Jag har tidigare gett exempel på olika fackliga strategier för att skapa överflödiga arbetstillfällen. Dessa strategier och allmänhetens acceptans av dem bottnar i samma fundamentala vanföreställning som driver rädslan för att maskiner ökar arbetslösheten. Detta är tron på att jobben förintas om produktionen effektiviseras. Den naturliga slutsatsen blir då att skapa fler jobb genom att göra saker på ett mer ineffektivt sätt.
Besläktat med denna vanföreställning är tron på att det endast finns en begränsad mängd arbete att utföra i världen. Om vi inte kan bidra till detta arbete genom att komma på mer besvärliga sätt att utföra det, kan vi i alla fall komma på knep för att dela upp det mellan så många människor som möjligt.
Denna missuppfattning ligger till grund för den petiga arbetsutjämning som facken kräver. I stora städer är byggbranschens arbetsutjämning ökänd. Murarna får inte använda stenar till en skorsten, det är stenhuggarens speciella uppgift. En elektriker kan inte ta bort en planka för att laga en ledning och sedan sätta tillbaka den; det är snickarens speciella uppgift, hur enkel den än är. En rörmokare kommer inte ta bort eller sätta tillbaka en kakelplatta för att laga en läcka i duschen – det är plattsättarens jobb.
Det utbryter våldsamma ”territoriella” strejker mellan facken om den exklusiva rätten att utföra jobb som ligger i en gråzon. I ett uttalande som de amerikanska järnvägsföretagen nyligen presenterade för Riksåklagarens kommitté för administrativt förfarande, gav de oräkneliga exempel på hur det Nationella järnvägsrådet hade beslutat att
varje enskild arbetsuppgift på järnvägen, oavsett hur trivial (exempelvis att tala i telefon eller växla ett spår), måste utföras av en specifik anställd. Om en anställd ur en annan grupp utför denna uppgift måste denne få en extra dagslön. Dessutom ska de uppsagda eller arbetslösa medlemmarna ur den grupp som egentligen borde ha utfört uppgiften få en dagslön på grund av att de inte blivit inkallade för att utföra den.
Det stämmer att den här petiga, godtyckliga arbetsutjämningen kan gagna några personer på bekostnad av resten av oss – förutsatt att det bara sker i enstaka fall. Men förespråkarna av detta system ser inte att det alltid ökar produktionskostnaden; att det i slutänden leder till att det utförs mindre arbete och produceras färre varor. Den husägare som måste anlita två personer för att utföra en persons jobb har i och för sig försett en extra person med sysselsättning. Men han har mindre pengar kvar att spendera på sådant som skulle kunna sysselsätta någon annan. Eftersom hans badrumsläcka har lagats till dubbla kostnaden bestämmer han sig för att inte köpa den nya tröja som han vill ha. ”Sysselsättningen” ökar inte, ty en dags extra arbete för en onödig plattsättare har inneburit en dags mindre arbete för den som stickar tröjor eller hanterar en maskin. Husägaren får det också sämre ställt. Istället för att få ett fungerande badrum och en tröja, har han bara fått badrummet men inte tröjan. Och om vi räknar tröjan som en del av det nationella välståndet, är landet nu en tröja fattigare. Detta illustrerar vad som sker när man försöker skapa extraarbete genom en godtycklig arbetsutjämning.
Men det finns andra sätt att ”dela upp arbetet” på som ofta förespråkas av lagstiftare och fackpampar. Ett av de vanligaste är förslaget om att korta arbetsveckan, vanligtvis genom lagstiftning. Därför infördes kravet om övertidstillägg i den federala timlönslagen som ett sätt att ”dela upp arbetet” och ”skapa fler jobb”. Den tidigare delstatliga lagstiftningen som förbjöd kvinnor och minderåriga från att arbeta mer än 48 timmar per vecka baserades på övertygelsen om att längre arbetstid var skadligt för hälsan och moralen. Det baserades också på idén om att längre arbetstid minskade effektiviteten. Men den federala lag som tvingade arbetsgivarna att betala 50 procent högre timlön för all arbetstid över 40 timmar per vecka utgick inte i första hand från att 40-timmarsveckan försämrade hälsan eller effektiviteten. Den infördes dels för att höja arbetarnas inkomster och dels för att tvinga arbetsgivarna att anlita fler människor då deras anställda inte kunde arbeta mer än 40 timmar per vecka.
Fortsättning följer. Texten är översatt av Nasim Naraghi.
Om husägaren vill ha en tröja så kanske han eller hon jobbat extra för att få råd med den. Eftersom det säkert finns flera husägare som vill ha en tröja kommer deras extra arbete innebära att de utför sysslor som någon annan kunde har gjort.
Om kommunernas planmonopol, och alla onödiga och krångliga korporativistiska regler mm., togs bort (eftersom det sällan finns några konflikter mellan de närmast berörda), så skulle det sannolikt varken finnas bostadsbrist eller skyhöga boendekostnader. Det finns ju massor av jord-/skogsbruksfastigheter med bekvämt pendelavstånd till större städer. Och som för närvarande dessutom har EU-bidrag för hålla landskapet öppet. Om det då vore helt fritt för ekonomiska föreningar att köpa för uppbyggnad av bostadsområden, så bör rimligtvis boendekostnaderna kunna sänkas avsevärt. Särskilt då om olika föreningar med exempelvis 55-plus-are på olika platser runt olika storstäder samverkar sinsemellan för att inom kanske 5 – 15 år bygga bostäder åt barnbarnen. I samband med köpen av jordbruksmark så köper de då gemensamt upp 1000 – tals Ha skog i Norrland, Lettland eller… På så sätt så finns det god tid att tillsammans med barn och barnbarn planera för de olika bostäderna och bo-områdena. Dessutom finns det ju möjligheter för alla berörda att utnyttja skogarna för semester, jakt, fiske, bygga kojor, paddla osv… osv…