Fascism
Fascism

Det finns oundvikligen en något morbid fascination vid fascismen nuförtiden. Inte från dess förespråkare – för några sådana finns egentligen inte utanför extremt små minoriteter. Däremot har det blivit tydligt att efter Sovjets fall, och efter att Mises prediktion om att kommunismen är en ekonomisk omöjlighet slutligen blev tillräckligt bevisad, har det skett en intressant förskjutning inom politisk diskurs.

Förskjutning

Det finns inte längre någon som predikar den kommunistiska ekonomins överlägsenhet, inte ens Kuba. Bortsett från några kvarglömda universitets-socialister, och enstaka världsfrånvända demagoger, finns det inte längre någon som argumenterar för fullständig socialisering av produktionsmedlen. Den ekonomiska debatten på vänster förs nu på ett strikt socialdemokratiskt plan, där tvistefrågan är skattesatser och reglering, samt förbud mot privat ägande enbart inom vissa sektorer som anses särskilt ömmande (läs: sjukvård, dock är detta ett relativt svenskt fenomen). Socialismen i vår del av världen har växt in helt och hållet i den socialdemokratiska välfärdskonstruktionen.

På högern har det skett en likaledes intressant förskjutning. Fascism och neo-nazism existerar enbart i mycket små kretsar. Enstaka traditionellt konservativa utposter finns kvar, men huvuddelen av högern har flyttat allt längre mot mitten, med acceptans för allt mer av vad som tidigare ansågs vara strikta vänsteridéer. Ekonomisk frihet har ersatts med överläggningar om vad som är bra för BNP. Stöd för traditionella normer har förvandlats till en evigt förlorande kamp mot de socialprogressivas senaste påfund. Högern har under lågmält armviftande accepterat en förskjutning mot mitten.

Är vi nära fascismen?

Samtidigt som detta händer diskuteras fascism allt mer, till synes med en skräckblandad fascination. Framväxandet av populistiska högerrörelser i Skandinavien, och av partier som Nationella Fronten i Frankrike, har fått många att dra slutsatsen att fascismen återigen är på frammarsch. Men är den det? Ur ett europeiskt kontext skulle jag vilja hävda att svaret är nej, åtminstone inte ännu. Till att börja med måste vi, likt flera tidigare gjort, försöka definiera fascismen, och vad det är vi faktiskt frågar oss. En libertariansk, och självklart i någon mån statsfientlig synvinkel ger följande :

Om det gäller konfiskering, tvång och reglering av människors förehavanden har vi det redan, och det rör sig då om en gradförskjutning och inte en väsenskillnad om vi skulle övergå till ett fascistiskt politiskt tillstånd. Vad gäller militarism skulle det i Europa vara en väsensskillnad, däremot inte för USA, som är en militariserad nation utanför sina gränser, men även alltmer innanför sina gränser. Likaledes vad gäller nationalism skulle det i Europa vara en väsensskillnad, medan det i USA enbart skulle vara en gradskillnad (då den metapolitiska debatten i USA sedan länge förs på ett plan där USA är en särskild nation med särskilda privilegier och ansvar i världen, medan europeiska nationer alltjämt anser sig vara “en-bland-många”). Slutligen, vad gäller frågan om dyrkan av staten och politiska makthavare är situationen något grumlig – det finns ett övermått av tilltro till “offentlig” makt i västvärlden, samtidigt finns det en långtgående kritik av politiska makthavare, om än oftast längs partilinjer.

Med ovanstående paragraf som slutsats kan det vara av intresse att vidareutveckla något. Inbitna demokrater vill gärna beskriva fascism som något inkompatibelt med demokrati, vilket dock inte är sant. Det går alldeles utmärkt att ha en demokratisk ordning, där slutresultatet alltjämt är en fruktansvärd personlig maktutövning av en enskild makthavare, eller en mindre grupp byråkrater. På vänsterkanten ser vi Venezuela som ett alldeles utmärkt exempel på en demokratiskt framröstad despot. Det finns alltså – om man är demokrat – all anledning att oroa sig för att en genuint fascistisk rörelse skulle kunna växa fram ur demokratin.

