Demokratins kris

Demokratin kanske startade som ett fantastiskt ideal för att göra folket starkare, men efter att ha praktiserats i 150 år kan vi se resultatet, och det är inte positivt. Det är nu tydligt att demokratin är en tyrannisk och inte en befriande kraft. Västerländska demokratier har följt de socialistiska ländernas väg och har stagnerat, korrumperats, byråkratiserats och blivit förtryckande. Som vi har försökt visa tidigare har detta inte hänt för att det demokratiska idealet har korrumperats utan snarare på grund av idealets inneboende kollektivism.

Om du vill veta hur demokrati verkligen fungerar, tänk då på följande exempel. George Papandreou, den grekiska socialistiska politikern, vann valet i sitt hemland 2009 med en enkel slogan: DET FINNS PENGAR! Hans konservative motståndare hade minskat de statsanställdas löner samt minskat de offentliga utgifterna. Papandreou sa att detta inte behövdes. ”Lefta yparchoun” var hans stridsrop – det finns pengar. Han vann enkelt valet. I verkligheten fanns det så klart inga pengar – eller snarare, pengarna var tvungna att komma från skattebetalare i andra europeiska länder. Men majoriteten har alltid rätt i en demokrati, och när folk upptäcker att de kan rösta till sig rikedomar kommer de oundvikligen att göra så. Att förvänta sig något annat av dem är naivt.

Vad det grekiska exemplet också visar är att folk i en demokrati naturligt ser till staten för att bli omhändertagna. Demokratiskt styre betyder statligt styre. Resultatet blir att folk kontinuerligt kommer att ställa krav på staten. De kommer att bli mer och mer beroende av att staten löser deras problem och styr deras liv. Oavsett vilka problem de stöter på förväntar de sig att staten ska lösa det. Fetma, missbruk, arbetslöshet, för få lärare eller sjuksköterskor, färre museibesökare, oavsett vad det rör sig om så finns staten där för att åtgärda problemet. Oavsett vad som händer – en brand i en biosalong, en flygplanskrasch, ett barslagsmål – så förväntar de sig att staten jagar tag i de skyldiga och försäkrar att något liknande aldrig händer igen. Om folk råkar vara arbetslösa förväntar de sig att staten ”skapar jobb”. Om bensinpriset går upp vill de att staten ska göra något åt det. På Youtube finns det en video som visar en intervju med en kvinna som precis har lyssnat på ett tal med president Obama och hon närapå gråter av lycka. Hon utropar att hon inte längre måste oroa sig för att betala för sin bensin eller betala på sitt lån.

Det är denna typ av mentalitet som demokrati föder.

Och politiker är så klart villiga att ge folk vad dom kräver. De är som personen som endast har en hammare och som överallt ser en spik som måste spikas ner. På samma sätt ser de sig själva som fixare av samhällets alla problem. Trots allt är det ju orsaken till att de valts. De lovar att de kommer att ”skapa jobb”, sänka räntan, öka folks köpkraft, göra det möjligt för även de fattigaste att äga ett hem, förbättra utbildningen, bygga lekplatser och fotbollsplaner för barnen, säkerställa att alla produkter och arbetsplatser är säkra, bidra med bra och billig sjukvård till alla, avskaffa bilköer, brott och vandalism, försvara våra nationella intressen i resten av världen, upprätthålla ”internationell lag” över hela jordklotet, förespråka frigörelse, kämpa mot diskriminering, säkerställa att maten är säker och vattnet är rent, ”rädda klimatet”, göra landet till det renaste, grönaste och mest framstegsvänliga landet i världen, samt befria planeten från hunger. De vill uppfylla alla våra drömmar och krav, skydda oss från vaggan till graven, säkerställa att vi är lyckliga och nöjda från tidig morgon till sent på kvällen – och så klart skära i budgeten och minska skatterna.

Detta är de drömmar som demokratin är gjord av.

De demokratiska synderna

Det är uppenbart att detta aldrig kan fungera. Staten kan inte uppnå allt detta. Till slut kommer politiker att göra det enda som de kan göra, vilket är:

  1. 1. Att ösa pengar på problemet
  2. 2. Hitta på nya regler och regleringar
  3. 3. Starta kommittéer och övervaka hur de implementerar reglerna.

Det finns egentligen inget annat som de kan göra, som politiker. De kan inte ens betala för sina aktiviteter, utan det lämnas över till skattebetalarna att ta hand om.

