Mot en ny frihet

Det är en illusion att tro att problemen som vårt samhälle står inför kan lösas med ”mer demokrati”, och än mindre att demokrati är det bästa möjliga systemet.

Demokratin uppstod vid en tid då staten var relativt liten. 150 år av demokrati har dock lett till en enorm statsexpansion i alla demokratiska länder. Det har också lett till en situation där vi inte enbart behöver vara rädda för staten utan även våra medmänniskor, som är fullt kapabla att förslava oss via valurnan.

Men vårt samhälles blinda demokratitro är inte självklar. Den är faktiskt ett relativt nytt fenomen. Det är kanske förvånande för vissa läsare, men USA:s grundare –som Benjamin Franklin, Thomas Jefferson och John Adams – var undantagslöst emot demokrati. ”Demokrati”, sa Benjamin Franklin, ”är två vargar och ett lamm som röstar om vad de ska äta till lunch”. ”Frihet”, la han till, ”är ett välbeväpnat lamm som motsätter sig omröstningen”. Thomas Jefferson sa att demokrati inte var ”något annat än pöbelstyre, där 51% av befolkningen kan avskaffa restens rättigheter”.

De var knappast ensamma. De flesta klassiskt liberala och konservativa intellektuella under 1700- och 1800-talet, inklusive sådana kända tänkare som Lord Acton, Alexis de Tocqueville, Walter Bagehot, Edmund Burke, James Fenimoore Cooper, John Stuart Mill och Thomas Macaulay, motsatte sig demokrati. Den välkända konservativa författaren Edmund Burke skrev: ”Jag är säker på att majoriteten i en demokrati är kapabel att utöva ett fruktänsvärt förtryck mot minoriteten… och att detta förtryck av minoriteten kommer att spridas till att drabba allt fler och bli våldsammare än man någonsin kan föreställa sig”.

Thomas Macaulay, den kände brittiska liberala tänkaren, uttryckte sig liknande: ”Jag har länge varit övertygad om att rent demokratiska institutioner förr eller senare förstör friheten, civilisationen, eller både och”. Dessa idéer var fullkomligt godtagbara på den tiden, något som Erik Ritter von Kuehnelt-Leddihn visar in sin bok ”Liberty and Equality” (1951).

Under den senare delen av 1800- och 1900-talet trycktes dock den klassiskt liberala idén tillbaka och ersattes med en tro på kollektivism – uppfattningen att individen är underställd gruppen. Liberalismen ersattes av olika former av kollektivism – kommunism, socialism, fascism och demokrati. Den senare av dessa former misstar folk nuförtiden för ”frihet”. Men som vi har visat i denna bok är det helt och hållet felaktigt att likställa demokrati med frihet. Precis som klassiskt liberala tänkare i det förflutna förstod är demokrati inget annat än en väldigt smart form av socialism. Det som återstår av vår frihet ska vi tacka det lilla av den klassiskt liberala traditionen som fortfarande lever kvar i väst för, inte demokrati.

Den klassiskt liberala traditionen är dock under attack. Med varje generation som växer upp med den dagliga demokratiska propagandan som är överallt runt omkring oss dör en del av vårt liberala arv. Ingen förvånas längre när kvinnor kräver kvotering för styrelseplatser, när staten förbjuder rökning på barer och restauranger, eller när staten bestämmer vad våra barn ska lära sig i skolan. Alla håller kanske inte med om de specifika besluten men alla upplever det som fullständigt normalt att det är staten som ska bestämma. Det finns knappt någon opposition att tala om som har att göra med att vi lever under ett system som detaljstyr våra liv. Det finns inget principiellt motstånd mot uppfattningen att det ska bestämmas på ”demokratisk” väg hur vi ska leva våra liv.

Decentralisering och individuell frihet

Finns det något alternativ till demokrati? Ett samhälle utan en stat, utan majoritetsstyre, ett fritt och samarbetande samhälle?

Absolut, och ett sådant alternativt behövs verkligen om vi inte vill hamna i ett tillstånd av tyranni och stagnation. Den västerländska världen behöver ett nytt ideal. Ett ideal som kombinerar dynamism och individuell frihet med samhällelig harmoni.