Demokratisk fascism

Demokrati är inte ett tillstånd av ekvilibrium-sökande, likt marknadsekonomin. Tvärtom är den demokratiska historien ett bevis på att styrelseskicket är högst instabilt. Det vi också ser är att i kris-situationer leds demokratin ofta att ta till exakt de medel som riskerar att leda till fascism, med allt snävare regleringar och nedtystande av dissidenter. Under första världskriget spärrades stora mängder journalister i USA in i fängelse för att de kritiserade kriget. Under andra världskriget sattes hela den japanska befolkningen i interneringsläger [1]. I princip samtliga västländer har en “hemlig polis” eller “säkerhetspolis”, som med strikt odemokratiska medel skall försvara demokratin, vilket görs genom rättsövergrepp i ett samhälle som är byggt på en rättsstat. De flesta anser att Sverige har varit en fullvärdig demokrati under större delen av 1900-talet, värt att påpeka är att detta innefattar såväl rasbiologiskt institut som tvångssterlisiering av “mindre önskvärda” delar av befolkningen.

Det finns alltså all anledning att hävda att en utveckling i fascistisk riktning inom det demokratiska systemet inte bara är möjlig, utan både har förekommit historiskt, och dessutom pågår just nu (främst vad gäller massövervakning). Huruvida detta är del av en långtgående trend, eller tillfälliga anomalier återstår naturligtvis att se. Det kan dock vara värt att fundera över vad problemet ur demokratisk synvinkel är med fascism – då det tillåts inom systemets ramar så länge som det är demokratiskt framröstat. Svaret är två-delat. Den enkla delen av svaret är risken för att en demokratiskt framröstad fascism genomför en statskupp, vilket är högst sannolikt. Då ökat förtryck, konfiskering och reglering av befolkningen tenderar att möta motstånd, är det osannolikt att en fascistisk regim skulle överleva länge vid makten, hur populär och sympatisk dess ledare än vore. Militarism kostar, och när det blir uppenbart att ramarna för samhällslivet kommer att bli snävare för alla, och inte bara för “de andra”, kommer motståndet att öka. En inte helt vansinnig tolkning av historien är att USA med nöd och näppe undvek ett permanent fascistiskt tillstånd efter andra världskriget. Den amerikanska krigspresidenten Franklin Roosevelt hade under 30-talet genomfört en kartellisering av hela det amerikanska näringslivet, vilket tillsammans med övriga “New Deal”-policys försatte den amerikanska ekonomin i permanent depression. Utöver det hade han konfiskerat alla besparingar i guld i hela landet, och skickade både FBI och den amerikanska skattemyndigheten IRS på politiska motståndare som kritiserade hans krigsplaner. Därefter, som tidigare nämnt, internerade han hela den del av befolkningen som härstammade från Japan. Slutligen så valde han att bryta mot den gentlemanna-regel som sade att ingen president fick sitta mer än två perioder i streck. Då Franklin Roosevelt råkade avlida, lagstiftade man blixtsnabbt regeln om att ingen president därefter får sitta mer än två perioder vid makten

Egalitism eller liberala rättigheter?

Den andra halvan av svaret på frågan är att vi associerar många saker utöver demokratiskt röstning med demokrati. En av de största problemen med politisk diskurs idag är att människor envisas med att referera till de klassiskt liberala rättigheterna som “demokratiska värderingar”. Saker som yttrandefrihet, pressfrihet, rättssäkerhet, likhet inför lagen, m.m. är en del av ett västeuropeiskt arv, som såg sin fulla utveckling i den klassiska liberalismen. Efter det infördes demokratin på bred front, inte vice versa. Människor fruktar att förlora dessa väsentliga delar av den västerländska traditionen [2], och ur denna synvinkel är det utan tvivel lätt att dela rädslan för ett fascistiskt politiskt tillstånd, då alla politiska uttryck förutom de regimgodkända efter hand skulle förbjudas. Problemet är att denna oro är något som konstant får hamna i bakgrunden för vår tids största politiska axiom: Det egalitära samhället och “allas lika värde”.

