Detta är del 3 av 5 av en översättning av Hans-Hermann Hoppes kapitel ”The Socialism of Conservatism”. Kapitlet finns i boken A Theory of Socialism and Conservatism och har översatts till svenska av Benjamin Juhlin. De resterande delarna kommer att publiceras löpande på måndagar. Här är en kort introduktion till varför vi tycker artikeln är viktig. – Redaktören

scab_6Skillnaden mellan konservatism och vad som tidigare kallats för socialdemokratisk socialism är enbart att de riktar sig till olika människor eller till olika segment av samma människor genom att de förordar olika sätt att fördela den inkomst och det välstånd som extraherats på ett icke-kontraktuellt sätt från producenterna, för att fördelas till icke-producenterna. Omfördelande socialism ger bort inkomster och förmögenhet till icke-producenter oavsett deras tidigare framgångar som ägare av förmögenhet och inkomster, eller försöker till och med utradera nuvarande skillnader. Konservatism allokerar å andra sidan inkomst till icke-producenter i enlighet med deras förflutna icke-jämlika inkomst och förmögenhets-position och syftar till att stabilisera den existerande inkomstfördelningen och de existerande inkomstskillnaderna.[18] Skillnaden är således bara en socialpsykologisk: genom att stödja olika fördelningsmål ger de ut privilegium till olika grupper av icke-producenter. Omfördelningssocialism stödjer särskilt de icke-producenter som inte har någonting, och skadar särskilt de producenter som redan äger, och i enlighet med detta brukar dess anhängare vara de förra och dess fiender de senare. Konservatism ger ut särskilda fördelar till de icke-producenter som redan har och skadar särskilt de produktiva människor som inte har någonting, och brukar ha sina anhängare bland den förra gruppen medan den ger upphov till desperation, hopplöshet och förbittring hos den senare.

Även om det är sant att båda dessa socialistiska system är väldigt lika utifrån ett ekonomiskt perspektiv har skillnaden mellan deras socialpsykologiska grund fortfarande en påverkan på deras ekonomiska effekter. För att vara tydlig påverkar detta inte den allmänna utarmningen som följer av att man exproprierar producenterna (någonting som förklarats ovan), vilket båda har gemensamt. Istället påverkar det vilka beslut som socialdemokratisk socialism å ena sidan, och konservatism å andra, fattar med avseende på de särskilda medel eller tekniker som kan användas för att nå deras respektive omfördelningsmässiga mål. Den socialdemokratiska socialismens favoritteknik för omfördelning är beskattning, vilken beskrivits och analyserats i ett tidigare kapitel. Konservatism kan naturligtvis också använda detta medel, och gör ofta det, om än bara för att finansiera bedrivandet av dess politik. Beskattningen är dock inte den teknik den föredrar mest, och förklaringen till detta ligger i konservatismens socialpsykologi. Hängivna till bevarandet av status quo, där inkomster, förmögenhet och status är ojämlikt fördelade, är beskattning helt enkelt ett för progressivt medel för att kunna användas för strävan efter konservativa mål. Användandet av beskattning innebär att man låter förändringar i fördelningen av förmögenhet och inkomst ske, och först efter det ser man till att åtgärda det och återställa den gamla ordningen. Emellertid leder detta verkanssätt inte bara till att människor skadas, särskilt de som genom sitt eget slit faktiskt har förbättrat sin egen relativa position och nu slås ner igen, men genom att låta förändring ske, och sedan försöka återställa den, sänker konservatismen även sin egen legitimitet, det vill säga att en given fördelning av inkomst och förmögenhet är legitim eftersom det är så den alltid har varit. Således föredrar konservatismen att inga förändringar sker från första början och den föredrar att använda en politik som säkerställer just detta, eller som snarare ser till att sådana förändringar blir mindre uppenbara.

Det finns tre typer av sådana allmänna politiska åtgärder: priskontroller, regleringar och beteendekontroller. För att vara tydlig är alla de åtgärderna socialistiska, vilket även beskattning är, men alla har generellt sett bortsetts ifrån i försök att uppskatta graden av socialism i olika samhällen, medan vikten av beskattning har överskattats.[19] Jag kommer att diskutera dessa olika konservativa politiska åtgärder var för sig.

