Decentralisering dold under medeltiden

För långtida läsare så är detta en kondenserad version av ett flertal inlägg jag gjort i ämnet. Jag har också lagt till en mindre mängd nytt material.

Exempel på decentraliserade samhällen genom historien är ofta väl dolda. De är dolda för att de som levde i dem sällan bemödade sig med att dokumentera det. De är också dolda av anledningar som tjänar den nuvarande staten. Jag har tidigare skrivit om anarki på det sydost-asiatiska höglandet som ett exempel. Här avser jag att presentera medeltiden som ett annat exempel.

Denna tidsperiod erbjöd ett system av privat lag. En lag som inte baserades på dekret från kungen, utan baserad på lokala traditioner och kultur. Kungen stod ej över lagen, utan var likväl underkastad den. För att lagen skulle vara lag var den tvungen att vara både gammal och god. Varje godsherre hade vetorätt över kungen och varandra (jag ämnar använda termen godsherre för landägande fria män). Men inte ens livegna kunde förnekas sina rättigheter utan prövning. Mark hölls inte som en favör från kungen, ägande var allodialt. En mans hem var i sanning hans borg.

Även om begreppet inte används inom akademiska kretsar längre, så kallades denna period länge “Den Mörka Medeltiden” (eng. “The Dark Ages”), med alla associerade stereotyper : Barbarer, tölpaktigt beteende och ett ociviliserat samhälle anlände i Europa när ett mycket mer civiliserat Romarrike föll.

Från Wikipedia :

“Den Mörka Medeltiden” är en historisk period som beskriver den första delen av medeltiden. Begreppet betonar det kulturella och ekonomiska förfallet som antas ha inträffat i Europa efter Romarrikets nedgång. Begreppet använder en traditionell “ljus-mot-mörker”-illustration för att skapa kontrast mellan periodens “mörker” och tidigare och senare perioder av “ljus”.

Den (inte så) mörka medeltiden

Hur klarade folk av att leva utan en stark centralmakt (Rom)? Hur utfördes förvaltning? Hur kunde ett sådant samhälle utvecklas över århundraden till de Europeiska nationalstaterna? Ur vems perspektiv var tidsåldern “mörk”?

Hans-Hermann Hoppe refererar i sin uppsats “On the Impossibility of Limited Government and the Prospects for a Second American Revolution” ett flertal aspekter av tidsåldern.

Feodalherrar och kungar uppfyllde sällan kriterierna för en statsmakt; de kunde enbart “beskatta” med tillstånd från de beskattade, och på sin egen mark var varje fri man lika suverän (som slutlig beslutsfattare) som den feodala kungen var på sin egen.

Skatt var alltså frivilligt. På sin egen mark var varje man lika suverän som kungen. Detta låter inte så “mörkt”.

Hoppe citerar Robert Nisbet:

Att kungen var underordnad lagen var en av de viktigaste principerna under feodalism. Kungen stod under lagen. Detta kan vara en av anledningarna till att perioden förblir “i mörkret”.

Hoppe refererar en bok av Fritz Kern, Kingship and Law in the Middle Ages. Boken skrevs ursprungligen på Tyska år 1914, och är en genomgående ögonöppnande undersökning av relationen mellan kung och adel under denna tidsperiod, likväl som relationerna mellan både kungen och adeln gentemot lagen. Jag kommer förlita mig på, och citera omfattande från denna bok i denna uppsats. Om inte annat noteras så är alla citat från denna bok.

Under den tidiga medeltiden fanns ingen teori om kungars gudomliga rätt, inte heller fanns det under den tidiga perioden någon idé om kungligheters födslorätt. Dessa idéer utvecklades genom århundraden och formades bara under den sena medeltiden. I motsats till detta, gällde under den tidiga medeltiden att :

…en handling av folkviljan var en viktig del i grundandet av staten…

För att bli kung krävdes samtycke från de som var de som valde. Därtill hade inte kungen absolut makt.

…inte ens grunderna i en absolutistisk doktrin hade börjat visa sig….

Både kungen och folket var underordnade lagen – och inte en godtycklig lag, utan en lag baserad på tradition, “fädernas lag”

Alla välgrundade privata rättigheter var skyddade från godtyckliga förändringar…..

Germansk och kyrklig opinion var i definitivt samtycke om denna princip, vilken inte mötte något motstånd förrän Machiavellis tidsålder, att staten existerar för Lagens realiserande; statens makt är medlet, och lagen är ett mål i-sig-självt; monarken är beroende av Lagen, som är honom överlägsen, och på vilken hans egen existens är beroende.

Kungen och folket var inte bundna till varandra, men de var båda bundna till Lagen, vilket gav alla inblandade ansvar för att Lagens integritet uppehölls. En överträdelse av den ene skapade en skyldighet hos den andre att korrigera överträdelsen.

Jämför detta med dagens situation: det är idag olagligt för folket att göra motstånd mot statlig myndighetsutövning, medan godsherrar under perioden efter Romarrikets fall hade en skyldighet att göra motstånd mot den kung som överskridit sina befogenheter. Det betyder naturligtvis inte att dylikt motstånd inte opponerades av kungen – rent fysiskt agerande av godsherrarna krävdes stundom – men motståndet ansågs inte olagligt. Det var en skyldighet som respekterades av såväl kungen som folket.

