De svenska maoisterna

Det finns vissa böcker man önskar att man aldrig hade läst. Jag kom ihåg när jag för första gången läste om förintelsen och hur fruktansvärt det var, jag trodde inte att det kunde vara värre. Tyvärr hade jag fel när jag vidare läste böcker som Anne Applebaums bok Gulag och Simon Sebag Montefiores Stalin den röde tsaren och hans hov som beskriver ondskan på en helt ny nivå. Några år senare läste jag boken Mao den sanna historien av Jung Chang och Jon Halliday; det är boken som jag skulle vilja ha oläst. Jag läste boken för åtta år sen när den kom ut och när jag var nybliven pappa. Här beskrivs ingående vad föräldrar gjorde mot sina barn och vad barn gjorde mot sina föräldrar i kommunismens namn, fysisk och psykisk terror. Boken förföljer mig fortfarande, det går inte att föreställa sig de grymheter som skildras där. Ondskan når en helt ny nivå. Ändå är det grymheter som får anses fortfarande vara relativt okända och erkända.

Förintelsen känner de flesta till, Gulag och Maos grymheter är desto mer okända. Det är inte så förvånande att det är så här, många av de dåvarande svenska maoisterna figurerar nämligen i dagens mediaelit. Här återfinns namn som Henning Mankell, Robert Aschberg, Stina Dabrowski och Göran Rosenberg.

Föga smickrande så dyker det upp en annan känd svensk i boken ”Mao – den sanna historien” (jag gillar den engelska titeln bättre Mao: The Unknown Story), nämligen vår egen Jan Myrdal:

Yenan förblev ett extremt fattigt område också under perioden efter att Mao hade kommit till makten. En besökare från det kommunistiska Ungern, som inte var något rikt land, beskrev de ”outsägliga eländiga och fattiga byarna” nära Yenan 1954. I själva verket förblev alla gamla röda basområden bland de fattigaste områden i Kina, och förklaringen till detta var just att de hade varit röda basområden. Ett replikskifte mellan Mao och en svensk entusiast 1962 lydde:
J.Myrdal: Jag har just kommit tillbaka från en resa i Yenan.
Mao: Det är en mycket fattig, efterbliven, underutvecklad… del av landet.
Myrdal: Jag bodde i en by… jag ville studera förändringarna på landsbygden…
Mao: Då tror jag att det var dumt att du åkte just till Yenan… Yenan är bara fattigt och efterblivet. Det var ingen bra idé att åka till en by där.
Myrdal: Men det har en fantastisk tradition… revolutionen och kriget… jag menar, när allt kommer omkring är Yenan början…
Mao [avbryter]: Traditioner… [skrattar]. Traditioner… [skrattar].

Yenan har blivit ett symboliskt basområde för maoisterna och det var även där Mao begick många av sina grymheter. Ingen kan veta vad han skrattade åt men antagligen såg han ironin i hur ”den nyttige idioten” beskrev området.

Nyligen läste jag även De svenska maoisterna av Lars-Åke Augustsson och Stig Hansén. Boken är skriven av några som var med när det begav sig så den har ingen djup akademisk ansats men är lättsam och relativt intressant att läsa. Författarna beskriver den maoistiska rörelsen i Sverige tillsammans med flera samtida kommunistiska grupperingar. Boken har fått kritik för att den brister akademiskt, jag ser inte det som ett problem utan uppskattade snarare anekdoterna.

Maoisterna ansåg att Mao hade vidareutvecklat och förfinat marxist-leninismen och författarna redogör för olika grupperingar och hur deras åsikter avvek ifrån varandra och jämför Maoismen och Marxism-Leninismen.

Det bjuds även på ett antal dråpliga anekdoter i boken om de offentliga gymnastikuppvisningar som förekom i Stockholm. Vid ett av Stockholms allmänna utebad ställde man upp ett porträtt av Mao och simmade inför det. Maoisterna var även flitiga deltagare på flera kommunistiska sammanslutningar där de flitigt kritiserade folk och kallade dem revisionister om man dristades sig att kritisera uttryck som att Maos tänkande var som ”den röda solen som brinner i våra hjärtan”. Många ansåg att de skämde ut hela rörelsen. De s.k. rebellerna krävde att FNL-grupperna skulle vägledas av Maos tänkande och dök upp på Kinas ambassad för att riva ner de röda sammetsgardinerna som de ansåg vara för borgerliga.

Många beskriver livet i rebellernas celler som mycket extrema:

I rebellrörelsens vitglödgade centrum organiserade sig allt färre anhängare allt tätare alltmer avskärmade från omvärlden. Med allt renlärigare hjärtan anklagade de varandra för att vara fascister, ägnade sig åt Maodyrkan och urartade till fysisk misshandel.
”Allt medvetandematerial som hänger samman med och binder vid det goda samhället rensas bort. Böcker, konst, skivor kastas bort, musikinstrument slås sönder. Man läser inte tidningar, hör inte å radio. Den mesta tiden i cellerna ägnas åt att hos varandra ta reda på och kritisera sådana tankar som ännu finns kvar och binder vid det gamla samhället.”

KFML(r) (där (r) stod för revolutionärerna) var en fraktion som bröt sig ur KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna). När de brutit sig ut kallade de sig ”Bo-charin” efter Bucharin som Stalin rensat ut för högeravvikelser. De hånade medlemmarna i KFML och sa att kommunismen för dem var att hjälpa gamla tanter över gatan. De hånade även inställningen att man skulle tjäna folket, nej en riktig kommunist skulle vara stålhård. De startade även sin egen tidskrift Klasskampen och en egen tidning Proletären. Medlemmarna i KFML döpte de till KFML(s) där (s) stod för socialdemokraterna. De gav sig även handgripligen på och misshandlade försäljare av tidningen Gnistan (KFML tidningen) med fjäderbatonger. För den som vill insupa mer av tidsandan så rekommenderas lyssning av Knutna nävar och då speciellt den smått humoristiska sången ”Det lär oss historien” som bl.a. beskriver splittringen mellan KFML och KFML(r). Eller som de själva sjunger i sången:

Vi inom KFML(r) ser inte splittringen som någonting dåligt i sig. Tvärt om, splittringen var bra och nödvändig för att kunna ena arbetarklassen på revolutionär grund. Precis som SKP stärktes under Stalin, precis som KKP stärktes under Mao Tse-Tung genom kampen mot högeravvikelser, precis så kommer dagens svenska revolutionära rörelse att stärkas genom kampen mot det småborgerliga inflytandet.
Det lär oss historien.

Hela texten finns här.

Om man ska nämna något positivt så var de flesta inom rörelsen starkt emot Vietnamkriget.

Boken innehåller ett idag stort antal kända personer inom mediavärlden. Tyvärr går den inte in i detalj vad de personerna tyckte och skrev då, detta borde vara intressant att gräva i med tanke på vilka maktpositioner de har idag. En del har gjort avbön för den tiden i sina liv medan andra som t.ex. Henning Mankell inte ångrar någonting. En del är fortfarande stolta över sin insats:

– Man ska idag gärna ta avstånd från sitt kommunistiska förflutna men det är jag inte beredd att göra. Varför är det värre att nacka en människa än att låta henne svälta ihjäl? Som sker år efter år omkring oss? Är det inte lika dåligt? Kapitalismen har pengar men vill inte använda dessa till någon social jämlikhet.

– Jag tycker inte att vi hade några särskilt odemokratiska idéer. Våra fraktioner i facket, till exempel, motsvarades av socialdemokraternas fackklubbar. De finns väl än? Vi funderade helt enkelt inte så mycket över det här med enpartistat därför det hela verkade så avlägset. Vi var nergrävda i praktiskt arbete och det tycker jag fortfarande att vi mestadels gjorde bra. Bra var också inställningen att inte bara en klick, utan också den stora massan ska få det bättre. Även om jag nu efteråt inser att en del människor mosades i till exempel Kina i den goda framtidens namn.

”En del människor”, ja jag antar att en del anser att man behöver knäcka några ägg för att göra en omelett.

Robert Aschberg lämnade de här kretsarna när han tyckte det gick för långt och när man skulle börja använda kodnamn. I en intervju nyligen läste jag att han vill ha kul och tjäna pengar istället vilket jag kan hålla med om är något mer konstruktivt. Robert Aschberg har senare gjort sig känd för att jaga folk som har icke demokratiska åsikter. Roberts farfar Olof Aschberg kallades för övrigt den ”röde bankiren”. Olof agerade enligt flera källor mellanhand till bolsjevikerna i Ryssland. Han anses tagit emot runt 500 ton konfiskerat guld under åren 1917-1921. Detta guld smältes om i Stockholm där de tsarryska insignierna ersattes med svenska för att försvåra spårning. Han hjälpte även till att sälja de tsarryska juvelerna på auktionshus runt om i Europa. Olof grundade 1917 tillsammans med Georg Branting och dennes syster Sonja Branting-Westerståhl Svensk-Ryska Banken. Georg Branting var Hjalmar Brantings son. Georg var även han Socialdemokrat, satt i stadsfullmäktige i Stockholm och var även ledamot i riksdagens första kammare. Den svenska polisen identifierade senare att Georg var Sovjetisk informatör under kodnamnet SENATOR. Han grundade även Ryska handelsbanken i Moskva 1921 och under åren 1922-1924 var han chef för det som har kallats Sovjetunionens första bank Ruskombank.

I boken History’s Greatest Heist: The Looting of Russia by the Bolsheviks menar Sean McMeekin att det är tack vare dessa pengar som bolsjevikerna över huvudtaget klarade sig under inbördeskriget mot vita armén de fyra åren efter den ryska revolutionen. Länge var det oklart hur bolsjevikerna finansierade sin aggression men McMeekin går detaljerat igenom information ifrån amerikanska, sovjetiska och europeiska arkiv hur plundringen av Ryssland gick till. Medhjälpare hjälpte till att sälja allt ifrån plundrad konst, silver, diamanter, ikoner och guld.

Vad tycker då författarna avslutningsvis om den här tiden och har de tagit några lärdomar? Hur ser de på dagens utveckling? Tyvärr verkar det inte finnas någon större självinsikt. De börjar med att ondgöra sig över en text av Per Ahlmark där han refererar till Rummels siffror hur många som dött under kommunismen:

Dels att kommunismen är det samhällssystem som har ansvar för de flesta människors död: drygt 110 miljoner fram till 1987. För att komma fram till den siffran har Rummel inte bara räknat med de som stupat på slagfälten i av kommunisterna framkallade krig, och avrättats av kommunister, utan också ”hungerkatastrofer som är avsiktligt skapade eller förvärrade av regeringen, eller som de härskande nonchalerat, och där de medvetet undanhållit matsändningar till de svältande”. De hungerkatastrofer som västkapitalismen och västimperialismen genom sina härjningar skapat, alla de tillfällen både igår och just nu där de rika länderna nonchalerar och medvetet undanhåller bistånd från svältande, räknas inte av Rummel i Ahlmarks referat.

Författarna avslutar boken med att säga:

Detta gäller fortfarande. Alldeles som i vår ungdom börjar den rika världens myter att spricka. Under åttiontalet och större delen av nittiotalet har nyliberala ekonomer varnat för alla former av ingripanden utifrån på marknaden och utlovat att goda villkor för de redan rika skulle resultera i att välstånd och resurser skulle sippra ner till de ännu inte rika. Den tankegången har visat sig ha lika lite med verkligheten att göra som vår maoism.

Läsare av mises.se och även andra vet att antalet regleringar knappast har minskat utan ökar i en allt kraftigare takt. Debatten handlar inte heller om vilket samhällssystem vi ska ha utan snarare att vi inte ska ha något system alls, eller vi ska få välja det samhälle vi vill ha fritt ifrån tvång. När det gäller krig, elände och massdöd så finns det även en gemensam förövare och det är inte kapitalismen utan staten i dess olika former.

Vad som behövs i Sverige är en vitbok kring kommunismen. Detta är ett område som det fortfarande har skrivits ytterst lite om men förhoppningsvis kommer det mer framöver. Jag vill ändå ge författarna en eloge för att de har försökt djupdyka i maoismen i Sverige även om jag inte kan hålla med om deras slutsats.