligen otillräckligt.

Olonets är en liten stad nördöst om Sankt Petersburg i Ryssland, drygt hundra mil från dagens Polen. Där, år 1901, föddes Witold Pilecki, men hans familj hade inte valt platsen frivilligt. Fyra decennier tidigare, när många polacker levde under rysk ockupation, deporterades familjen Pilecki till Olonets av tsarens regering, som ett straff för att de deltagit i ett uppror.

Vid utgången av första världskriget var Polen, för första gången sedan 1795, en oberoende nation, men blev omedelbart engagerat i krig med Lenins Ryssland. Pilecki anslöt sig till striden mot bolsjevikerna som sjuttonåring; först vid fronten och sedan bakom fiendens linjer. I två år visade han stort mod i striderna och tilldelades två gånger det prestigefyllda tapperhetskorset.

Under de 18 år som förflöt mellan slutet av det polsk-ryska kriget år 1921 och utbrottet av andra världskriget, slog sig Pilecki till ro, gifte sig och fick två barn med sin fru, Maria. Han renoverade och odlade upp sin familjs ägor, ägnade sig åt amatörmåleri och frivilligarbetade för kristna och andra välgörenhetsorganisationer. Efter utförlig officersträning nådde han även den militära graden underlöjtnant inom den polska arméreserven. Han trodde antagligen att hans dagar med dödlig strid var över.

I augusti 1939 slöt Hitler och Stalin ett hemligt avtal som gick ut på att de skulle dela Polen mellan sig. Den 1 september attackerade nazisterna landet från väster och två veckor senare invaderade sovjeterna från öster. Världen befann sig i krig igen – det gällde även Pilecki.

Övermannat kapitulerade Warszawa den 27 september, men det polska motståndet fortsatte. Tillsammans bildade Pilecki och Jan Włodarkiewicz den hemliga polska armén (Tajna Armia Polska) tidigt i november. De och andra element i den växande underjordiska rörelsen utförde omfattande räder mot såväl nazistiska som sovjetiska styrkor. I september 1940, föreslog Pilecki en vågad plan som såhär i efterhand framstår som närmast ofattbar: han skulle ordna så att han blev arresterad, i förhoppningen att nazisterna inte skulle avrätta honom, utan sända honom till koncentrationslägret i Auschwitz där han skulle samla information och skapa en motståndgrupp på insidan.

Pilecki resonerade att om han kunde överleva arrestering skulle nazisterna med stor sannolikhet fängsla honom i Auschwitz eftersom det var nära och många polska motståndskämpar var fängslade där. Det hade ännu inte blivit det dödsläger för Europas judar som det snart skulle utvecklas till, men det gick rykten om avrättningar och brutalitet som den polska motståndsrörelsen ville undersöka så att de kunde informera världen.

I Warszawa den 19 september kysste Pilecki sin älskade hustru och sina två unga barn adjö (båda barnen lever än idag). Utrustad med förfalskade identitetshandlingar och ett nytt namn gick han rakt in i en nazistisk razzia mot 2000 civilister. Två dagar och några misshandlar senare befann han sig i Auschwitz som fånge nummer 4859.

En annan överlevare från Auschwitz, Viktor Frankl, författade 1946 den omvälvande boken, Livet måste ha en mening. Han tänkte på män som Pilecki när han skrev:

Det sätt på vilket en man accepterar sitt öde och allt det lidande det innebär, sättet på vilket han bär sitt kors, ger honom rikligt med tillfällen – även under de allra svåraste av omständigheter — att hitta en djupare mening med sitt liv. Han kan välja att fortsätta vara modig, värdig och osjälvisk. Eller så kan han, i den bittra kampen för självbevarande, glömma sin mänskliga värdighet och bli enkom ett djur. Häri ligger människans chans att antingen använda eller försaka sina tillfällen att utveckla de moraliska värden som en svår situation kan erbjuda honom. Och detta avgör om han är värdig sitt lidande eller ej.

Driven av en beslutsamhet som nästan inte låter sig beskrivas, utnyttjade Pilecki varje tillfälle som hans 30 månader instängd på Auschwitz erbjöd honom. Trots attacker av magsjuka, tyfus och lunginflammation, lusangrepp, en rygg som nästan bröts av slitsamt lyftande av klippblock, extrem hetta och kyla, och ständig hunger och grymheter i händerna på de tyska vakterna, samlade han ihop en underjordisk motståndgrupp, den Militära Organisationsenheten (Związek Organizacji Wojskowej, ZOW). Hans första rapport om händelser och omständigheter inne på Auschwitz smugglades ut och nådde England i november 1940, bara två månader efter att han fängslats. 1942 började han, via en radiosändare som han och hans medkonspiratörer i ZOW byggt, att sända information som övertygade de västallierade att nazisterna utförde folkmord på en aldrig tidigare skådad skala. Samlingsskriften, som kom att kallas Witolds rapport, var den första utförliga beskrivningen av Förintelsen från ett ögonvittne.

”Jag spelade ett mycket högt och farligt spel inne på Auschwitz”, skrev Pilecki senare. Han fortsatte: ”Den meningen snuddar inte ens vid verkligheten; i själva verket hade jag gått långt bortom vad människor ute i den verkliga världen skulle anse vara farligt.” Även detta är en underdrift. Han var omgiven av bevakningspersonal bestående av 7000 SS-soldater, som var och en hade absolut makt över liv och död för varje fånge. Det var helvetet på jorden – en plats i total avsaknad av moral.