Ett decentraliserat samhälle : Med kyrktorn som vittnen

Variationen respektive överensstämmelsen över tid och plats vad gäller kyrktorn vittnar om först den centraliserade kontrollen från Rom, och därefter decentraliseringen under den Germanska perioden. Här gör jag en referens till “A History of Medieval Europe: From Constantine to Saint Louis (3rd Edition)”, av R.H.C. Davis.

Davis använder den arkitekturella stilen på olika kyrktorn byggda genom Europa för att illustrera decentraliseringen av samhället som började med ett fallande inflytande från Rom. Han börjar med en genomgång av arkitekturen på olika monument under Romerskt styre, före den tidiga medeltiden :

Under romerskt styre var arkitekturen på monument uppenbart enhetlig i alla imperiets provinser, från Britannien till Afrika, från Spanien till Syrien. Under medeltiden behölls något av uniformiteten … byggnader resta av östgoter, västgoter, langobarder och franker var alla byggda som imitationer (ibland ganska dåliga imitationer dock) av den romerska eller bysantinska stilen. Men under perioden 900 till 1250 upphör denna uniformitet helt…i det latinska väst fanns ett potpurri av olika stilar.

Davis fortsätter med att beskriva skillnaderna, från Saxen till Rehnlandet, till Lombardiet, Rom och Frankrike :

De står som monument över den intensiva lokalismen under högmedeltiden, när varje mans “land” (patria) inte var kungadömet, hertigdömet eller grevskapet där han bodde, utan hans egen stad eller ort. Ett eko av denna känsla kan fortfarande uppfattas hos den franska bonde som refererar till sin egen by som mon pays [mitt land], medan det på medeltiden var allmängiltigt.

Distinktionerna, region för region, sträckte sig till lagens område :

Även lagen kunde ändras från by till by; en tolvhundratalets domare påpekade att i olika kommuner, städer, stadsdelar och orter i England var han alltid tvungen att fråga vad den lokala, traditionsenliga lagen sade och hur den användes innan han kunde pröva ett fall. Den uniforma lagen från det romerska riket hade försvunnit totalt, och lagen, likt den arkitekturella stilen på kyrktorn, varierade från församling till församling.

Davis beskriver den medeltida civilisationen som “fast rotad. Den växte ur jorden, i slutändan”

Vägen till livegenskap

Innan vi fördjupar oss vidare i Kerns arbete kan det vara värt att diskutera ett par minuter runt ämnet livegenskap. Kern spenderar mycket tid på relationen mellan adeln och kungen, men hur var det med dem längre ned på samhälls-stegen?

Begreppet livegenskap kommer med fruktansvärt negativa konnotationer.. Men när man utvärderar denna institution som en social struktur kan det vara värt att minnas :

Skatter som togs ut av staten ersatte arbete som krävdes av godsherren….Livegenskap är en institution som alltid har varit vanlig i mänskliga samhällen; samhället har dock ej alltid varit av samma slag.

Jag nämner detta inte för att rättfärdiga, jämföra eller romantisera. Det kan dock vara fördelaktigt att börja med ett blankt mentalt papper när vi funderar över historisk livegenskap. Den livegne betalade en skatt i form av arbete. Idag betalar vi skatt i form av valuta, vanligen intjänad med arbete, och till skattesatser ofta långt högre än de som livegna behövde uppleva. Den livegne hade i allafall inga felaktiga föreställningar om sin plats här i världen.

Livegna som bodde på en bit mark avkrävdes arbete hos godsherren som ägde marken, och hade i gengäld rätt till skydd, rättvisa och att få exploatera viss mark för sitt eget uppehälle. Livegna behövde ofta arbeta inte bara på godsherrens fält, utan även i dennes gruvor, skogar och på dennes vägar. Godset utgjorde den grundläggande enheten för det feodala samhället, och godsherren och dennes livegna var lagligen sammanbundna ekonomiskt och socialt. Livegna utgjorde den lägsta sociala klassen i feodalsamhället.

Utöver begränsningen vad gäller rörlighet, vad i ovan paragraf kan inte sägas gälla även idag?

En indikation på förhållandet mellan livegen och herre erbjuds i följande anglo-saxiska trohetsed från 600-talet :

”Genom Herren inför vilken denna helgedom är helig, kommer jag till N. vara sann och trofast, och älska allt som han älskar och sky allt som han skyr enligt Guds lagar och världens ordning. Ej heller kommer jag någonsin med vilja eller handling, genom råd eller dåd, företa något som för honom obehagligt är, på villkor att han kommer att ty sig till mig så som jag förtjänar det, och att han skall utföra allt så som var i vår överenskommelse när jag gav mig själv åt honom och valde hans vilja. ”

Den livegne svor sin lojalitet till en godsherre som agerade ”enligt Guds lagar och världens ordning”. Hans lojalitet var villkorad: så länge godsherren handlat i enlighet med ”vår överenskommelse när jag gav mig själv åt honom” var den livegne var skyldig att förbli sin ed trogen.

Det fanns åtgärder om godsherren inte uppehöll sin del av avtalet. En livegen gavs ett flertal sociala och juridiska skydd :

Godsherren kunde inte fördriva sina livegna utan laglig anledning, och skulle skydda dem från härjningar från banditer och andra godsherrar, och förväntades därtill försörja dem med välgöranhet under tider av svält. Många sådana rättigheter kunde genomtvingas i godsherrarnas domstolar.