Fascismen är uttalat icke-egalitär. Eftersom medborgarna under fascism existerar för den metafysiska nationen, och inte vice versa, är det uppenbart att medborgare som inte kan eller vill göra nytta för nationen därmed inte är värda någonting. Rättigheter är underställda nationens väl, och det går att lagstifta bort i princip vilken rättighet som helst så länge som något kan anses som “skadligt för nationen”. Tvångssteriliseringar och tvångsseparering av barn från sina föräldrar är högst fascistoida företeelser, även om vi i Sverige är mer vana vid att associera dem med socialdemokraterna och makarna Myrdal. Båda görs för “nationens väl”, för att skapa ett “bättre befolkningsmaterial”, och så vidare.

Men betyder detta att en egalitär politisk ordning är skyddet mot fascism? Dessvärre är den egalitära politiska ordningen en fullständig omöjlighet. För att upprätta ett strikt egalitärt samhälle måste man ta till precis de fascistoida metoder man säger sig vilja skydda samhället från. Man måste tvinga människor att sluta vara människor, och sluta ha värderingar som inte är strikt utilitaristiska. Man måste kräva att ingen har preferenser gällande vilka de umgås med, vilka de stödjer, och vilka de håller sig undan ifrån. Hela det egalitära projektet är en kamp mot den mänskliga naturen [3]. Det förhindrar givetvis inte demokrater att konsekvent framhålla egalitära ideal, trots att de är ouppnåliga. Och det är just den täta sammanknytningen av egalitismen och demokratin som gör att debatten om fascismens eventuella framväxt konsekvent missar poängen.

Problemet definierat

Det faktum att fascismen är anti-egalitär är inte problemet. Problemet är att fascismen, om den tog makten, skulle avskaffa alla de klassikt liberala rättigheter som utgör grunden för såväl det nuvarande västerländska samhället som den nuvarande politiska diskursen. Problemet är att fascismen, likt kommunismen, enbart går att införa med tvång, medan klassisk liberalism genomförs genom att låta folk vara ifred. Tyvärr skulle ett framtida fascistiskt bygge sannolikt bli mycket mer långvarigt än ett tidigare kommunistiskt, då ekonomin havererar mycket långsammare under fascism än under kommunism. På gott och ont är fascismen, ekonomiskt sett, ett bättre system än kommunismen. Samtidigt skulle en moderna fascism mycket väl kunna likna ett folkhemsbygge för 70 år sedan, då alla de väsentliga delarna för fascism redan har dykt upp även i “vanliga” demokratier.

Fascismen är en otrevlig demokratisk variation, som när den genomförs förr eller senare slänger av sig sin demokratiska mantel. Detta torde ge demokrater en hel del att  fundera på.


[1] Korrekt benämning på dessa läger är koncentrations-läger, men då detta ord har blivit relativt synonymt med utrotningsläger är begreppet “internerings-läger” mer lämpligt. När kriget var slut släpptes alla oskyldiga japaner ut ur lägren igen.

[2] Det går att debattera om “yttrandefrihet” existerar i en libertariansk värld utan offentlig egendom, och utan en statsmakt att opponera sig mot, men under nuvarande världsordning är avskaffandet av förbud mot politiska yttringar anse som en av de viktigaste grundpelarna för vårt samhälle. Utan yttrandefrihet skulle libertarianismen utan tvivel bli förbjuden att propagera.

[3] Läs i synnerhet Murray Rothbard, “Egalitarianism as a revolt against nature” (tillgänglig från mises.org)


Etiketter: , ,

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>