Ett sådant ideal är inte utopiskt. Det kan uppnås. Det första som måste göras är att minska statens roll. Folk måste åter ta kontroll över sina liv och frukterna av sitt arbete. Utan påträngande regler och beskattning kan folk skapa säkrare, drägligare och mer hållbara samhällen. Varför skulle inte folk klara av att spendera sina egna pengar som de själva vill, och köpa de försäkringar, och den sjukvård eller utbildning som de själva väljer? Vilken hemsk katastrof väntar oss om detta skulle inträffa? Varför ska staten ta folks pengar genom skatter och fatta beslut åt folk? Folk måste återigen ges frihet att välja själva, att lösa sina egna problem på sina egna sätt – individuellt eller, sannolikt vanligare, tillsammans. För utan samarbete är ordning och välstånd omöjligt. Men samarbete kan endast fungera om det är frivilligt och baserat på ömsesidigt samtycke.

Folk måste åter ta kontroll över frukterna av sitt arbete. De måste ha frihet att skapa sina egna – religiösa, kommunistiska, kapitalistiska, etniska, och så vidare – samfund. Dessa kanske styrs demokratiskt, om invånarna vill det, eller inte, om de inte vill det.

En marknad för styrelseskick

Patri Friedman, sonson till nobelprisvinnaren Milton Friedman, sa en gång: ”Regerande (eng. government) är en sektor med en väldigt hög inträdesbarriär. Faktum är att man måste vinna ett val eller starta en revolution för att få ett annat styrelseskick”.

Det finns sannerligen inte mycket till konkurrens beträffande olika styrelseskick. Folk tycker att det är viktigt att företag konkurrerar. Folk förväntar sig en flexibel fri marknad för bilar, kläder, och försäkringar, med många olika leverantörer. Men varför då inte en marknad för olika styrelseskick, där regeringar måste konkurrera och där medborgare enkelt kan byta regering? Nuförtiden kan folk flytta till en annan stad, men eftersom de flesta skatter och lagar kommer från den federala staten förändrar detta ingenting. För att kunna få ett annat styrelseskick måste folk emigrera, vilken är en enorm barriär.

Vi vet att företag har en tendens att bilda monopol och karteller för att kunna minska konkurrensen. Men stater har den tendensen också. Titta på koncentrationen av regeringsmakt i Washington och Bryssel. På en fri marknad kommer det dock alltid att vara möjligt för folk att starta nya företag för att utmana existerande monopol och karteller. Detta är orsaken till att monopol tenderar att vara kortlivade i den privata sektorn. När monopolister kräver ett högre pris eller missbrukar sin marknadsställning uppmuntrar det andra företag att ge sig in på just den marknaden.

När det gäller regerande så saknas denna typ av konkurrens. Precis som alla andra monopolister vill politikerna inte ha konkurrens. De föredrar att alla frågor bestäms kollektivt på en central nivå. ”Problemet med illegala invandrare kan endast lösas på en europeisk nivå”, säger de. Eller: ”Skuldkrisen kan endast tacklas internationellt”. Eller: ”Terrorism kan endast bekämpas genom en stark och centraliserad organisation”. Men det finns många små länder i världen som inte är en del av dessa ”block” och som inte lider av ekonomiska kriser eller terrorism. På samma sätt förväntas vi tro att utbildning, sjukvård, finansmarknaden, och så vidare måste koordineras och regleras åtminstone på nationell nivå. Men det finns inget skäl till att det måste vara så.

Decentralisering skulle vara fördelaktigt för många grupper i samhället. Med lokalt självbestämmande skulle progressiva tänkare kunna praktisera sina progressiva idéer och konservativa tänkare skulle kunna göra samma sak med sina värderingar, utan att tvinga andra att anpassa sig efter deras sätt att leva. Folk som skulle vilja starta ett ekologiskt hippie-kollektiv skulle kunna leva i enlighet med sina drömmar. På egen bekostnad, så klart. Ett religiöst samfund som vill ha sina affärer stängda på söndagar kan göra det. One-size-fits-all-lösningar är onödiga och oönskade. Decentralisering, till skillnad från nationell demokrati, är ett system baserat på principen ”lev och låt leva”. Låt tusen nationer blomma.

En mångfald av styrelseskick innebär att folk enklare kan bestämma under vilket system de önskar leva. De kan flytta till en annan kommun eller län om de önskar et annat styrelseskick. En sådan konkurrens försäkrar att ledarna hålls ansvariga, vilket knappast är fallet då en medborgares intresse begränsas till ett val var fjärde år. Även om endast ett fåtal mebdorgare flyttar till ett annat område kommer det att innebära ett starkt incitament att förbättra regerandet.