Du kan se konsekvenserna av detta system runt dig varje dag:

Byråkrati. Överallt har demokratin skapat en omfattande byråkrati, som styr våra liv med ökande godtycklig makt. Eftersom de är staten kan de säkerställa att de skyddas mot den hårda ekonomiska verkligheten som resten av oss ställs inför. Deras myndigheter kan aldrig gå i konkurs, de själva kan knappast få sparken, och de har sällan problem med lagen eftersom de själva är lagen. Samtidigt lägger de en tung börda på resten av oss med sina regler och regleringar. Överallt hindras nya företag av alla lagar och byråkratiska kostnader som tvingas på dem. Befintliga företag lider också under byråkratins tyngd. I USA uppstiger kostnaden för alla regleringar till 1.75 biljoner varje år, enligt en artikel på Wikipedia. De fattiga och lågutbildade lider allra mest av detta system: de kan inte hitta jobb eftersom de är för dyra för marknaden på grund av minimilöner och andra lagar som driver upp kostnaden för arbete. Det är även väldigt svårt för dem att starta sina egna företag eftersom de inte vet hur man ska navigera den byråkratiska djungeln.

Parasitism. I tillägg till alla byråkrater och politiker finns det en annan grupp människor som klarar sig bra i det demokratiska systemet: de som har företag och institutioner vars existens möjliggörs av statlig frikostighet eller särskilda privilegier. Ta till exempel det militärindustriella komplexet, och bankerna och de finansiella institutioner som stöttas upp av den amerikanska centralbanken FED. Men det gäller även människorna i de ”subventionerade sektorerna” – kulturinstitutioner, statstelevision, biståndsorgan, miljögrupper, och så vidare – för att inte nämna hela den cirkus som vi kallar ”internationella institutioner”. Många av dessa människor har lukrativa jobb som de har fått tack vare sina nära relationer med staten och statliga myndigheter. Detta är en form av institutionell parasitism som gynnas av vårt demokratiska system.

Storhetsvansinne. Frustrerade av sin oförmåga att verkligen förändra samhället sjösätter staten regelbundet megaprojekt för att hjälpa till att rädda en industrisektor på fallrepet, eller för att tjäna något annat nobelt syfte. Oundvikligen kommer sådana handlingar enbart att resultera i ännu mer problem och de kostar alltid mycket mer än planerat. Tänk på utbildningsreformer, sjukvårdsreform, infrastrukturprojekt och annat nonsens som etanolprogrammet i USA, eller Europas vindkraftsprojekt. Man kan även se på krig som offentliga projekt som företas av staten för att styra bort uppmärksamheten från inhemska problem, ge staten mer folkligt stöd, skapa jobb för underklassen, och ge direkt och omfattande vinster till favoriserade företag som i sin tur sponsrar politikernas omvalskampanjer och erbjuder jobb för samma politiker då de blir utkastade från sitt offentliga ämbete. (Det är knappast nödvändigt att påpeka att politikerna aldrig själva deltar i de krig som de startar).

Välfärdspolitik. De politiker som utnämns till att bekämpa fattigdom och ojämlikhet upplever det naturligt som sin heliga uppgift att kontinuerligt introducera nya välfärdsprogram (och nya skatter för att betala dem). Detta tjänar inte bara deras egna intressen utan de byråkrater som får ansvar för att implementera dem gynnas också. Välfärd tar nu upp en ansenlig del av det statliga spenderandet i de flesta demokratiska länder. I England spenderar staten en tredjedel av sin budget på välfärd. I Italien och Frankrike närmar sig denna siffra 40 procent. Många samhälleliga organisationer (ex. fackföreningar, statliga pensionsfonder, statliga arbetsförmedlingar) har ett egenintresse i att behålla och expandera välfärdsstaten. Det är typiskt för det sätt som den demokratiska staten fungerar att den inte erbjuder något val och inte ingår i kontrakt med sina invånare. Alla tvingas att betala höga arbetslöshetsförsäkringar och pensionsavgifter, men ingen vet vilka förmåner de kommer att kunna avnjuta i framtiden. De pengar som de tvingats betala har redan spenderats. Den stundande pensionskatastrofen är det mest flagranta exemplet på detta. Och ha då i åtanke att välfärdsstaten inte enbart går till de ”mindre lyckligt lottade”. Mycket av ”välfärden” går till de rika, till exempel till de banker som fick räddningspaket som uppgick till 700 miljarder dollar (varpå direktörerna betalade ut feta bonusar till sig själva).