Förmodligen var livegenskap bättre än många andra alternativ som fanns tillgängliga vid tidpunkten – varför skulle en livegen insistera på ”laglig orsak” för fördrivning av godsherren? Varför inte bara glädjas åt att vara befriade?

Lagen (Nej, inte DEN lagen)

Här refererar jag inte till Frederic Bastiats klassiska verk, utan lagen som den förstods under medeltiden efter och utan Rom, och före något som ens liknade dagens nationalstater utvecklades.

Kern kontrasterar denna medeltida lag med vad som kallas lag idag :

För oss behövs endast ett attribut för att göra lag giltig : den måste direkt eller indirekt vara sanktionerad av Staten. Under medeltiden var helt andra attribut nödvändiga; medeltida lag var tvungen att vara “gammal” lag och vara “god” lag….Om en lag inte var gammal och god lag, så var det inte lag överhuvudtaget, även om den formellt hade antagits av staten.

Det är värt att betänka hur patetiskt vårt samhälle skulle te sig för någon från den tid som Kern beskriver. Denne kommer från en tid där lagen var grundad i något mer än kungens nycker. Han kommer till en tid där lagen definieras som att allt är tillåtet så länge som staten säger att det är det. Och han ser ett samhälle som är tacksamt för det.

Denna medeltida resenär ser tillbaka till sin egen tid, och betänker att för att lag skulle vara lag, var den tvungen att vara “gammal”.

Lag var i själva verket tradition. Urminnes användning, intygad av de äldsta och mest förtroendeingivande personerna ; leges patrum[1]; ibland men inte nödvändigtvis påvisad av externa källor, så som stadgar, avgränsningar, lagböcker och annat som överlevde människor: detta var objektiv lag. Och om någon särskild subjektiv rättighet var i dispyt, så hade det faktum att den var i harmoni med urminnes tradition samma vikt som idag skulle ges åt det faktum att det härletts från en giltig lag från Staten.

Vidare betänker han att lagen måste vara “god”.

Där vi moderna har rest tre separata altare, för Lag, Politik och för Samvetet och offrat till var och en av dem som separata gudar, så fanns det i det medeltida medvetandet rättvisans gudinna på tronen, med enbart Gud och Tron ovanför henne, och ingen jämsides.

Det medeltida medvetandet separerade inte rättvisa och lag – lagens skulle inte tjäna något annat syfte, något annat mål, någon annan Gud.

Det stod monarken fritt att skänka privilegier…..

….så länge som ingen därmed lider en orätt. Han kan, till exempel, ge bidrag från sina egna ägor, så länge som inte samhället lider därav.

Betänk simpliciteten och rättvisan i detta, och hur främmande och korrumperad dagens lag skull te sig för vår tidsresenär.

Lagen fanns alltid där, antingen upptäckt eller väntandes på att bli upptäckt. Att dålig praxis ibland övergrep lagen förändrade eller ersatte inte den underliggande “goda” lagen. Det krävdes inte att man instiftade en annan, ny lag. Det krävdes bara att den gamla lagen upptäcktes – upptäckt i sin enklaste och mest direkta form; något som tidigare existerade och väntande på att hittas. “Den gamla lagen är den sanna lagen, och den sanna lagen är den gamla lagen”. Den ena kan ej separeras från den andra.

Så ej idag. Kern ger ytterligare synvinklar på dagens lag:

För oss är den faktiskt gällande eller positiva lagen inte omoralisk, men amoralisk; den härstammar inte från samvetet, Gud, naturen, ideal, rättvisa eller liknande, utan endast och bara från Statens vilja, och den sanktioneras av statens tvångsmedel. Å andra sidan är Staten något mycket heligare för oss än för medeltida människor…..

Vilken miserabel idé vi lever under. Tänk dig vår stackars tidsresenär, hur synd han man må tycka om denna miserabla församling.

För oss, arvtagarna till den skolastiska rättstraditionen, är lagen bara sekundär; Staten är primär. Under medeltiden var lagen ett mål i sig självt, ty begreppet “lag” stod samtidigt för moralisk uppfattning, den andliga grunden för mänskligt samhälle, det Goda, och därför för den axiomatiska grundförutsättningen för Staten. Under medeltiden var sålunda lagen primär, och Staten enbart sekundär….Staten existerar för lagen och genom lagen, och inte lagen genom Staten.

Här någonstans har sannolikt vår kära tidsresenär börjat rulla med ögonen, undrandes vad för mystisk trollbrygd som övermannat detta patetiska samhälle. Han är inte naiv – han vet mycket väl att lagen inte hölls perfekt i hans egen tid, och att det fanns övergrepp och försök till övergrepp som krävde reslighet från män.

I det avseendet erbjuder Kern en anekdot gällande en godsherre som stod upp för lagen i opposition mot kungen. Kung Clovis önskade behålla en dyr vas bortom vad han hade rätt till, för att donera den till kyrkan. Alla godtog detta utom en, som i slutändan tvingade igenom sin protest genom att slå sönder vasen. Kungen var naturligtvis inte road. Då vare sig kungen eller majoriteten hade befogenhet att bestraffa denna handling direkt, fann kungen ett indirekt sätt till hämnd; detta var tvunget att vänta ett år, och baserades på en likaledes överdriven situation då kungens motståndare snubblade i sin plikt och skyldigheter.[2]

Vart funnes denna gamla och goda lag?

