Ett pris - men vad betyder det?

Ett pris – men vad betyder det?

Vad är ett pris?

Ett pris kan tyckas vara något mycket enkelt, men är i själva verket något mycket mer invecklat. Ett pris är en överenskommelse för ett utbyte. Som sådant är det unikt, och är alltid specifikt för en situation. Det förändras mellan olika tider och platser, och olika aktörer. Ett pris är dock mer än så. Ett pris är en liten bit information i en gigantisk ekvation som vi brukar kalla för marknadsekonomin. Det är en signal om hur man skall samordna flera miljarder olika arbetare, många miljoner företag, många miljoner olika råvaror, insatsvaror, tjänster, löner, vinster och investeringar. Utöver detta är ett pris samtidigt en signal om tillgång och efterfrågan på samtliga saker som behövts för att producera det som säljs. Låter det invecklat? Vi börjar från början.

Varuutbyte

Grunden för all ekonomi är att olika människor producerar olika saker, och sedan byter med varandra. Eftersom det är omöjligt att producera allt man behöver för överlevnad om man vill ha en levnadsstandard högre än tidig stenålder, så ägnar sig människor åt specialisering och byteshandel. Ett pris på en vara är vid vanlig byteshandel en kvot mellan två varor (“två kilo smör för ett par skor”, “ett bäverskinn för tre vassa stenar”, etc.). Så småningom kommer pengar in i ekvationen, och då blir ekvationen mellan en vara och en mängd pengar, men principen är densamma.

Det första som bör påpekas är att ett pris alltid kan uttryckas i två riktningar. Vi är vana att uttrycka priser i monetära enheter, men man kan lika gärna uttrycka det tvärtom. Tio kronor för ett äpple kan lika väl uttryckas som ett tiondels äpple för en krona. Det finns en viktig anledning till att notera detta – för “säljaren” är likväl en köpare. Han köper valuta för sina varor. Han säljer äpplen och köper kronor. Köparen, å andra sidan, säljer kronor och köper äpplen.

Anledningen till att detta är viktigt är för att slå hål på den första myten om priser, nämligen myten om ett “rätt pris”. Många anser att om man tar betalt över ett “rimligt pris” eller “rätt pris” så innebär detta ocker och utsugning. Problemet är att något sådant finns inte inom ekonomisk verksamhet [1]. Förutsatt att ingen av parterna tvingas till att ingå i ekonomiskt utbyte så är priset alltid “rimligt”. Detta av den enkla anledningen att ett byte endast sker, och ett pris endast uppstår om

A ) Säljaren av en vara anser att varan är mindre värd än priset (uttryckt i kronor)

B ) Köparen av en vara anser att varan är mer värd än priset (uttryckt i kronor)

 Värdet är alltså inget som säljare och köpare är överens om. Tvärtom – om de var överens om värdet på varan skulle det inte finnas någon anledning att byta. Varför byta något som är värt lika mycket mot något som är värt lika mycket? Resultatet blir plus/minus noll. Anledningen att byten uppstår är att värderingar är subjektiva. Någon som massproducerar tio ton morötter om dagen anser sannolikt inte att morötter är värt närmelsevis så mycket som resten av befolkningen. Denne är alltså fullt villig att sälja alla sina morötter till sådana priser så att han får sålt nästan allt. Köparen, å andra sidan, är fullt villig att betala mer för morötterna än det kostat säljaren att odla dem. Varför? För att slippa odla dem själv. Någonstans mellan dessa värderingar möts de två parterna och kommer överens om ett pris. X morötter för Y kronor. Y kronor för X morötter.

Homogena priser

I vårt dagliga liv är vi vana vid att priser är relativt homogena. Priset på samma vara skiljer sig mycket lite från olika butiker och försäljare, och alla i en given butik betalar samma pris för samma vara. Detta är dock inte en naturlag, utan en direkt orsak av konkurrens. Om många producenter levererar samma vara så tenderar priset att harmoniseras, helt enkelt för att köpare kommer välja den som säljer sin vara billigast. På samma sätt så är det inte en naturlag att alla köpare får betala samma pris för en vara, utan även det en direkt konsekvens av konkurrens. På en marknad utan konkurrens är det fullt möjligt att mer välbeställda köpare får betala högre priser än mindre välbeställda. Detta sker i någon utsträckning idag så länge som “prutning” tillåts.

“Prutning” är ett intressant exempel på prisförhandling. Det innebär en öppen förhandling där båda parter försöker maximera sin vinst på utbytet – säljaren vill ha så mycket pengar som möjligt för sina varor, och köparen vill ha så mycket varor som möjligt för sina pengar. Antingen möts köpare och säljare på ett ställe där båda anser att de tjänat tillräckligt på bytet, eller så kan de inte komma överens och ingen affär sker. Denna typ av direkta förhandling är idag relativt ovanlig, då konkurrens har drivit ned priserna til såpass låga nivåer att det sällan finns något större utrymme för sänkning av priser under annonserade priser.