Undrar du varför du aldrig tidigare har hört talas om den här mannen?

Över två miljoner människor dog på Auschwitz. Upp till 8000 människor per dag gasades ihjäl med den dödliga kemikalien Zyklon-B, medan andra dog av svält, straffarbete, sjukdomar eller av vederstyggliga ”medicinska” experiment. Milsvida omkring kunde man känna lukten av, och se, rök från ugnarna i vilka kropparna brändes. Pilecki såg det hända, skrev om det, sände ut nyheter om det och planerade till och med för ett allmänt uppror bland fångarna mot det – allt direkt framför näsan på de som tagit honom tillfånga.

Våren 1943 kände tyskarna mycket väl till att det fanns ett utbrett nät av motstånd inne på Auschwitz. Många ZOW-medlemmar hade blivit påkomna och avrättade, men Pileckis roll som motståndsledare hade ännu ej upptäckts. Då, natten till påsksöndagen 1943, lyckades Pilecki med vad som endast 143 andra människor i Auschwitz historia lyckats med: Han rymde. Och han fick med sig belastande dokument som han och två medfångar hade stulit från tyskarna.

Om detta var slutet på berättelsen skulle det mer än väl räcka för att skriva in Witold Pilecki som en mycket avgörande person i andra världskrigets historia. Men det finns mer att berätta – och det är minst lika förbluffande som det du läst så långt.

Utan att bli upptäckt tog sig Pilecki de cirka 30 milen från Auschwitz till Warszawa. Där återupptog han kontakterna med det underjordiska motståndet i tid för att ta en ledande roll i Warszawaupproret, den i särklass största militära offensiven som någon motståndsrörelse genomförde under andra världskriget.

I 63 dagar rasade striderna i den polska huvudstaden. Ingen kom till de modiga polackernas undsättning – inte ens den sovjetiska armén, som avbröt sin framfart precis öster om staden och betraktade slakten likt gamar i luften. Warszawa förstördes, upproret slogs ned och Pilecki hamnade som krigsfånge i ett tyskt läger under krigets sista månader. Om nazisterna hade insett vem han var hade de utan tvekan avrättat honom skyndsamt.

Det finns fortfarande mer att berätta.

Den tyska kapitulationen i maj 1945 resulterade i ett omedelbart frisläppande av deras fångar. I synnerhet för Pilecki innebar detta en kort respit från strider och fångenskap. Han stationerades i Italien som en del av den andra poliskåren och skrev en personlig redogörelse för sin tid på Auschwitz. Men vartefter sommaren övergick i höst stod det allt klarare att sovjeterna inte planerade att lämna Polen.

I oktober 1945 accepterade Pilecki ytterligare ett uppdrag som hemlig agent: Att återvända till Polen och samla bevis på de tilltagande sovjetiska grymheterna. Detta ledde till att den prosovjetiska marionettregimen i Polen märkte honom som statsfiende.

I maj 1946 – på dagen två år efter att nazisterna kapitulerat – avslöjades Witold Pilecki. Han arresterades och torterades i månader i upptakten till en publik skenrättegång i maj 1948, där han befanns skyldig till spioneri och dömdes till döden.

Hans sista ord innan han avrättades den 25 maj var: ”Länge leve det fria Polen!” Han var 47 år.

I decennier hemlighölls information om Pilecki av den Sovjet-tillsatta efterkrigsregimen. De kunde inte berätta om hans antinazistiska aktiviteter utan att fullfölja berättelsen och också förtälja om hans antikommunistiska arbete. I och med senare års öppnande av tidigare hemligstämplade dokument, inkluderande Pileckis egna rapporter i deras helhet, har kännedomen om hans övermänskliga bedrifter till slut börjat sprida sig världen över. (Medans detta skrivs arbetar den amerikanska filmproducenten David Aaron med en film om Pileckis liv, med planerad premiär under 2016.)

Den polske författaren och översättaren, Jarek Garlinski, sammanfattar i sin introduktion till The Auschwitz Volunteer: Beyond Bravery, Witold Pileckis enastående karaktär:

Utrustad med stor fysisk motståndskraft och stort mod visade han anmärkningsvärd sinnesnärvaro och sunt förnuft under fruktansvärda omständigheter, och en fullständig avsaknad av självömkan. Medan de flesta fångarna på Auschwitz, som inte var avsedda att dö omedelbart, knappt förmådde överleva, hade han krafter och beslutsamhet över för att hjälpa andra och till att bygga upp en underjordisk motståndsorganisation inne på lägret. Inte nog med det, han klarade av att hålla huvudet kallt och i varje ögonblick förstå vad han behövde göra för att behålla livhanken.

Pileckis rapporter från dödslägret, skriver Garlinski, gick utöver att vara av oundgängligt värde för underrättelsebehov. De representerade även en ”hoppets fyrbåk” – som visar att ”till och med mitt i all denna grymhet och förnedring fanns det de som höll fast vid grundläggande dygder som ärlighet, medkänsla och mod.”

För mer information, se:


Översatt av en skakad Peter Strömberg. Originalet hittar du här. Jag laddade även upp en PDF med råmaterial från Witold Pilecki, översatt till engelska, här: Witolds rapport.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>