Den hittas initialt där all moral existerar – i samvetet. Och då all lag består av samhällets rättigheter, kommer den finnas i folkets gemensamma medvetande….

…sekundärt kommer lagen att finnas i de gamla traditionerna.

Folket självt upprätthåller lagen. De vet vad god lag är eftersom den kommer från deras samvete – där de håller sin moral. De känner den gamla lagen, eftersom de ärvt den. Dessa två kombineras, genom test efter test. Varje enskild var skyldig till detta.

Den moraliska tonen under medeltiden föraktade lämplighetsresonemang, och tog alltid rätt och fel seriöst, oavsett hur stor eller liten frågan var.

Iden om att förstöra en by för att skydda den, eller upphäva äganderätt för att rädda den, eller stöld från en för att hjälpa en annan i större nöd vore mycket fjärran ett medeltida sinne – eller vår stackars tidsresenär, som sannolikt skulle ha reagerat på denna sorgliga historia ungefär såhär.

Kern summerar vad som har vunnits och vad som förlorats på denna övergång från traditionsburen lag till stiftad lag.

För en enkel person i vilken något av den medeltida andan överlever, är det en konstig sak att all lag ska finnas i böcker, och inte där Gud har planterat den …. Den positivt skrivna lagen medför lärda jurister och forskare som är avskärmade från folket. Även om stiftad lag är mer exakt och säker, så blir olärda personer mindre och mindre säker på vad lagen säger.

Hur ofta blir vi påminda : okunnighet om lagen är ingen ursäkt? Detta uttryck har förmodligen sina rötter i hur begreppet lag uppfattas under medeltiden – lag bygger på medvetenhet, lag bygger på en gemensam förståelse för rättvisa. Idag är uttrycket meningslöst med tanke på de tusentals minimala men påträngande lagar och förordningar som skrivs varje år av olika myndigheter.

Det är i den tekniska utvecklingen enbart, och inte i utvecklingen av ideal som den moderna formen lag är överlägsen den medeltida.

Vår tidsresenär skulle garanterat hålla med, precis som jag.

Vetorätt för varje individ

Föreställ dig friheten i en sådan värld, om varje individ, eller till och med lagstiftare, hade en sådan makt. Föreställ inte mer: det fanns en tid och plats där detta var helt sant! Och nej, resultatet blev inte kaos, utan en sann kontroll av kungligt maktmissbruk. Kern utforskar detta ytterligare:

Förhållandet mellan monark och undersåte i alla Germanska samhällen gavs uttryck i form av gemensam trohet, och inte i form av ensidig lydnad.

Särskilt under den tidiga medeltiden så fanns det inga föreställningar om en suverän kung. Det fanns inte heller någon föreställning att varje individ var suverän.

Kungen står under lagen…..om monarken misslyckas i sina plikter [gällande lagen] – och beslut i denna fråga förelåg samvetet hos varje enskild medlem av samhället, då stod det varje undersåte, varje del av folket, och till och med hela samhället fritt att motstå och överge honom och leta rätt på en ny monark.

Allt eftersom tiden förflöt utvecklades varje individs rätt till veto till en samhällelig rätt. Detta förändrade på intet sätt det faktum att kungen var under lagen. Föreställ er om en enskild kongressledamot (Ron Paul, t.ex.) hade rätt att stoppa föreslagen lagstiftning! Även om det inte skulle innebära varje enskild individs bestämmanderätt så är idén om total enhällighet för att staten skall få agera en kraftfull idé.

Det fanns ingen annan slutgiltig skiljedomare utöver lagen. Både kungen och samhället var skyldiga att respektera och försvara lagen :

För det tidiga medeltida sinnet så gjöts kungen och folket samman till en enhet för att forma Staten, vilken teoretiska analyser inte kunna uppdela,. Suveränitet, om den existerade överhuvudtaget, existerade i lagen som styrde över både kung och samhälle. Men att beskriva lagen som “suverän” är meningsfullt enbart för att det betonar kontrasten med senare politiska ideer; i övrigt är det bättre att låta bli. Det trubbiga “antingen-eller” från senare tidsperioder – antingen är kungen allsmäktig eller folket suveränt – är ett omöjligt dilemma för en ståndpunkt från tidig medeltid.

Edens kraft

En signifikant ceremoni utfördes år 842, som cementerade banden mellan bröderna Ludvig den tyske och Karl den skallige (son till Ludvig den fromme) gentemot deras äldste bror, Lothar. Det som är av vikt är att denna ed demonstrerar hertigarnas makt och edens makt. Varje bror svor en högtidlig ed inför den andres armé, på det språk som brukades av den andres armé – Ludvig gav sin ed på gammal franska, och Karl sin ed på gammal högtyska. Edens text är mycket avslöjande (från ”A History of Medieval Europe: From Constantine to Saint Louis (3rd Edition)”, av R.H.C. Davis):

Av kärlek till Gud och till det kristna folket och för vår gemensamma frälsning, från denna dag framåt, så länge Gud ger mig kunskap och makt, kommer jag att hjälpa denna min bror [både med mitt bistånd och allt annat] såsom en rättfärdig bör hjälpa sin bror, under förutsättning att han gör samma sak för mig, och jag kommer inte att hålla något rådslag med Lothar, som genom min vilja kunna orsaka [min bror] skada.