Alla förändringar av (relativa) priser leder bevisligen till förändringar av den relativa positionen av de människor som tillhandahåller respektive varor och tjänster. Således, för att kunna fixera deras position, verkar det som att allt man behöver göra är att fixera priserna – och detta är det konservativa motivet till införandet av priskontroller. För att ta reda på om denna slutsats stämmer måste man undersöka de ekonomiska konsekvenserna av att priserna fixeras.[20] Till att börja med antar vi att en selektiv priskontroll för en produkt eller en grupp av produkter införts och att det rådande marknadspriset har blivit benämnt som det pris ingen produkt får säljas under eller över. Så länge som det fasta priset är samma som marknadspriset kommer priskontrollen att vara ineffektiv. De särskilda effekter som priskontrollen har kan bara uppstå när detta inte längre är fallet. Och så länge som prisfixerandet inte eliminerar orsakerna som skulle ha framkallat prisförändringar, utan bara förordar att de inte ska ägnas någon uppmärksamhet, kommer detta att ske så fort efterfrågan av produkten förändras, oavsett anledning. Om efterfrågan ökar (och priserna, vilka inte kontrolleras, också går upp) blir det fasta priset i praktiken ett pristak, det vill säga ett pris som det är olagligt att sälja över. Om efterfrågan sjunker (och priserna, vilka inte kontrolleras, också går ner) blir det fasta priset i praktiken ett prisgolv, det vill säga ett pris vilket det blir olagligt att sälja under.[21]

Konsekvensen av införandet av pristak är ett överflöd av efterfrågan på varan. Alla som är villiga att köpa varan till det fasta priset kan inte göra det. Denna brist kommer existera så länge som priserna inte tillåts stiga i takt med den ökade efterfrågan, och således finns det ingen möjlighet för producenterna (som rimligtvis redan hade producerat till den punkt då marginalkostnaderna, det vill säga kostnaden av att producera en ytterligare enhet av den berörda varan, var samma som den marginella inkomsten) att tillföra ytterligare resurser till den särskilda produktionsgrenen, vilket skulle öka produktionen utan att öka förlusterna. Köer, ransonering, gunstlingssystem, betalningar under bordet och svarta marknader kommer att bli permanenta vardagsföreteelser. Bristen och andra bieffekter som följer komma att öka ännu mer, eftersom den överblivna efterfrågan på priskontrollerade varor spiller över på alla icke-kontrollerade varor (naturligtvis extra mycket till substitut), vilket ökar deras (relativa) pris, och därmed ger upphov till ytterligare skäl att flytta sina resurser från produktionen av de kontrollerade varorna till produktionen av de icke-kontrollerade.

Införandet av prisgolv, det vill säga ett pris då försäljningar över det potentiella marknadspriset blir olagligt, ger mutatis mutandis upphov till ett överflöd av utbud över efterfrågan. Det kommer att finnas ett överskott av producerade varor som helt enkelt inte kan finna köpare. Och återigen kommer detta överskott att existera så länge som priser inte tillåts sjunka i takt med den minskade efterfrågan på produkten i fråga. Mjölk- och vinsjöar, smör- och spannmålsberg, bara för att nämna några exempel, kommer att uppstå och växa; och i takt med att förråden fylls kommer det bli nödvändigt att då och då förstöra överskottsproduktionen (eller alternativt betala producenterna för att inte producera överskottet längre). Överskottsproduktionen kommer att bli ännu större eftersom de artificiellt högre priserna attraherar ännu större investeringar till detta område, vilket sedan kommer saknas i andra produktionsgrenar där det faktiska behovet av dem är större (utifrån konsumentefterfrågan) och där produktpriserna som en konsekvens kommer att stiga.

Maximi- och minimipriser, det vill säga priskontroller, kommer att resultera i en relativ utarmning. De kommer alltid att leda till ett läge där det finns för många resurser (jämfört med konsumentefterfrågan) som är uppknutna till produktionsgrenar av minskad vikt, medan inte tillräckligt mycket finns tillgänglig i grenar av större betydelse. Produktionsfaktorer kan inte längre allokeras så att de viktigaste behoven tillfredsställs först, och att de behov som är viktigast efter det också tillfredsställs efter det, osv. Mer precist kan inte produktionsfaktorerna allokeras så att produktionen av någon produkt inte prioriteras över (eller under) den nivå vid vilken dess marginalnytta går under (eller över) marginalnyttan av någon annan produktion. Snarare innebär införandet av priskontroller att mindre trängande behov tillfredsställs på bekostnad av mer trängande behov. Detta innebär ingenting annat än att levnadsstandarden sänks. Att människor slösar bort sin tid på jakt efter varor vars utbud artificiellt begränsats eller att varor kastas bort eftersom deras utbud hållits artificiellt högt är bara de två mest uppenbara symptomen av detta minskade samhällsvälstånd.