Om allt inte bestäms centralt kan regioner välja en riktning som passar deras omständigheter och preferenser bättre. Till exempel kanske ett specifikt område kan välja att sänka skatterna och minska regleringarna väldigt mycket för att stimulera den ekonomiska aktiviteten. Den amerikanska historikern Thomas E. Woods poängterar att politisk frihet uppstod i västeuropa just på grund av den fragmentering och differentiering som historiskt rådde där. Många små jurisdiktioner gjorde det möjligt för folk att fly från platser där förtryck rådde till mer liberala platser. Tyranniska ledare tvingades således att tillåta fler friheter.

Decentralisering i Schweiz

Schweiz har länge varit ett bevis på att decentralisering fungerar. Folk tror ofta att storlek och centralisering innebär välstånd, och andra fördelar. Men Schweiz som varken är medlem i EU eller Nato bevisar motsatsen. Med nästan 8 miljoner invånare har detta land ungefär samma befolkningsmängd som Virginia och dess regering är väldigt decentraliserad. 26 kantoner konkurrerar med varandra och har en stor del självstyre. Kantonerna var en gång i tiden separata självstyrande stater, och vissa har färre än 50 000 invånare. Dessutom finns det ungefär 2900 kommuner i Schweiz – där den minsta har ungefär 30 invånare. Detta är betydligt fler än de flesta andra europeiska länder. Större delen av de schweiziska inkomstskatterna betalas till kommunen och kantonen, och inte till den federala staten. Kommunerna och kantonerna skiljer sig mycket åt beträffande skatter och regleringar och konkurrerar således med varandra om medborgare och företag.

Det är givetvis ett välkänt faktum att Schweiz är ett väldigt framgångsrikt land. Det ligger i världstoppen när det gäller förväntad livslängd, sysselsättning, välmående och välstånd. Det är ett av få länder i världen som inte har varit i krig på mer än ett århundrade. Trots existensen av fyra språk (tyska, franska, italienska, och rätoromanska) existerar en stor mängd samhällelig harmoni, vilket står i stark kontrast till situationen i Belgien där konflikterna mellan flamländarna, som talar holländska, och de fransktalande vallonerna alltid hotar att splittra landet. Men medan flamländarna klagar på att de tvingas betala för de fattigare vallonerna har inte Schweizarna samma problem, tack vare deras decentraliserade system.

Schweiz är så klart en demokrati, men landet har så många och så små demokratiska enheter att de lyckas undvika många av de negativa effekter som drabbar nationella parlamentariska demokratier.

Schweiz visar också på hur möjligheten till utträde (eng. secession) minskar konflikter. På 1970-talet tyckte de fransktalande invånarna i kantonen Bern att de inte var välrepresenterade i den huvudsakligen tysktalande del som de bodde i. 1979 trädde så de fransktalande områdena ur och bildade sin egen kanton, Jura. Genom århundraden har dispyter mellan olika etniska grupper och språkgrupper fredligt lösts på detta sätt. Eftersom de schweiziska kantonerna är små kan folket inte bara rösta i valurnan utan de har också möjlighet att flytta om de inte trivs. På detta sätt driver bra politik ut dålig politik.

Detta betyder inte att vi förespråkar den schweiziska modellen som vår ideallösning eller vårt val. Men det är ett exempel som visar på hur ett decentraliserat system skulle kunna fungera och hur det leder till lägre skatter och mer individuell frihet. Vi menar inte heller att demokrati nödvändigtvis är bra så länge det är i liten skala. En demokrati bestående av tre människor är fortfarande fel om ingen kan lämna den. Då kan den ha samma negativa effekter som en demokrati bestående av 10 miljoner invånare.

Det som spelar roll är att folk själva tillåts bestämma storleken på de administrativa enheter som de vill leva i och vilken form av regering de har. Det behöver inte vara en demokrati. Liechtenstein, Monaco, Dubai, Hong Kong, och Singapore är inte parlamentariska demokratier. Men de är framgångsrika. Dessa länder visar att det lilla ofta är det vackra.