Antisocialt beteende och brottslighet. Den demokratiska välfärdsstaten uppmuntrar till oansvarigt och antisocialt beteende. I ett fritt samhälle kommer folk som missköter sig, inte upprätthåller sina löften, eller agerar utan hänsyn till andra, att förlora stödet från sina vänner, sin familj och sitt grannskap. Men, vår välfärdsstat säger till dem: Om ingen vill hjälpa dig längre så kommer vi att göra det! Således belönas folk för sitt antisociala beteende. Eftersom de är vana vid att staten tillhandahåller allt som de behöver utvecklar de mer och mer en snyltarmentalitet och vill inte arbeta för pengar. För att göra det ännu värre bidrar rigid arbetslagstiftning (och även antidiskrimineringslagstiftning) till att arbetsgivare får svårare att göra sig av med anställda som inte längre presterar tillfredsställande. På samma sätt gör statliga regleringar det nästintill omöjligt att göra sig av med studenter eller sparka lärare som missköter sig eller som underpresterar. I allmännyttiga bostäder är det nästan omöjligt att vräka någon som är till obehag för sina grannar. Grupper som missköter sig själva på nattklubbar kan inte nekas inträde på grund av antidiskrimineringslagstiftning. Till råga på allt sätter staten ofta upp dyra stödprogram för antisociala grupper, vilket gör att brottslighet belönas och uppmuntras.

Medelmåttighet och lägre standarder. Eftersom majoriteten i alla samhällen tenderar att vara fattigare än de mer framgångsrika och kompetenta samhällsmedborgarna finns det oundvikligen ett tryck på demokratiska politiker att omfördela välstånd – att ta från de rika och ge till de fattiga. På detta sätt bestraffas framgång och överlägsenhet genom en progressiv beskattning. Således kan vi i en demokrati förvänta oss att befolkningen blir dummare och att den allmänna kulturella standarden sjunker. Varhelst majoriteten styr blir medelmåttan norm.

Missnöjeskultur. I en demokrati leder privata meningsskiljaktigheter konstant till samhälleliga konflikter. Detta eftersom staten stör alla privata och samhälleliga relationer. Allting som går fel någonstans, från en dåligt fungerande statlig skola till ett lokalt upplopp, blåses upp till en nationsvid (eller till och med global) fråga som politiker måste hitta en lösning på. Alla känner sig manade och uppmuntrade att tvinga sin världsbild på andra. Grupper som känner sig kränkta organiserar protester eller strejkar. Detta skapar en allmän frustrations- och missnöjeskänsla.

Kortsiktighet. Den huvudsakliga drivkraften för politiker i en demokrati är viljan att bli omvald. Därför sträcker sig deras tidshorisont sällan bortom det kommande valet. I tillägg arbetar demokratiskt valda politiker med resurser som inte är deras egna och som de endast tillfälligt förfogar över. De spenderar andra människors pengar. Detta betyder att de inte behöver vara försiktiga eller tänka långsiktigt. Av dessa skäl är den politik som förs i demokratier kortsiktig. En före detta minister i Holland sa en gång i tiden att ”politiska ledare skulle styra som om val inte längre existerade. På detta sätt skulle de kunna ha en långsiktig tidshorisont”. Men det är så klart just det som de inte kan göra. Som den amerikanska författaren Fareed Zakaria förklarade i en intervju, ”Jag tror att vi står inför en verklig kris i den västerländska världen. Det vi kan se är den fundamentala oförmågan i varenda västerländskt samhälle att göra en enda sak, nämligen att tvinga fram en kortsiktig uppoffring för en långsiktig vinst. Närhelst staten försöker att föreslå någon sorts uppoffring blir det uppror. Och upproret är nästan alltid framgångsrikt”. Eftersom folk i en demokrati uppmanas till att bete sig som snyltare och eftersom politiker beter sig mer som förvaltare än egendomsägare då de endast innehar sitt ämbete temporärt, är detta resultat inte förvånande. Någon som förvaltar eller hyr något har betydligt mindre incitament att vara omsorgsfull och tänka långsiktigt än en ägare.

Varför saker bara blir värre och värre

I teorin skulle folk kunna rösta för ett annat, mindre byråkratiskt och slösaktigt system. I praktiken är det inte sannolikt att det inträffar eftersom det finns alldeles för många människor som har ett egenintresse i att bibehålla systemet. Och medan staten långsamt växer allt större, växer dessa grupper med den. Som den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises poängterade kommer byråkratin särskilt att motsätta sig all förändring med näbbar och klor. ”Byråkraten är inte enbart en statsanställd”, skrev Mises, ”han är, under en demokratisk konstitution, både en väljare och som sådan en del av den suveräna, hans arbetsgivare. Han befinner sig i en säregen situation: han är både en arbetstagare och en arbetsgivare. Och hans ekonomiska intresse som arbetstagare överträffar hans intresse som arbetsgivare, eftersom han får mycket mer från de offentliga medlen än han bidrar med. Denna dubbla relation blir viktigare då antalet människor på statens avlöningslista ökar. Byråkraten som väljare är mer benägen att öka än att balansera budgeten. Han är huvudsakligen angelägen att öka avlöningslistan”.

