Donald-Trump-Bane_750Det är inte särskilt intressant att säga att Donald Trump är en nationalist och en aspirerande despot som manipulerar borgerlighetens ilska, nativism och okunskap för att föda sin maktlystnad. Det är ointressant eftersom det så uppenbart är sant. Det är så sant att påståendet i sig ter sig mer som en observation än en kritik.

Jag har precis hört Trump ge ett tal. Det var en fantastisk upplevelse, som en mellankrigsseans med en gång mäktiga tyranner som inspirerat massorna, kört sina länder i botten, och gått ett dystert öde till mötes.

Hans tal på Freedomfest varade i en hel timme, och jag anser mig lyckligt lottad som fick ta del av det. Det var ett magnifikt framförande av en ideologi som är väldigt närvarande i vardagslivet, även om det knappast erkänns. Den lever för det mesta dold i mörka hörn, och vi har inte ens ett namn för den. Du stöter på den när du grillar i grannskapet, vid familjehögtider då farbror Harry tar till orda, i järnaffären när två gamla vänner stöter på varandra i kassan och beklagar sig över tillståndet i landet.

Ideologin är 2000-talets variant av högerfascism, en av 1900-talets politiskt sett mest framgångsrika politiska ideologier. Även om nästan ingen talar om den idag, borde vi göra det. Den är fortfarande verklig. Den existerar. Den är distinkt. Den försvinner inte. Trump har hakat sig fast vid den, och har klamrat fast sin egen politiska ambition på varje tänkbart borgerligt irritationsmoment, som ras, klass, sex, religion och ekonomi. Du måste vara hopplöst okunnig om modern historia för att inte se den utstakade vägen och vart den leder.

Just nu ter sig Trump mer som en komedi än verklighet. Jag vill skratta åt det han säger. Det är som att läsa en serietidningsversion av Franco, Mussolini eller Hitler. Faktum är att jag faktiskt skrattade, som när han fördömde supporttekniker i Indien som jobbar åt amerikanska företag med orden: ”Hur kan det vara billigare att ringa folk där än här?”. Som om han fortfarande trodde att avgifter för långdistanssamtal fortfarande gällde.

Låt oss hoppas att detta skratt inte förvandlas till tårar.

Innan vi fortsätter vill jag poängtera att jag inte har för avsikt att kritisera Mark Skousen, som är den som anordnar Freedomfest, för att han lät Trump tala på sitt i stort sett libertarianska event. Mark bjöd in alla republikanska kandidater, men bara två accepterade. Dessutom är Mark än väldigt duktig affärsman, och konferensen drivs i vinstsyfte. Han har inte råd att enbart ge en mikrofon till dem som klarar av det libertarianska litmustestet. Hans mål är att visa upp nutidens viktigaste idéer och bedöma den med frihetens måttstock.

Enligt mig var det en genial idé att låta honom tala. Frihetsälskare måste konfrontera den här typen av åsikter. Av alla tal på Freedomfest var det dessutom så att jag lärde mig mer av detta tal än något av de andra. För första gången i mitt liv hörde jag hur en modern variant av en politisk etatistisk icke-vänster låter och känns. Jag såg hur större delen av publiken svängde mellan glädje och äckel, varav ca. 10% faktiskt jublade åt hans smädande anti-intellektualism. Det var glädjande.

I skrivande stund leder Trump i mätningarna. Han hatas av media, vilket är ett plus för massmänniskorna i det republikanska partiet. Han säger saker han inte borde, vilket också är ett plus för hans följeslagare. Han är briljant på att trumma upp en krigsiver utan att ha någon som helst politisk plan. Han vet att vanligt folk inte bryr sig om detaljer. De vill ha en stark man som delar deras värderingar. Han hånar så klart de intellektuella. Alla populister måste göra det. I tillägg till allt detta uppmuntrar Trump ett sorts nihilistiskt förkastande av rationalitet till fördel för en tillit till hans eget geni. Och folket älskar det, vilket vi kan se.

Vad är det egentligen som Trump tror på? Han har en filosofi, även om det kräver en viss insikt och historisk förståelse för att urskilja den. Givetvis är rasism en väsentlig del av denna ideologi, och det finns gott om det. När en latinamerikan ställde en fråga avbröt Trump honom och frågade om han var utsänd av den mexikanska regeringen. Han tog det ett steg längre genom att bjuda upp en en svart man till mikrofonen för att berätta hur dennes son hade dödats av en olaglig invandrare.