Man kan kanske få för sig att rätten till utträde och självbestämmande leder till konflikt. Men det följer inte alls. Tänk på hur den fria marknaden fungerar. Alla har rätten att starta ett företag. Ändå är de allra flesta anställda av företag. Sådant samarbete gynnar alla involverade parter. Detta gäller för länder också. Folk kan välja att vara självständiga, men de flesta kommer finna att det ligger i deras intresse att vara med i ett samfund. Och de olika samfunden kommer också finna att det ligger i deras intresse att samarbeta. Självklart kan skalfördelar minska kostnader, men hur stort något bör vara kan endast avgöras om folk är fria att välja.

Utträde behöver inte nödvändigtvis leda till fullt adminstrativt självbestämmande med en gång. All form av decentralisering där en viss typ av ansvar överförs från det centrala till det lokala skulle kunna kallas politiskt utträde. Detta skulle kunna vara en attraktiv (övergående) form mellan fullständigt utträde och den nuvarande situationen.

Hur detta skulle kunna fungera kan man till exempel se i de särskilda ekonomiska zoner, likt Shenzhen, som den kinesiska staten skapade på 1980- och 1990-talet. Dessa regioner hade väldigt få regleringar, tillät en viss mängd utländska investeringar och banade vägen för resten av Kina att bli mer fritt. Även Dubai har skapat sådana frihandelszoner med få handels- och arbetsregleringar. Sådana ekonomiska frizoner skulle kunna fungera som förebilder för politiska frizoner där folk kan experimentera med olika styrelseskick.

Reds. Anm: Titeln på kapitlet har ändrats i samråd med författaren.

14 thoughts on “Mot en ny frihet

  • Schweiz är anti-nationalstaten. Deras decentralisering har säkert hjälpt dem att hålla emot lite längre, men nu är de med i FN, har avskaffat banksekretessen och är så gott som medlemmar i EU via en lång rad bilaterala avtal. Även inom samma kanton förstår eller gillar en bonde i en dalgång föga en bonde från en annan dalgång när denne uttalar ‘üitzli merci’ på ett grötigare sätt och firar grisfesten fel höstmånad.

    Decentraliseringens slutpunkt är individen. Individen är den minsta minoriteten. The decentrum.

  • Detta var en av Vilhelm Mobergs käpphästar, som han drev med stor entusiasm och skrev t.ex.:

    ”En annan föredömlig inrättning i Schweiz är dess folkomröstningsinstitut, varigenom ett direkt folkstyre utövas. Det är ett legitimt demokratiskt krav, att folket skall direkt tillfrågas vid avgörande av alla större frågor, så att varje enskild medborgare omedelbart kan påverka utgången. Varje kanton bildar en egen republik, som själv har hand om sina angelägenheter – utom de för landet gemensamma, såsom t. ex. försvaret och utrikespolitiken.
    I Förbundsrepubliken Sverige skulle vart och ett av våra län motsvara en av dessa kantoner och utgöra en fullt suverän enhet. Utvecklingen har hos oss framtvingat behovet av en folkstyrets decentralisering. Motsättningen emellan stat och individ, emellan den enskilde och det allmänna, framträder allt klarare allteftersom staten utökar sin makt över individen och begränsar hans rörelsefrihet. Trycket från centrum skärpes, och likriktningstendenser kan skönjas. Men den enskilda människan är inte till för statens skull, utan staten för den enskilda människans. Den utveckling som fört den enskilde i underläge gentemot kollektivet skulle motverkas, om varje landsända i större utsträckning fick råda sig själv och bestämma över sina egna angelägenheter. Statens administration och förvaltning framstår alltmer som en mekaniskt fungerande enhet, inför vilken den enskilde medborgaren känner sig hjälplös. Om statens organ upplöstes i mindre, lokala enheter, så skulle individen få större möjligheter att hävda sina rättigheter. Ett utvidgat lokalt självstyre skulle ha ett naturligt rum i en förbundsrepublik, en rikssammanslutning av våra svenska län.”

  • Ta och studera Kina. Man utvecklar just nu ett styrelseskick som lämnar stor frihet för individen, och grupperna. Man får sköta sina egna angelägenheter. Mycket intressant. Staten styrs, inte är styrande.

  • Även om demokrati är det där med vargarna och ett lamm, är det fascinerande hur Sverige och Schweiz är varandras motpoler i avseendet.
    Ur Axel Odelbergs bok om volkhemmet contra konfederationen:

    ”Schweiz har världens mest tröga, kompromissinriktade och decentraliserade politiska beslutssystem. Sverige är tillsammans med Frankrike Europas mest centralstyrda land och en motion på socialdemokraternas partikongress kan vara lag i riket ett halvår senare. I Schweiz måste politiska förslag passera en häcklöparbana av checks and balances, innan de eventuellt blir till bindande beslut. I Sverige är lagstiftandet en nypermanentad motorväg för riksdagsmajoriteten.