Detta är dock inte allt. Den föregående analysen visar att konservatismen inte ens kan nå sitt fördelningsmässiga stabilitetsnål med ofullständiga priskontroller. Med bara delvist kontrollerade priser måste fortfarande störningar av nuvarande inkomst- och förmögenhetspositioner förekomma, då producenter i de icke-kontrollerade produktionsgrenarna eller de i produktionsgrenar med minimipriser gynnas på bekostnad av de i kontrollerade grenar eller i grenar med maximipriser. Således kommer det även fortsättningsvis att finnas anledningar för enskilda producenter att gå från en produktionsgren till en annan som är mer vinstgivande, med följden att skillnader i entreprenöriell uppfattningsförmåga, samt förmåga att förutse och genomföra sådana vinstgivande omflyttningar, kommer att uppstå och resultera i störningar av den etablerade ordningen. Om konservatismen då sannerligen är obeveklig i sin strävan efter att bevara status quo, måste den hela tiden utöka antalet varor som är föremål för priskontroller. Faktum är att den inte kan sluta före fullständig priskontroll, eller prisfrysning, införts.[22] Det är bara om priserna på alla varor och tjänster, både kapitalvaror och konsumentvaror, blir frysta vid någon nivå och produktionsprocessen således helt skiljs från efterfrågan, istället för att som under partiell priskontroll då produktion och efterfrågan bara skiljs från varandra vid några punkter eller i några områden, som det verkar möjligt att bevara den existerande ordningen fullt ut. Det är dock inte förvånande att priset som måste betalas för en sådan fullständig konservatism till och med är högre än för den med partiella priskontroller.[23] Med fullständiga priskontroller avskaffas det privata ägandet av produktionsmedlen. Det kan fortfarande finnas de som kallas privata ägare, men rätten att helt bestämma hur deras egendom ska användas, och ingå i några kontraktuella överenskommelser som verkar fördelaktiga, förloras helt. Den direkta konsekvensen av denna dolda expropriering av producenter är att sparande och investeringar kommer att minska, och konsumtionen kommer, mutatis mutandis, att öka. Eftersom ingen längre kan få det marknaden kan ge för det ens arbete producerat finns det helt enkelt inte lika många anledningar att jobba. Dessutom, eftersom priserna är fastställda, oberoende av värdet konsumenterna tillskriver den berörda produkten, finns det färre anledningar att bry sig om kvaliteten på det arbete, eller på den produkt, som man fortfarande utför eller skapar, och således kommer kvaliteten på alla produkter att sjunka.

Ännu viktigare än detta är den utarmning som orsakas av fördelningskaoset som i sin tur orsakats av allmänna priskontroller. Medan alla produktpriser, inklusive alla kostnadsfaktorer och då särskilt arbetskostnaden, är fixerade, förändras efterfrågan på olika produkter ständigt. Utan priskontroller skulle priser följa denna förändring och därmed skapa incitament till att hela tiden överge mindre värderade produktionsgrenar till förmån för de mer värderade. Med universella priskontroller är denna mekanism helt förstörd. Om efterfrågan på en produkt ökar kommer en brist att uppstå eftersom priser inte får stiga, och således, eftersom vinstbarheten vid producerandet av den särskilda produkten inte har förändrats, kommer inga ytterligare produktionsfaktorer att gå dit. Som en konsekvens kommer den överflödiga efterfrågan, som inte tillfredsställts, spilla över till andra produkter och öka efterfrågan på dem över den nivå där den annars skulle ha varit. Men inte heller här tillåts priser stiga på grund av ökad efterfrågan, och en brist uppstår åter igen. Processen med efterfrågan som går från den mest eftertraktade produkten till mindre viktiga produkter, och därifrån till ännu mindre viktiga produkter, fortsätter vidare och vidare, eftersom allas vilja att köpa till det kontrollerade priset inte kan tillfredsställas. Slutligen, eftersom det inte finns några alternativ och eftersom papperspengarna som människor fortfarande måste spendera har ett lägre inneboende värde än ens de minst värdefulla varorna som är till salu, kommer den överflödiga efterfrågan att spilla över till produkter vars efterfrågan ursprungligen minskat. Således kommer till och med de produktionsgrenar där ett överskott hade uppstått, som en följd av att efterfrågan sjönk utan att priset tilläts falla, att uppleva en ökad försäljning som en följd av att den otillfredsställda efterfrågan i andra delar av ekonomin. Trots det artificiellt högt fixerade priset kommer överskotten bli säljbara, och med vinstbarheten återställd kommer en kapitalflykt att förhindras även härifrån.