Vad som dock ofta sker är “realisation”, där producenter försöker bli av med varor då de sitter på ett för stort lager av dem. Insikten om att marknaden är mättad gör att producenterna försöker minimera förlusten genom att sälja varorna till rabatterade priser – ibland under produktionspriserna – bara för att bli av med ett varulager som annars står och blir värdelöst. Genom att sänka priset på en “rea-vara” så ökas efterfrågan, och alla producerade varor kan därmed säljas. Samma sak gäller s.k. “kupong-varor”, där butiker erbjuder vissa specifika varor till lägre priser än övriga varor.

Det intressanta med rea och varukuponger är att detta ger vanliga människor en möjlighet att tjäna pengar på att vara del av effektiviseringsprocessen. Detta är särskilt fördelaktig för de som har små ekonomiska medel att röra sig med. Genom att själva planera sin konsumtion så att man köper varor då det är minst efterfrågan på dem (och butiker väljer att ha rea eller dela ut rabattkuponger) så jämnar köparen ut svängningarna i efterfrågan, och tjänar själv på det genom att få billigare priser på sina varor. De människor som jagar “special-erbjudanden”, reor och rabattkuponger fyller alltså en marknadsekonomisk funktion.

Priser som informationsbärare

Prissystemet är utöver en handelsmekanism ett gigantiskt informationssystem, utan någon central styrning och utan några officiella regler. Alla deltar omedvetet i detta informationssystem genom att köpa och sälja saker. Varje köp signalerar ökad efterfrågan på en vara, och bidrar till att öka sannolikheten för att produktionen av just den varan ökar. Varuproducenterna kontrollerar konstant vilka varor som säljer mest respektive minst, och anpassar produktionen därefter. Mer resurser läggs på att öka produktionen av populärar varor, och mindre resurser läggs på produktionen av mindre populära varor.

Det är dock inte enbart varupriserna som påverkas. Det viktiga är hur detta i sin tur påverkar priserna på kapitalvaror och löner. De producenter som säljer bra kommer öka sina investeringar, och priserna på de kapitalvaror som de behöver kommer då gå upp. Likaså kommer lönerna i de branscher där det behövs mest produktion att stiga. Allt detta styrs genom prissystemet, som genom vinster och förluster signalerar vart de är mest lämpligt att investera och öka produktion. Samma sak gäller självklart produktion av tjänster.

Ludvig von Mises bevisade i sin skrift “Economic Calculation in the Socialist Commonwealth”[2] att det var just bristen på prissignaler som gjorde den socialistiska ekonomin omöjlig. Om det inte finns privata ägare av produktionsmedlen som söker vinst, vilket man gör genom att lyssna på prissignalerna och med hjälp av dessa optimera produktionsprocessen, så går det inte att veta hur olika saker skall produceras. Detta ledde till en stor debatt inom ekonomiprofessionen i början på 1900-talet som vanligtvis refereras till som “the socialist calculation debate”. Resultatet av det hela var att Ludvig von Mises kunde förutspå att den kommunistiska ekonomin skulle haverera förr eller senare, vilket varje kommunistisk ekonomi också gjort, helt enkelt för att det saknas prissignaler.

Löner är också priser

 Det är inte populärt att påpeka, men en lön är också ett pris. Lönen är ett pris på ett utfört arbete. Eftersom det är vanligt att man jobbar efter timlön och månadslön så är det många som inte förstår det, och hävdar att ett sådant argument skulle innebära att man sätter ett pris på människovärdet. Detta är ett missförstånd – för ett företag ägnar sig inte åt att mäta människovärden utan ekonomiska värden. Att företag ger betalt efter betald timme och inte betald enhet är för att de flest arbetare föredrar att jobba under dessa former. Det innebär dock att företaget tar en risk, då företagaren är tvungen att betala även om en arbetare inte utför så mycket arbete som förväntat. Den som är villig att överta företagarens risk (t.ex. genom att jobba som konsult istället för anställd) får vanligtvis bättre betalt. Priset på arbete beror också på vilken risk som företagaren är tvungen att ta.

 Löner stiger i de sektorer där det är svårt att få tag på utbildad arbetskraft. Detta i sig är också en signal om att fler borde utbilda sig till det yrke där det är ont om arbetskraft. Dessa prissignaler förstörs dock dessvärre genom att ytterst få i Sverige betalar för sin egen utbildning, och därför inte ser det som en investering. Många läser utbildningar helt oavsett vad förväntad framtida lön är, eftersom staten betalar för utbildningen. Detta är självklart rimligt i vissa fall – somliga jobbar hellre med något de tycker om för lägre lön, än något de inte tycker om för högre lön. Det som är orimligt är att staten genom att betala för all utbildning subventionerar utbildningar som inte är marknadsekonomiskt intressanta, och ger låg eller rent av ingen lön. Staten subventionerar alltså framtida arbetslöshet. Detta görs dels medvetet, av ideologiska skäl, men även omedvetet eftersom staten omöjligen kan veta vilka utbildningar som efterfrågas i framtiden. För det behövs det entreprenörer och investerare som gissar, och antingen gör vinst eller förlust på sina prediktioner. Endast så får man signalsystemet att fungera.

 


[1] Detta insåg ekonomerna i den spanska Salamanca-skolan tidigast av alla, och kom tll slutsatsen att ett “rätt pris” eller “rättfärdigat pris” var det som saker såldes för i frivilliga marknadstransaktioner.
[2] Economic Calculation in the Socialist Commonwealth finns tillgänglig på mises.org

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>