    Schweizarna är småborgerliga och individualistiska. Svenskarna hyllar det proletära och kollektiva. Schweiz har Europas lägsta skattetryck, Sverige det högsta. Schweiz har Europas minsta offentliga sektor, Sverige den största. I Schweiz är facket svagt, i Sverige är det starkt. Schweiz topprankas alltid i grenen ekonomisk frihet, Sverige kommer alltid långt ned.

    I Schweiz är folkomröstningar en grundlagfäst rättighet, och medborgarna den yttersta politiska beslutsinstansen, i Sverige är folkomröstningar ett medel som politikerna tar till i taktiska syften. I Schweiz är politik ett förtroendeuppdrag, i Sverige är det ett yrke. I Schweiz är utrymmet för politikerna litet, i Sverige är det stort. I Schweiz är valdeltagandet lågt, i Sverige är det högt. Schweiz politiska beslutsystem är extremt kompromissinriktat, i Sverige råder konfrontationsklimat. Svensk politik går ut på att vinna, schweizisk på att sammanjämka.

    Schweizisk politik är jordnära och lokal, den svenska nationell och visionsdriven.”

  • Halsinen
    Du beskriver skillnader i schweizisk och svensk demokrati. Men vad har de skillnaderna egentligen gett för *resultat*?

    Schweiz har gått med i FN, höjt skatter, infört allt fler reglerignar, rättat sig allt mer efter EU ochderas centralbank spekulerade förra året bort 10% av deras BNP på att försöka förstöra landets valuta! Och nu läser jag att de beslutat att köpa JAS igår, men idag vägrar betala för det. Vad påminner det om angående försvarspolitik? Banksekretess och hårdvaluta är redan sen ett antal år helt avskaffade.

    Så decentraliserad federationsdemokrati, det funkade tydligen inte ett dugg bättre än vår svenska totalitära centraldemokrati, eller hur!? Mycket såsom USA:s konstitution visade sig vara komplett verkningslös som hinder för motsvarande sossar där.

    Så det krävs alltså ett komplett annat slags koncept än några konstitutionella justeringar. Sånt är bara meningslös teater.

  • @ Egensinnig
    Den schweiziska modellen har maximerat mångfald och institutionell konkurrens när det gäller skatter, drogpolitik etc som är en fjärran utopi i det centralistiska Sverige, där utgångspunkten är att Lappland måste anpassa sig efter Öresundsregionens harmoniseringsbehov. Likaså är den klassiskt liberala diskussionen om nullifiering av korkade och farliga lagar och secession en realistisk möjlighet, och inte bara en abstrakt teori som i Sverige.
    http://www.isil.org/resources/lit/swiss-canton-system.html
    Ge mig en konfederation framför ett Volkhem, anytime!

  • Jag vill bara göra dig besviken med att alla de där konstitutionella finurligheterna inte gett någon väsentlig skillnad i faktiskt förd politik! Om något bara en fördröjning jämfört med oss.

  • @ Egensinnig
    Mises skrev t.ex. i ”Omnipotent government” om hur även Schweiz, som trots allt är en del av västvärlden, följt trenden mot alltmer centralisering.
    http://mises.org/books/og.pdf
    Men menar du verkligen det inte är någon väsentlig skillnad mellan höga och låga skatter eller stort eller litet utrymme för politikerna?
    Eller att verktyg som nullifiering eller secession är värdelösa?
    Om det finns olika grader av demokratihelvetet befinner sig Schweiz och Sverige i vardera ändan, och jag vet vilken jag föredrar.

  • Det är *ÄNNU* inte lika illa där som här. Men de är på mycket god väg i mycket hög fart. Alla sina konstitutionella finurligheter till trots.

  • @ Egensinnig
    Väljer man att se glaset som halvfullt kan man säga Schweiz har traditionerna och verktygen såsom secession vi saknar, för att förhindra det.

  • Inte förhindra, i bästa fall fördröja.
    nte halvfullt, utan snarare ”halv i” vår egen timme, men de tickar på.
    Det går brant utför alperna numera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *