Det har framförts många ekonomiskt ovetenskapliga uttalanden gällande Greklands finansiella problem, framförallt vad gäller lösningar på dem. Nedan följer en lista med fyra av dessa ekonomiska villfarelser.

1. Euron är en för stark valuta för Grekland

Detta utlåtande är vanligtvis framfört tillsammans med argumentet att den grekiska produktiviteten är lägre än de nordligare EU-länderna. Enligt denna logik är euron inte en lämplig valuta för länder med avsevärt olika produtkionsnivåer. Argumentet är följt med rekommendationen att Grekland bör lämna EMU och återinföra drachman. Den grekiska centralbanken skulle sedan sätta en väldigt låg växelkurs gentemot Euron och därmed göra grekiska produkter mer konkurrenskraftiga.

Nåväl, det är en hel del ekonomiska villfarelser som medföljer denna logik. En valuta är ett indirekt bytesmedel. Två länder med olika produktionsnivåer kan använda samma indirekta bytesmedel precis som två individer kan. Du kan betala barnet som bor granne med dig för att bära din tvätt med kronor som du tjänat via ett välbetalt arbete. Båda använder kronor. Det finns inget skäl till att greker och tyskar inte skulle kunna använda samma valuta. Under guldstandardens tid var nationernas valutor definierade till sin växelkurs gentemot guld och de kunde lösas in mot fysiskt guld. Därmed använde egentligen alla länder samma valuta, nämligen guld.

2. Genom att minska värdet på valutan kommer den grekiska exporten att leda till en återhämtning

Tillsammans med den ovannämnda villfarelsen medföljer att den grekiska ekonomin skulle få stimulerande effekter genom ökad export till följd av att man trycker ned värdet på valutan. Idén är att greker ska betala mer drachma för dess handelspartners valutor vilket gör grekiska exporter billigare i termer av utländsk valuta. Ökade exporter kommer i sin tur stimulera ekonomin i sin helhet. Men att trycka ned valutans värde kommer endast att leda till en omfördelning av välstånd inom valutamonopolet.

Cantillon-effekten visar oss att de tidigare mottagarna av de nytryckta pengarna gynnas på grund av att de kan anskaffa resurser till existerande priser. Förlorarna är de som finner sig längst bort ifrån dem som spenderar pengarna initialt, som exempelvis pensionärer. De kommer att upptäcka att deras pengar inte längre har samma köpkraft på grund av de oundvikliga prisökningarna som sker till följd av den växande penningmängden. Så småningom kommer exportörerna finna att resurskostnaderna har stigit vilket medför att de kommer kräva en ny runda av valutamanipulation för att stötta dess utlandsförsäljning samt undvika förluster. De kommer bli tvungna att betala mer för sina produktionsfaktorer, och priser i termer av den lokala valutan måste höjas. För att undvika utebliven försäljning behöver utländska köpare erhålla mer lokal valuta så att deras produkter inte ökar i pris i termer av utländsk valuta. Denna politik maskerar de verkliga strukturella problemen. Det är inte ett valutaproblem.

3. Genom att implementera en egen valuta kan staten undvika illa ansedda utgiftsreduceringar

Med andra ord, en väg för att undvika de fruktade besparingsprogrammen är att försämra värdet på den egna valutan. Stater leder folket till tron om att det finns tillräckligt med verkliga resurser att omfördela från de rika för att lindra fattigdom. Det finns en tro om de rika konfiskerat folkets välstånd, och att omfördelning på socialistiskt manér skulle resultera i rikedom för alla. Den socialistiska sloganen ”rikedom för alla” har funnits en längre tid men den har ännu inte bevisats kunna motverka fattigdom.

4. En valuta måste uppbackas av en politisk auktoritet med makten att beskatta

Milton Friedman uttalade sig för flera år sedan i samband med skapandet av den Europeiska monetära unionen, att en monetär union behöver en skatteunion. Italiens finansminister, Pier Carlo Padoan, citerades i Financial Times of London den 27 juli 2015 sägandes att den enda vägen att försvara euron är att ”förflytta sig mot en politisk union”. Givetvis syftar båda två på fiatpengar. D.v.s. pengar som är införda av staten, uppbackade av ingenting förutom lagen om lagligt betalningsmedel och valutamonopol. Riktiga pengar, sunda pengar, är en vara som marknaden bedömt vara det mest lämpade indirekta bytesmedlet. Sunda pengar uppstår ur en marknadsprocess och är en väsentlig del av marknaden själv. Sunda pengar används frivilligt bland samarbetsvilliga aktörer. Ingen är tvungen att använda sunda pengar. Aktörer som använder sunda pengar åtnjuter skydd av den eviga lagen. Falskmyntare blir åtalade. Även bankirer som inte kan uppfylla sina betalningskrav när allmänheten vill lösa in sina papperscertifikat eller inte håller sina övriga åtaganden kommer att bli åtalade. De bästa penningsystemen är privata eftersom de måste verka under lagen. De värsta penningsystem drivs av stater eftersom de skapar undantag för sig själva från lagen.

Grekerna (och Europa) behöver monetär frihet

Sammanfattningsvis har fokus i debatten varit alldeles för mycket på frågan om Grekland ska lämna Euron eller inte, istället för på de strukturella problem som uppstått till följd av årtionden av socialism.

Den grekiska staten har lånat pengar till en nivå som det grekiska folket aldrig kommer att kunna betala tillbaka. Att försämra valutans värde kommer inte att eliminera detta faktum, utan det kommer istället att skapa mer skada. Att det i flera mätningar framgår att grekerna inte vill lämna euron, trots att de inte gillar besparingskraven, säger en hel del. De vet att ett sådant drag skulle göra det möjligt för staten att förstöra det lilla välstånd som finns kvar i landet. Grekerna ser euron, trots sina brister, som ett bättre alternativ än drachman. Det bästa alternativet för Grekland just nu är att avskaffa lagen om lagligt betalningsmedel, vilket skulle tillåta det grekiska folket att handla med den valuta de själva önskar. Grekland borde välkomna och genom lag skydda inrättningen av privata pengar.

Den grekiska staten kan tvingas ställa in betalningarna för sina eurolån. Det är svårt att föreställa sig att något gott är att vänta av ett nytt räddningspaket, liksom det är svårt att tänka sig att något positivt kan komma ifrån att belägga det grekiska folket med ännu högre skatter. Den grekiska regeringen själv agerade rationellt inom den europeiska monetära unionens struktur. Den belånade sig tungt till låga räntor från villiga utlånare. De välkomnade ivrigt de nytryckta pengar som dessa bristfälliga organisationer erbjöd. Grekland är inte det enda landet att göra det, utan snarare det första där de negativa effekterna av EU:s defekta struktur kommer upp till ytan. De kommer att bli fler och de obehagliga konsekvenserna kommer att bli större. Vad som är viktigt nu är att Europa slutar förstöra sin kapitalbas i sin strävan efter en socialistisk dröm, som endast kommer att resultera i en mardröm.


Artikeln har översatts av Danilo Eriksson Cordeschi.

Etiketter: , , , ,

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>