Eftersom Trump är den enda som talar på detta sätt kan han räkna med stöd från samhällets mörkaste element. Han behöver inte uttalat stödja rashomogenitet, kräva att skyltar med texten ”Endast för vita” hängs vid invandringskontroller, eller kräva att de icke önskvärda ska kastas ut eller utrotas. Eftersom sådana åsikter är verboten har han spelplanen för sig själv, och han kan räkna med att stödjas av de människor som tänker på detta sätt om han lyckas säga rätt saker.

Trump flirtar även med den kristna högern, tillräckligt mycket för att de ska tro att han representerar deras intressen. Ja, det är otroligt lustigt, men den massa som letar efter detta vinns lätt över med vaga antydningar, och sådana fanns det gott om. Under det tal jag hörde hetsade han mot ISIS och deras krig mot kristna. Han påpekade att han är presbyterian och således personligt drabbad varje gång ISIS halshugger en kristen. Hela denna del av talet var skapad för att mobilisera den nationalistiska kristna ådran som hade en vågmästarroll under de senaste fyra republikanska presidenterna.

Även om rasistisk och religiös förbittring är en del av hans retorik, är det inte hans kärnbudskap. Hans kärnbudskap handlar om affärer, hans eget företag och han goda affärssinne. Han är ett levande bevis på att man inte behöver älska den fria marknaden bara för att man är en framgångsrik kapitalist (stöld, snarare än handel, är mer hans stil). Det enda det visar är en kärlek för pengar och den makt som de medför. Trump har båda två.

Vad gör kapitalister som befinner sig på hans nivå? De slår sina konkurrenter. Vad tycker han att han borde göra som president? Slå sina konkurrenter, vilket i detta fall är andra länder, vilket betyder ett handelskrig. Om du lyssnar på honom får man lätt intrycket av att USA befinner sig i någon sorts episk kamp om världsherravälde med Kina, Indien, Malaysia och, ja, egentligen alla andra länder i hela världen.

Det tar ett tag att lista ut vad han egentligen menar. Han talar om USA som om det var en sak, en enda firma. Ett företag. ”Vi” konkurrerar med ”dem”, som om USA var IBM i konkurrens med Samsung, Apple, eller Dell. ”Vi” är inte 300 miljoner människor som har våra egna drömmar och idéer, med särskilda intressen och särskild smak, som konkurrerar med folk över hela världen för att att öka välståndet. ”Vi” gör en enda sak: vi är en del av ett företag.

Faktum är att han tror att presidenten är landets VD. Inte bara regeringens (som Ross Perot en gång trodde), utan hela landets. I egenskap av landets VD tror han att han kommer att ingå avtal med andra länder, som slutar med att USA hamnar på toppen, vad nu det än betyder. Han målar upp en bild av sig själv eller en av sina medarbetare, sittandes vid förhandlingsbordet tillsammans med indiska eller kinesiska ledare, där krav ställs på att de ska köpa si och så mycket av en viss produkt, annars kommer ”vi” inte att köpa deras produkt.

Ja, det är bisarrt. Som Nick Gillespie sa, ”Han har en vag uppfattning om verkligheten”. Hundratals år av handelsteori påverkar inte hans tänkande överhuvudtaget. I hans ögon är USA en homogen enhet, precis som hans eget företag. Hans presidentkampanj är egentligen ett uppköpserbjudande, fast inte av ett annat företag som han vill äga, utan för ett helt land som han vill förvalta från toppen, med hjälp av en bevisat briljant historia av affärsförhandlingar, företagsförvärv samt företagsförvaltning.

Förstår du varför hela talet var bisarrt? Det var verkligen det. Eller, kanske inte. På 1700-talet existerade en handelsteori som kallades merkantilism och som hävdade något liknande: skeppa varorna utanför landet, behåll pengarna inom landet. Detta bygger upp industriella karteller som lever på konsumenternas bekostnad. På 1800-talet omvandlades denna förkärlek för industriell protektionism och merkantilism till gillessociailsm, som senare muterade till fascism och sedan till nazism. Du kan läsa Mises om du vill lära dig mer om hur detta fungerar.