Införandet av heltäckande priskontroller innebär att produktionssystemet har blivit helt oberoende av preferensen hos de konsumenter som produktionen faktiskt är till för. Producenterna kan producera allting och konsumenterna har inget annat val än att köpa det, oavsett vad det är. Som följd av detta är all förändring av produktionsstrukturen som görs eller beställs, vid båda fallen utan hjälp från fritt föränderliga priser, ingenting annat än en jakt i mörkret, då ett utbud av godtyckligt utvalda varor ersätts av ett annat. Det finns helt enkelt inte längre någon koppling mellan produktionsstrukturen och efterfrågestrukturen. För konsumentupplevelsen innebär detta det som har beskrivits av George Reisman ”… översköljandet av människor med skjortor, medan de tvingas gå barfota, eller att de ges alla skor i världen medan de måste gå utan skjortor, eller att man ger dem enorma mängder skrivpapper, men inga pennor eller bläck, eller vice versa, . . . att man ger dem vilken som helst absurd kombination av varor.” Men naturligtvis ” . . . att bara ge konsumenterna en obalanserad kombination av varor är i sig själv ett produktionstapp, eftersom det på samma sätt representerar en förlust i mänskligt välmående.”[24] Levnadsstandarden beror inte enbart på produktionens totala fysiska avkastning, utan lika mycket på den korrekta fördelningen av de olika produktionsfaktorerna till produktionen av en välbalanserad samling konsumtionsvaror. Allmänna priskontroller, som den ultimata formen av konservatism, förhindrar uppkomsten av en sådan välbalanserad sammansättning. Det är bara till utseendet som ordning och stabilitet skapats, i själva verket är de bara medel för skapandet av fördelningsmässigt kaos och godtycke, och därmed minskar de drastiskt den allmänna levnadsstandarden.


18. D. Mc. C. Wright (Capitalism, New York, 1951, p.198) noterar korrekt att både vänsterliberalism, eller snarare socialdemokrati, och konservatism innebär en partiell expropriering av producenter/kontraktuella ägare. Han feltolkar dock senare denna skillnad när han ser det som en åsiktsskiljaktighet i fråga om hur långt denna expropriering ska gå. I själva verket finns det oenighet om detta bland både socialdemokrater och konservativa. Båda grupper har sina ”radikala” och mer ”moderata” medlemmar. Det som gör dem till socialdemokrater eller konservativa är en annorlunda idé om vilka grupper som ska gynnas på bekostnad av andra.

19. Observera den intressanta relationen mellan vår sociologiska typologi av socialistpolitik och den logiska typologin om marknadsinterventioner som utvecklats av M. N. Rothbard. Rothbard (Power and Market, Kansas City, 1977, s. 10ff) skiljer mellan ”autistisk intervention” där ”den som ingriper kan tvinga en individ att göra eller inte göra olika saker när dessa handlingar inbegriper den enskilde personen eller hans egendom … (det vill säga) när det inte är något utbyte”; ”binär intervention” när ”den som ingriper framtvingar ett utbyte mellan den underkuvade och han själv”; och ”triangulär intervention” då ”den som ingriper antingen tvingar eller förbjuder ett utbyte mellan två underkuvade” (s. 10) Utifrån denna distinktion är konservatismens kännetecknande drag då att den föredrar ”triangulär intervention”, och, vilket vi kommer att se senare i detta kapitel, ”autistisk intervention” i den utsträckning som autistiska handlingar också har naturliga följder för mellanindividuella utbyten, då sådan intervention är de enda som passar, i enlighet med konservatismens sociala psykologi, för att ”frysa” ett givet mönster för sociala utbyten. Om man jämför med egalitär socialism föredrar den, i linje med dess “progressiva” psykologi, ”binära interventioner” (beskattning). Observera emellertid att socialistiska och socialdemokratiska partiers politik inte alltid överensstämmer helt med vår ideal-typs beskrivning av den socialdemokratiska varianten av socialism. De gör ofta det men de socialistiska partierna har, särskilt efter påverkan från fackföreningar, också anammat viss konservativ politik och är inte alls helt emot alla sorter av triangulär intervention.

20. Cf. om följande M. N. Rothbard, Power and Market, Kansas City, 1977, s.24ff.

21. Medan prisfrysning behövs för att stabilisera sociala ställningar, och det kan leda till antingen maximi- eller minimipriser, föredrar konservativa tydligt minimipriser i den utsträckning som det allmänt menas att det är mer viktigt att ens absoluta, snarare än ens relativa, förmögenhetsställning skyddas från bortvittring.

22. För att vara tydlig är konservativa verkligen inte alltid redo att gå så långt. De gör dock ofta det, senaste gången var i USA under Nixons presidentskap. Dessutom har de konservativa alltid mer eller mindre öppet uttryckt en beundran för den stora förenande samhällsandan som krigsekonomin medför, vilket vanligtvis karaktäriseras av fullskaliga priskontroller.

23. Cf. G. Reisman, Government Against the Economy, New York, 1979. För en ursäktande redogörelse av priskontroller cf. J. K. Galbraith, A Theory of Price Control, Cambridge, 1952.

24. G. Reisman, Government Against the Economy, New York, 1979, p.141.


Detta är del tre av en översättning av Hans-Hermann Hoppes kapitel ”The Socialism of Conservatism.” Kapitlet finns i boken A Theory of Socialism and Conservatism och har översatts till svenska av Benjamin Juhlin.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>