Därefter tog männen i båda arméerna en ed:

Om Ludvig [eller Karl] står vid sin ed han har svurit till sin bror Karl [eller Ludvig] och om Karl [eller Ludvig], min herre inte håller sin del, om jag då ej kan få denne att vända sig (från sin ondska), kommer vare sig jag eller någon av de jag lyckats vända iväg, ge honom någon hjälp mot Ludvig [eller Karl].

Ludvigs hertigar svor till Karl att de inte skulle stödja Ludvig om han bröt sin ed (ett ondskefullt agerande) till Karl (och tvärtom, naturligtvis)! Kungen hade ingen makt utan sina hertigar. Och det var den ed som gavs av hertigarna som band dem samman, inte ett dekret från kungen.

En skriven konstitution : För att skydda staten från folket

Kern undersöker effekterna av en skriftlig konstitution på förhållanden mellan staten, människor och lag:

I modernt språkbruk menar vi med begreppet ”konstitution” den del av det allmänna rättsordningen i en stat som kontrollerar de styrandes befogenheter och de ömsesidiga relationerna mellan de styrande och undersåtarna.

Fanns det något sådant som en ”konstitution” under tidig medeltid?

Monarken var föremål inte för någon specifik konstitutionell begränsning, utan lagen i allmänhet, vilken är allsmäktig och näst intill gränslös i sin brist på definition; han begränsas och är bunden till denna lag.

Under medeltiden stod lagen ovan både kungen och folket. Båda var underordnade den, och alla (både kung och folk) var tvungna att skydda den. En sådan miljö (utan en skriven konstitution), om än något instabilt för folket, var långt mycket mer instabilt för kungen. Han var en man, jämställd med alla andra under lagen. Han kontrollerades av lagen, han kontrollerade inte lagen.

Från synvinkeln av ett konstitutionellt maskineri är styret som utövas av lagen på detta sätt rimligtvis inkomplett och osäkert – bara bredden på den medeltida synen på lag stödjer en sådan gissning. Men i teorin resulterade det även i total kontroll över monarken, en underkastelse för lagen så genomgående att politiska ställningstaganden och statliga önskemål exkluderades och inte ens kom på fråga.

Att monarkens position var lika osäker och instabil när den ställdes inför lagen som folkets var den mest anmärkningsvärda begränsningen av möjligt missbruk. Till skillnad från moderna, konstitutionellt definierade stater där utveckling leder till att bara folket måste frukta lagen, så omfattades under medeltiden alla och kontrollerades därför av lagen.

Magna Charta står som ett briljant exempel i västerländsk historia. Från Wikipedia :

Stadgan från 1215 krävde att Kung John av England förkunnade vissa rättigheter och accepterade att dennes vilja inte kunde utövas godtyckligt, t.ex. genom att explicit acceptera att ingen “fri man” (i betydelsen ej livegen) kunde bestraffas förutom via landets lagar, en rättighet som kvarstår idag.

Magna Charta var det första dokument som tvingades på Kungen av England av en grupp undersåtar, feodalherrarna, i ett försök att begränsa hans makt via lag och skyddade privilegier. Det föregicks och var direkt influerat av “Charter of Liberties” år 1100, i vilket kung Henry I hade specificerat vissa specifika områden i vilka hans befogenheter skulle begränsas.

Givet min förståelse baserad på Kern’s arbete tror jag inte att detta var ett steg framåt för friheten, utan ett steg tillbaka – åtminstone när det jämförs med den tidiga medeltiden då kungens makt inte behövde begränsas, och dennes befogenheter under lagen inte var större än de som feodalherrarna hade.

Den konstitutionella ordningen har skyddat monarken mycket mer från folket än den har skyddat folket från monarken – i synnerhet jämfört med tidigare medeltid. Samtidigt tycks den konstitutionella ordningen ha givit så gott som inget skydd mot monarkens agerande – inte ens de konstitutioner som har någon form av rättigheter inbäddade – t.ex den amerikanska konstitutionen med sin “Bill of Rights”

Det tycks som att istället för att vara en höjdpunkt för samhällsordning och frihet, så var den konstitutionella ordningen ett signifikant steg tillbaka för de friheter som gavs till och med till de lägsta medlemmarna av det medeltida samhället.

Av denna anledning känner sig den moderna staten fri att skapa lagar som kör över privata rättigheter. Vi behöver knappast sammanställa en lista för att visa att detta är verkligheten i varje modern stat. Detta var inte möjligt i den germanska traditionen under medeltiden: “Nieman ist so here, so daz reht zware” eller ”Ingen är så mycket herre att han kan tvinga lagen.”

De begränsningarna som på detta sätt placerades på den medeltida prinsen var i teorin mycket snävare än begränsningar som placerats på någon konstitutions-begränsad monark eller president:

Ty de senare kan etablera ny lag i samråd med andra högre konstitutionella organ, men den medeltida monarken fanns bara till för att tillämpa och skydda den gamla goda lagen i den snävaste tänkbara bemärkelse.

Ingen ”lagstiftade” i den mening vi använder termen idag.

Den medeltida staten, så som en institution enbart för bevarande av lagen, fick inte ingripa till förmån för samhället med privata rättigheter.

Begreppet det allmänna bästa fanns inte.

Staten själv hade inga rättigheter …. Den kan till exempel inte indriva några skatter, för enligt den medeltida uppfattning är beskattningen beslagtagande av egendom.