Det som är specifikt med Trumpismen, och den tanketradition som den representerar, är att den är icke-vänster i sin kulturella och politiska syn, och likväl totalitär i den meningen att den söker total kontroll över samhället och ekonomin, och den begränsar inte statens makt. Vänstern har under lång tid fört ett krig mot de borgerliga institutionerna som familjen, kyrkan och egendomen. I kontrast till detta har högerfascismen slutit fred med alla tre. Den söker, väldigt vist, politiska strategier som uppviglar samhällsstrukturens organiska massa, och som inspirerar massmänniskorna till att mobilisera sig runt nationen som ett historiskt personifierat ideal, under en stark och framgångsrik ledare.

Trump tror att han är denna man.

Han låter ny och spännande, som en människa med en plan som totalt struntar i det existerande etablissemanget och alla dess svagheter och korruption. Det är på detta sätt som den här typen av människor tar över ett land. De säger vissa saker som är sanna, med stort mod, och de målar upp en bild av en nationell storhet som kommer att förverkligas under deras ledarskap. De har flaggor, musik, hype, hysteri, resurser, och de arbetar för att haka sig fast vid den där viljan hos många människor att söka ut hjältar och storslagna slag där de kan bevisa sin storhet.

Tänk på Commodus (161 – 192 AD) och hans krig mot den korrupta senaten i Rom. Hans maktövertagande kom med löften om att nytt Rom. Vad han förde med sig var inflation, stagnation, och lidande. Historiker ger ofta hans ledarskap skulden för Roms fall. Eller, om du föredrar populärkultur, tänk på Bane, Gothams blivande diktator, som lovade att få ett slut på demokratisk korruption, svaghet och förlusten av den medborgerliga stoltheten. Han sökte en revolution mot den rådande eliten så att han själv skulle kunna ha total makt.

Alla dessa människor är likadana. De är populister. Åh, se hur mycket de älskar folket och hatar etablissemanget. De står över alla samhällskonventioner. Deras ideologi är en organisk del av nationen, och inte någon sorts knasig import som socialism. De lovar storhet. De är besatta av handelsproblemet och de ser ett merkantilistiskt handelskrig som den enda lösningen. De har ingen som helst aning om att samhällsordningen är en komplex och utbredd ordning av inidividuella planer, och att den fungerar genom frihet och individuella rättigheter.

Det är en mörk historia, och jag tvivlar på att Trump själv har en aning om den. Han hittar bara på saker för stunden, han talar från hjärtat. Detta har alltid tjänat honom väl. Det kan inte tjäna en hel nation väl. Faktum är att utsikten är skrämmande, och inte bara för de invandrargrupper eller importer som han har valt ut som hela landets syndabockar. Det är en väntande katastrof för oss alla.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Kommentarer (5)

  • Kapitalist

    1 år sedan

    Trumpan borde köpa en grekisk ö av grekiska staten nu. Vore klockrent hans stil.

    Det kanske är bra med en Trumpisk provokatör? Hitler och Mussolini tog ju inte makten via ”skådespelarmedia” utan genom att marschera 800,000 uniformerade partimedlemmar i en stat med bara 100,000 soldater. Respektive genom att marschera mot Rom.

    • Kapitalist

      1 år sedan

      Så vad jag ville säga var att Trumpan inte är ett hot om att han skulle kunna bli president, det är en show. Gud vet med vilket syfte eller konsekvens.

  • Klas

    1 år sedan

    Franco, Mussolini och Hitler, det var värst! Glömde inte denne Tucker att yra om ”brutalism” denna gång?

    Det positiva med att det börjar dyka upp socialister som Tycker som försöker infiltrera libertarianismen är att det är ett tecken på att libertarianismen är på frammarch :)

    • Utlandssvensk

      1 år sedan

      @Klas,

      ”Franco, Mussolini och Hitler”

      Ja, han sparade inte på krutet! Att han kallar dessa herrar för ”höger” är väl för övrigt ett starkt bevis för att han själv är just en socialist.

      Mussolini var allmänt beundrad av socialister och en kär brevvän med ingen mindre än Per Albin Hansson. Hela folkhemstanken var utan tvekan direkt inspirerad av detta utbyte och Mussolini själv ansåg att förutsättningarna var mycket bättre i Sverige än i Italien, eftersom befolkningen hade mycket större tilltro till staten. Onekligen hade han rätt!

      • Klas

        1 år sedan

        Skönt att höra att fler kan se det. Han drog ju till och med till med en av de otrevligaste romerska kejsarna.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>