Jag vet inte hur många gånger de senaste åren som jag har läst artiklar om den grekiska skuldkrisen. Det är inte som om jag hade kunnat påverka frågan överhuvudtaget. Dessutom viker tidningar den större delen av sitt utrymme till framtiden snarare än till det förflutna, eftersom de inte kan konkurrera med digitala medier snabbhet. De fokuserar på vad som kanske kommer att hända och vad som kanske inte kommer att hända, vad som måste hända och vad som inte får hända, samt vad som kan hända och vad som inte kan hända. Vad som faktiskt hände är sällan särskilt intressant.

Jag vet att krisen påverkar miljontals grekers liv, greker som brukade klara sig rätt bra på att återvinna pengar som de fått till låns (precis som miljontals britter gör idag), men jag kan inte låta bli att tänka att det bästa sättet att beskriva den grekiska skuldkrisen är som en såpopera. Den har pågått i evigheter, den har sina upp- och nedgångar, hjältar och skurkar, varje avsnitt avslutas med ett spännande slut och startar alltid i ett antiklimax, och det finns inget slut i sikte. Den består av melodrama, tragedi, och fars. Den får folk att skratta och gråta, och den låter dem vänta. Denna formel använde den brittiske författaren Charles Reade då han skrev sina framgångsrika seriella noveller, och den grekiska regeringen, IMF, den europeiska centralbanken, och EU-kommissionen har verkligen följt detta recept till punkt och pricka.

Jag insåg plötsligt hur dum jag varit som slösat så mycket av min tid, och jag har inte mycket tid kvar, när jag idag läste detta i tidningen:

”Efter att under några dagar ha låtit detaljerna av den nya grekiska skuldöverenskommelsen sjunka in, är aktiemarknaden fortsatt optimistisk trots det faktum att förslaget är ekonomiskt osunt och förmodligen dömt att misslyckas, sa Michael Hewson, CMC Markets.”

Ekonomiskt osunt och förmodligen dömt att misslyckas? Med andra ord är länken mellan ekonomisk sundhet å ena sidan, och och ekonomiskt misslyckande å andra sidan, i bästa fall tveksam. Ekonomiskt osunt men potentiellt framgångsrikt? Ekonomiskt sunt men potentiellt dömt att misslyckas? Mr. Hewson vill uppenbarligen inte satsa allt på ett förutsägande kort. Därför säger jag, åt helvete med ekonomi, jag vill inte något som helst att göra med det.

Såpoperans verkliga stjärna är så klart Alexis Tsipras, och den allra viktigaste frågan som måste besvaras är när kommer han att bära slips? De ekonomiska precedensfallen av ledare som inte bar slips är inte uteslutande lyckliga: Mao, Nyerere, Mobutu, för att inte nämna de iranska revolutionärerna. Om jag tillåts använda mig av en metafor så är Mr. Tsipras slips kanariefågeln i gruvan. Ingen slips innebär giftig gas i gruvan.

Jag har dock börjat ta hela spektaklet på allvar igen. Här är några av namnen på såpoperans avsnitt, hämtade från de senaste två månadernas tidningar:

Alexis Tsipras och Angela Merkel håller en presskonferens.

Alexis Tsipras flyger till Moskva.

Alexis Tsipras ber om förlängning.

Alexis Tsipras ser ett ”lyckligt slut” för Grekland.

Alexis Tsipras hävdar att Grekland är nära en ny överenskommelse.

Ett grekiskt utträde skulle göra att hela eurozonen kollapsade, säger Alexis Tsipras.

Alexis Tsipras träffar Putin.

Alexis Tsipras kallad till Bryssel.

Detta är givetvis enbart ett fåtal smakprov.

Putins ankomst på scenen var så klart exakt vad såpoperan behövde för att upprätthålla ett något falnande intresse. En verklig, men extremt slug, skurk! En man som alla älskar att hata! Någon som hänsynslöst vänder andras problem till sin egen fördel samtidigt som han försöker framstå som en räddare i nöden, tidigare kommunist, men nu ortodox.

Tysklands president hade också en biroll då han föreslog att Tyskland, trots allt, var skyldiga att betala Grekland ett krigsskadestånd, och räknade glatt fram att summan skulle vara strax över det som Grekland behövde för att att inte gå i konkurs. Det var endast en flyktig idé. Summan var blott en liten del av den som den seriens stjärna, Alexis Tsipras, krävde.

Om man ser på det som en såpopera är det helt och hållet förutsägbart att det kommer att bli någon sorts temporär överenskommelse, en överenskommelse som i Mr. Hewsons ord ”förmodligen är dömd att misslyckas”. Misslyckanden är nyckeln till såpoperors fortsättning.

Kommer den slösaktige svärsonen Alexis att lyckas få tag på några få miljarder mer från sin strikta och ogillande svärmor Angela? Även om hon är väldigt rik utsätts hon för emotionell utpressning av sina åldrande släktingar som vill behålla sitt arv och som inte vill att det ska slösas på en man som de vet aldrig kommer att ändra på sig och som är fullkomligt oförmögen att vara finansiellt ansvarig (när har egentligen Grekland någonsin varit solvent?).

Å andra sidan vill inte svärmor Angela hållas ansvarig för att ha förstört hela det system som hennes rikedom baseras på. Och vilken roll spelar egentligen den älskvärda och sluga (eller är det kloka?) Onkel Juncker, vars enda fasta princip är att han inte har några principer? Vi får inte glömma Onkel Francois, som känslomässigt stöder och gillar Alexis, men som samtidigt är rädd för sin svägerska Angela som konstant påminner honom om vem det är som bär byxorna i familjen.

Själva frågan om hur det hela kommer att sluta är absurd. Det kommer aldrig att sluta eftersom det inte finns något slut. Vissa av karaktärerna kommer att skrivas ut ur manus av tittarna/väljarkåren (även om de ofta har en tendens att återkomma i ett par avsnitt i studion i Bryssel), men serien i sig fortsätter, om inte exakt på allmän begäran så i alla fall på allmän tröghet och i brist på annat.

När du tänker på det är livet inte en dröm, som Calderón de la Barca uttryckte det, utan en såpopera. Världen är inte heller en scen, som Shakespeare uttryckte det, utan en TV-studio.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Etiketter: , , ,

Kommentarer (2)

  • Niklas

    12 månader sedan

    Eller så kanske de slutar som i änglagård, där man tillslut spränger hela skiten och alla dör.. 😛

  • Egensinnig

    12 månader sedan

    Det mest sannolika scenariot pratas det väldigt lite om, att ingenting händer. Det nu 8 år sedan Lehman Brothers konkurs, om ett decennium kan situationen i Grekland mycket väl vara snarlik läget idag. Visst kan något drastiskt hända, som en ny drachma eller stöd från Ryssland, men det enda som hänt hittills är att grekerna fått lånat mer. Och varje vecka är en ny deadline i dramat. Folkomröstningsresultatet betyder ingenting, nu kommer EU-politikerna i efterhand att bestämma vad det var grekerna egentligen röstade på.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>