Det var enbart genom att bevara denna goda, gamla lag som kungen garanterades säkerhet i sin ställning och sitt herravälde.

Den skriftliga författningen har placerat staten över lagen – staten själv definierar och tolkar författningen, staten har monopol på prövning av sina diktat. Detta placerar staten i en ställning att avgöra vad lagen är, och hur lagstiftning skall tillämpas. Det enda hoppet någon har för att kunna påverka detta är att förvandla en minoritet till en majoritet. En sådant idé var okänd för det medeltida sinnet – varje individ höll en form av vetorätt. Ingen majoritet var nödvändig, och minoriteters rättigheter skyddades fullt ut – även för en minoritet av en.

Början på slutet

Vad ändrades, och flyttade människan från en oskriven lag, en som höll kungen i schack, till en skriftlig lag, nedtecknad i en konstitution? Jag vet inte med säkerhet, men jag presenterar följande fundering: förändringen var förankrad i förändringen från allodiala lagfarter till nyttjanderätts-lagfarter. Detta hände i England först, och föregick den mycket hyllade skrivna konstitutionen, Magna Carta, med 150 år.

Denna förändring skedde som ett resultat av Vilhelm Erövrarens seger över Harald Godwinsson i slaget vid Hastings år 1066. Som ett resultat av detta hävdade William att han hade vunnit hela landet genom erövrarens rätt. Varje tum av mark skulle bli hans, och han kunde göra med det landet som han ansåg lämpligt.

All mark ägdes därefter av kronan. Kanske kan i detta ses fröet av en önskan från feodalherrarna för Magna Carta.

Slutsats

Den mörka medeltiden var inte så mörk.. Under denna tid var lag tradition. Kung och feodalherre var underställda lagen och var tvungna att tjäna och försvara lagen. Varje enskild individ hade vetorätt om han kunde visa giltigheten av hans veto i lagen, den gamla och goda lagen. Att lagen inte var nedskriven var inte en nackdel för folket, utan en begränsning av kungen. Kungens ställning var lika osäker under lagen som var godsherren.


Ursprungsartikeln översatt av Hans P.

Översättarens fotnötter:

[1] Sv : ”Fädernas lag”
[2] En summering av denna udda händelse kan finnas här : http://en.wikipedia.org/wiki/Vase_of_Soissons

25 thoughts on “Decentralisering dold under medeltiden

  • Fantastiskt. Nattväktarna förespråkar att lägga ner allt kollektivt UTOM den statliga juridiken. När man läser det här inser man att det är precis tvärtom. Det första som borde läggas ner är just det juridiska monopolet. Eller åtminstone bör man ha rätt att träda ur det.

  • Jaha, Klaus, så vad invänder du mot följande och hur vill du ”konkurrera” mot det?

    Brottsbalk
    8 kap.
    1 § Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, dömes, om tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse i högst två år.

  • Egensinnig : I artikeln tycks det framgå ganska tydlig vad alternativet är. Privat, lokal, traditionsbaserad lag utan central möjlighet till påverkan. Leges patrum, allas gemensamma bevarande av lagen genom gemensamt intresse.

    Annars : Precis som du gjorde med vasen vid Soisson!

  • Herr Egensinnig, det där är en alldeles utmärkt lag som på det stora hela stämmer ganska så bra med det svensk-kulturella rättsmedvetandet (ja jag vet att det inte finns en svensk kultur, men ändå). Jag är tämligen säker på att den skulle upprätthållas av ett svenskt privaträttsamhälle. Men den lagen utgör en försvinnande liten del av det totala kodifierade juridiska fett som omger den, och det omgivande fettet skulle antagligen snabbt elimineras av en marknadsbaserade privaträtten.

  • Jag vill faktiskt inte ha privat lokal lag som konkurrerar mot lag som upprätthåller var och ens negativa rättigheter. Vi börjar få det i Sverige, områden i städer där klaner och gäng stiftar sina egna lagar om böter och uppträdandekoder.

    Brottsbalkens tillblivelse kan nog beskrivas av hur det lokala samhället fungerar enligt artikeln. Men nu har vi den ju redan. Slutsatsen är dragen och nedskriven i form av en Brottsbalk. En erfarenhet som dragits under lång tid av mycket prövning och eftertanke. Jag vill inte se någon ”lokal konkurrens” mot den. Tvärtom är problemet att den inte upprätthålls och att staten tagit sig undantag från den med sina stölder.

    Jag är ju libertarian och vill ha en nattväktarstat (eller ett monopolistiskt säkerhetsföretag, samma sak). Det är Brottsbalken och inte så mycket mer. Fettet runt omkring ska bort. Men det finns faktiskt ett barn i barnvattnet där och det borde man tänka på innan man kastar ut det.

  • Nå, nu är det väl ingen som egentligen argumenterar för avskaffande av Brottsbalken. Däremot verkar dess förvaltare vara i ganska dåligt skick. För min del känns inte Beatrice Ask som en särskilt trygg bevarare av den eviga lagen och rättvisan…..

    • Ja, i alla fall vi som är libertarianer vill ha monopolistisk lag utan konkurrens. Det är liksom just det som är det man förespråkar när man förespråkar människors rätt att slippa utsättas för tvång. Om man vill ha konkurrens mot sina egna värderingar så är man väl nihilist. Sen finns det olika teorier om hur rättsväsenden fungerar. Jag konstaterar att brottbalk och rättegångar har formats långsamt konservativt evolutionärt och är tveksam till Hoppes revolutionära idéer om att det skulle kunna ersättas av ”social utfrysning”.

      • Kriminella ska socialisera med varandra i skamvrån det är rättvisa det…

        Istället för tid i skamvrån som finansieras med rån mot övriga i samhället så borde offret kompenseras av förövaren, skulden är straffet och återbetalningen av denna skuld är sonande för brottet.

        Om förövaren tycker att stöld och våld är fel så kan övriga med förövarens medgivande besluta om en kompensation till offret, ifall förövaren tycker att stöld och våld är rätt så har denne legitimerat sådant agerande mot sig själv och kompensationen kan även i det fallet rättmätigt verkställas.

      • Kriminella ska berövas de rättigheter som de berövat andra.

        Du gör ett ogiltigt antagande när du påstår att en brottsling anser att stöld är fel. Han anser att stöld från honom är fel, men att stöld från vissa andra är rätt.

        Våldsbrott kan inte göras ogjorda, går inte att kompensera. Det går inte att okoka ett kokt ägg. Då återstår bara straff, att förstöra brottslingens rättigheter, för det får andra att tänka efter före, och hindrar ofta brottslingen från att begå nya brott under en tids inlåsning. Även vid rent monetära brott så kan en brottsling sällan kompensera även om den ville.

        Värst av allt är anarkokapitalisternas syn på negativa rättigheter som en handelsvara, att det är rätt att stjäla, bara de betalar tillbaka om de blir påkomna.

      • Javisst ska kriminellas behandlas på ett annat sätt inte ickekriminella.

        Jag antar, helt rätt, att de flesta kriminella tycker att stöld är fel och endast en minoritet på fullt allvar skulle komma med en sådan vansinnig proposition som att hävda att stöld bara är rätt om den själv stjäl. Den regeln slutar vara exklusiv så fort du hävdar den.

        Kompensation är inte detsamma som att göra något ogjort, jag har aldrig hävdat det så kompensation är definitivt bästa lösningen på problemet brottslighet. Hämnd är bara ett misslyckande och ett tragiskt utfall som du istället väljer att utgöra fundament för ditt sjuka system du förespråkar.

      • Hur ska kriminella behandlas annorlunda, ifall de själva har stiftat konkurrerande lag som säger att de själva ska belönas istället för att bestraffas för sin brottslighet? De har ju råd att köpa sådan lag (”säkerhetsföretag”) med allting som de har stulit.

        Har du nån monopolistisk värdering om den saken? Om vad som är rätt och fel? Eller anser du att rätt och fel är en handelsvara?

        Kriminella anser inte att stöld är fel. De anser att deras brottsoffers ägande är fel, det är så de motiverar sina brott. Hur svårt är det att förstå detta enkla uppenbara? Anarkokapitalisterna gör antaganden som är helt och hållet uppenbart felaktiga. Vartenda barn förstår direkt att de är helt fel. Och så lallar anarkokapitalisterna vilset vidare i felandet. Ankornas intellektuella självförnedring i frågan om negativa rättigheter är bland det mest groteska jag sett.

      • Om de kriminella satt på allt välstånd skulle de ju åtminstone inte kunna stjäla något.

        Kriminella anser visst att stöld och våld är fel men de gör det ändå 🙂

  • ”Vi börjar få det i Sverige, områden i städer där klaner och gäng stiftar sina egna lagar om böter och uppträdandekoder.”

    Den statliga lagen skyddar dessa klaner och det är därför de kan härja. Om vanligt folk fick bestämma skulle dessa klaner försvinna ganska omgående.

    • Om vanligt folk fick bestämma så skulle de införa Brottsbalken och se till att den och metoderna för att pröva misstankar om brott mot den har monopol.
      Detta har redan hänt…

  • Enligt Romersk rätt fanns det en möjlighet att välja lagstiftning. I varje fall vid tvistemål som skulle avgöras i domstol. Parterna kunde komma överens om vilken lagstiftning som skulle gälla. Lagstiftaren fick därefter betalt om dennes lagstiftning användes.

    Privatpersoner kunde skriva egna lagar och med hjälp av logik testa lagstiftningen ur alla möjliga synviklar. Men för att kunna tjäna pengar var lagstiftaren tvungen att skriva logiskt riktiga lagar.

    • Fanns det en lag som sa att man fick välja lag?
      Kunde man ta upp konkurrensen mot den lagen genom att stifta en lag som säger att man inte kan välja lag? Eller var det ett monopol?

      Förstår du hur jag driver med dig och ditt logiska felslut?

  • Det stora problemet vad gäller lag är : Även om vi förutsätter att det finns en, enda objektiv korrekt och riktigt sanning som kan ge oss de korrekta svaren om hur lag, rätt, brott, straff etc. skall hanteras – hur skall vi veta vem som har denna sanning? Att någon skulle inneha sanningen för att de är demokratiskt valda är löjeväckande. Att följa rättstraditioner ger ett något bättre resultat – men metoden har förstörts totalt av ”progressivt” tänkande likt det som på 70-talet kom fram till att mördare inte skulle bestraffas – de skulle ha vård.

    På medeltiden löste man det hela, som framgår ganska tydligt av texten, dels med

    A ) Traditionsbaserad lag

    B ) Varje samhälles rätt att tolka lagen (ingen centralplanering av vare sig byråkrater, monarker eller demokratiskt patrask)

    C ) I slutändan en förhandling mellan inblandade parter, de som tillhörde samhället, väglett av lagmän som hade erfarenhet och kunskap om lagtradtion

    Det är detta vi skall ställa mot den moderna ”lagstiftnings-lagen”. Jag väljer det tidigare, för jag tror nämligen att om man låter människor bestämma själva så kommer sunt förnuft och guds försyn leda till att vi strävar efter bästa möjliga resultat, och inte bästa KORTSIKTIGA resultat likt vi gör i den moderna demokratin.

    Därtill är det högst tvivelaktigt om det finns en objektivs sanning och lag som vi kan hävda oss rätt att påtvinga alla samhällen och folkgrupper. Lika barn leka bäst, som alltid. Den som gillar sharia-lag kan flytta någonstans dit sådant utövas (och få den trevliga upplevelsen att se samhället återgå till stenåldern när mer civiliserade samhällen slutar försörja dem). Hur mycket vi än kan vilja önska en värld där alla var drivna av sunt förnuft så kommer vi aldrig kunna tvinga fram det.

    Statens försök att tvinga fram vad de kallar ”rätt” har lett till den nuvarande situationen. De-centralisering är vägen tillbaka.

    • Oh, jag hävdar att det finns en ”objektiv sanning” om vad som är objektivt rätt, nämligen den att varje subjekt har rätt att slipp anadras tvång. Eftersom rätt ju är subjektiv. Det är det, och bara det som gör att jag kallar mig själv libertrian. För att jag vill förinta alla slags ”konkurrens” mot den lagen.

      Du som vill se traditionsbaserad sharia-lag och tolkad nazi-lag ”konkurrera” mot lagar om negativa rättigheter har inte förklarat er själva på ett begripligt sätt. Försvarar ni negativa rättigheter eller förespråkar ni nazi- och sharia-konkurrens mot sån lag? Varför är det så oerhört svårt för er alla att besvara den frågan?

      Låt oss säga att du skapar säkerhetsföretaget X. Då stiftar jag säkerhetsföretaget Y som har följande lag:
      Kap. 1
      § 1
      ”Säkerhetsföretag X måste förintas med våld till varje pris!”
      Då hyllar du mig eftersom jag därmed har förverkligat er drömvision om juridisk konkurrens?

  • @egensinnig
    Får börja med att tacka dig för att du lägger ner dig så hårt för att pröva ankornas argument. Enligt mig är detta den svåraste frågan.

    Hur menar du att ett rätts/våldsmonopol skulle begränsas till att upprätthålla de negativa rättigheterna? Den empiri vi har idag och historiskt visar att dessa monopol breder ut sig.
    USA utgör det tydligaste exemplet på detta misslyckande.

    Rent logiskt når din argumentation långt tycker jag men frågan är om den håller i verkligheten med den erfarenhet vi har.

    Är det inte här skon klämmer och de konkurrerande lagstiftningarna skulle kunna ha en återhållande inverkan?

  • Jag är vare sig för ”sharia eller nazi”-lag. Jag tror dock inte på utopia – oundvikligen kommer misstag att göras här och där. Dessa misstag kan vi sedan inte komma ifrån om vi cementerar in i systemet att en person, myndighet eller del av samhället allena har tolkningsrätt på vad lagen är.

    Lagen är vad den är, både ”god”, ”sann” och ”evig”. När vi hittar den har jag inget som helst intresse i någon konkurrens mot den. Men när andra hittar något annat och hävdar att det är lagen så måste konkurrens finnas för att lagen skall kunna finnas och ersätta det som felaktigt kallas lag.

    Bara för att en person, eller många personer för den delen vet vad som är rätt betyder det inte att det som är rätt alltid kommer att styra. Det betyder heller inte att det som är rätt om det styr kommer klara av att bestå alltid och jämt. Det betyder därtill inte att alla andra som har fel inte kommer hävda att de har rätt, och försöka få sin vilja igenom.

    Följaktligen – konkurrens behövs för att bli av med dålig lag (som egentligen inte kan anses lag), inte för att bli av med bra, rätt och riktigt lag. Bra, rätt och riktig lag kommer människor jobba för att bevara. De som stödjer dålig och felaktig lag kommer, om de får igenom den, göra allt för att den inte skall utsättas av konkurrens från riktig lag.

    Det skall för övrigt noteras att jag talar inte om ”konkurrens” i form av ett öppet krig mellan lagstiftare, lagar och lagtolkningar, och jag har svårt att se att någon gör det förutom de absolut mest naiva ankap-förspråkarna (d.v.s. de som inte har läst historia och är för upptagna med att planera knarksmuggling för att ha tid med det).

    Anledningen till att jag översatte ovan text är för att den resonerar mycket starkt med det jag själv tror på.

  • Strålande artikel. Högsta betyg. Håller med om Klaus insikt ovan att det är i seccessionen från statens juridiska monopol som bör utkrävas först. Dem som vill tillhöra dagens statssystem får göra det och betala skatt till det…på så sätt kan det finnas flera konkurrerande ”juridiska system” till en början. Detta är ocskå den politiskt mest realistiska vägen att gå för frihet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *