Att försvara det oförsvarbara: Mellanhanden

Det sägs att mellanhänder utnyttjar oss. Till och med värre än andra profitörer, som åtminstone erbjuder någon sorts tjänst. Mellanhanden betraktas som fullkomligt improduktiv. Han köper en produkt som någon annan har tillverkat och säljer den till ett högre pris, utan att ha lagt till någonting annat än en extra kostnad för konsumenten. Om det inte fanns några mellanled skulle varor och tjänster vara billigare, utan vare sig reducerad kvalitet eller kvantitet. Även om den här synen är populär och allmänt förekommande, är den felaktig. Den visar på en chockerande okunskap om mellanhändernas ekonomiska funktion. Mellanhänderna utför helt klart en tjänst. Om de försvann skulle hela beställningskedjan kastas in i kaos. Utbudet av varor och tjänster skulle minska, om de ens skulle finnas tillgängliga, och mängden pengar som skulle behöva spenderas på att köpa dem skulle öka ohejdat.

Produktionsprocessen för en typisk vara består av råmaterial som måste samlas in och bearbetas. Maskiner och andra produktionsfaktorer måste införskaffas, monteras, repareras och så vidare. När slutprodukten är klar måste den paketeras, transporteras och lagras. Man måste göra reklam för den och sälja den. Register måste föras, rättsligt arbete måste utföras och finanserna måste vara i god ordning. Produktionen och konsumtionen av vår typiska vara skulle kunna visas på följande sätt:

10 9 8 7 6 5 4 3 2 1

Nummer tio representerar det första steget i produktionen av varan, och nummer ett det sista steget, när varan befinner sig i händerna på konsumenterna. Steg två till nio visar mellanstegen i produktionen. Alla dessa hanteras av mellanhänder. Exempelvis skulle nummer fyra kunna vara reklammakare, återförsäljare, grossist, arbetare, agent, förmedlare, finansiär, montör eller skeppare. Oavsett vilken som är hans specifika titel eller funktion så köper den här mellanhanden från nummer fem och säljer den vidare till nummer tre. Utan att specificera eller ens veta säkert vad han gör, så är det uppenbart att mellanhanden utför ett nödvändigt arbete på effektivt sätt. Om det inte var en nödvändig tjänst skulle nummer tre inte köpa produkten från nummer fyra för ett högre pris än för vilket han kunde ha köpt den från nummer fem. Om nummer fyra inte utförde en värdefull tjänst skulle nummer tre rationalisera bort mellanhanden och köpa direkt från nummer fem.

Onödiga mellanhänder försvinner

På samma sätt är det uppenbart att nummer fyra utför ett effektivt arbete, eller åtminstone ett mer effektivt arbete än nummer tre skulle kunna göra själv. Om han inte gjorde det skulle nummer tre rationalisera bort mellanhand fyra och utföra arbetet själv.

Det stämmer också att även om nummer fyra utför ett nödvändigt arbete på ett effektivt sätt tar han inget överpris för sitt arbete. Om han gjorde det skulle det löna sig för nummer tre att kringgå nummer fyra och antingen utföra arbetet själv eller anlita en annan mellanhand. Om nummer fyra tjänade en högre vinst än man tjänade i övriga steg, skulle entreprenörer från andra steg tendera att byta till det stadiet, och driva ner vinsten tills den var på samma nivå som vinsten i de andra stegen (med en given risk och osäkerhet).

Förbud stör och förstör

Om mellanledet nummer fyra förbjöds på grund av en rättslig åtgärd, skulle hans arbete vara tvunget att utföras av mellanled tre, mellanled fem eller andra, alternativt skulle arbetet inte bli utfört. Om mellanled tre och mellanled fem tog över arbetet skulle kostnaden för produktionen öka. Det faktum att de har handlat med mellanled fyra så länge som det var lagligt tyder på att de inte kan göra samma arbete lika bra, det vill säga för samma pris eller lägre. Om det fjärde steget helt försvann, och ingen tog över dess funktioner, skulle produktionsprocesserna störas allvarligt på den punkten.

Trots den här analysen kommer många människor fortsätta att tycka att det är någonting renare och mer direkt i utbyten som inte innefattar ett mellanled. Kanske kommer problemen med, vad ekonomer kallar ”double coincidence of wants”, att ta ifrån dem den synen. Föreställ dig situationen för en person som äger en korg med gurkor som han skulle vilja byta mot en kyckling. Han måste hitta någon som har en kyckling och som är beredd att byta den mot en korg med gurkor. Föreställ dig hur osannolikt det vore att möta en person med en sådan matchande vilja.

Faktum är att sådana double coincidence of wants är så ovanliga att båda två naturligt skulle söka sig till ett mellanled, om det fanns ett sådant. Till exempel skulle gurkägaren som ville ha en kyckling, kunna sälja sina varor till en mellanhand för en mer marknadsgångbar vara (guld) och sedan använda guldet för att köpa en kyckling. Om han gjorde så skulle det inte längre vara nödvändigt för honom att hitta en kycklingägare som ville ha gurkor. Vilken kycklingägare som helst skulle kunna fungera, vare sig han tycker om gurkor eller ej. Uppenbarligen förenklas handel betydligt när mellanhanden införs. Han gör double coincidence of wants onödiga. Istället för att tära på konsumenten är det mellanhanden som i flera situationer gör handel som konsumenten önskar möjlig.

Mellanleden behövs

Några av attackerna på mellanleden baseras på de argumenten som finns representerade i brevidstående diagram. Under tidigare perioder (representerade av diagram ett) var priserna på varor låga och mellanledens andel också. Sedan (diagram två) ökade mellanledens andel av värdet på slutprodukten vars pris även ökade. Exempel som de här användes för att bevisa att de höga köttpriserna på våren 1973 berodde på mellanled. Men de bevisade, om något, snarare motsatsen. Andelen som gick till mellanleden hade visserligen ökat, men endast eftersom deras insatser hade ökat. En ökad andel utan en ökad insats skulle helt enkelt bara höjt vinsten och lockat fler entreprenörer till marknaden. Deras inträde skulle ha sänkt vinsterna. Alltså, om andelen vinst som går till mellanleden ökar måste det bero på deras produktivitet.

Exempel på det här fenomenet finns i överflöd i företagsekonomiska årsböcker. Vem kan förneka att varuhus och stormarknader spelar en större roll idag (och tar en större marknadsandel) än mellanhänderna förr i tiden. Trots detta leder varuhus och stormarknader till en ökad effektivitet och lägre priser. Dessa nya former av återförsäljning kräver mer utgifter för mellanleden i produktionen, men ökade effektivitet leder till lägre priser.

Ursprungligen publicerad i Nyliberalen.