Ekonomen Milton Friedman menade att man kan spendera pengar på fyra olika sätt. Det första sättet är när man spenderar sina egna pengar på sig själv. Du har ett incitament att leta efter kvalitet och att spendera effektivt. Detta är generellt det sätt som pengar spenderas på i den privata sektorn. Det andra sättet du kan spendera pengar på är när du spenderar dina egna pengar på någon annan, till exempel då du bjuder någon på middag. Du bryr dig absolut om mängden du spenderar, men du är samtidigt mindre intresserad av kvaliteten. Det tredje sättet är när du spenderar någon annans pengar på dig själv, som då du har lunch på ditt företags bekostnad. Incitamentet att vara sparsam är väldigt lågt, till skillnad från incitamentet att välja rätt lunch. Det fjärde sättet är att spendera någon annans pengar på någon annan. I detta fall har du inget skäl till att bry dig om vare sig kvalitet eller kostnad. Det är generellt på detta sätt som staten spenderar dina skattepengar. [1]

Politiker hålls sällan ansvariga för de åtgärder som de har infört och som visar sig vara skadliga i det långa loppet. De får beröm för sina goda avsikter och de initialt positiva resultaten. De negativa konsekvenserna som framstår långt senare (till exempel skulder som måste återbetalas) blir de efterföljandes ansvar. Politiker har dessutom väldigt lite incitament att arbeta för program som kommer att leda till resultat först då de lämnat sitt ämbete, eftersom andra kommer att få beröm för detta.

Således spenderar demokratiska stater oundvikligen mer än de erhåller. De löser detta genom att höja skatter, eller till och med bättre – eftersom skatter tenderar att hatas av de som måste betala dem – genom att låna pengar eller helt enkelt trycka upp dem. (Värt att notera är att de tenderar att låna från favoriserade banker, som sedan räddas av staten om de skuldsätter sig alltför mycket). De skär sällan i sin egen budget. När det talas om nedskärningar innebär detta inte sällan en minskning av spenderandets ökning.

Tryckande av pengar leder så klart till inflation, vilket betyder en konstant värdeminskning av folks besparingar. Att låna pengar innebär att statsskulden ökar och leder till att senare generationer måste betala av räntan. Idag är statsskulden i nästan alla världens demokratier så hög att de är osannolikt att den någonsin kommer att kunna betalas tillbaka. Vad än värre är att institutioner som pensionsfonderna har köpt statsskuld under förutsättningen att detta skulle vara en långsiktigt bra investering. Detta är ett fruktansvärt skämt. Många människor kommer aldrig att se röken av den pension som de räknade med eftersom de pengar de tvingats betala redan har slösats bort.

Men trots alla dessa problem som demokrati för med sig fortsätter vi att hoppas och tro att allting kommer att förändras efter nästa val. Vi är fast i ondskefull cirkel: Systemet håller inte vad det lovar, folk blir frustrerade och kräver förbättringar, politiker lovar allt mer, förväntningarna blir allt högre, den oundvikliga besvikelsen likaså, och så vidare. Medborgarna i en demokrati är som alkoholister som behöver dricka allt mer för att bli fulla, vilket varje gång resulterar i en allt värre baksmälla. Istället för att dra slutsatsen att de borde spola kröken vill de bara ha mer. De har helt och hållet glömt bort hur man tar hand om sig själv och har inte längre kontroll över sina liv.

Varför vi behöver mindre demokrati

Frågan är hur länge denna situation kan fortsätta, givet det samhälleliga missnöjet och den politiska och ekonomiska instabiliteten. Många människor inser att det är något fel på systemet. Politiker och opinionsledare klagar på det fragmenterade politiska landskapet, väljarkårens nyckfullhet, medias ytlighet och sensationsmakeri. Medborgarna klagar på att politikerna inte lyssnar på dem, att de inte håller vad de lovat, och att det politiska systemet är en charad och ett hån. Men de skyller problemen på fel politiker eller på sidofrågor som invandring eller globalisering, inte på det demokratiska systemets inneboende brister.

Just nu vet ingen var vi ska ta vägen. Alla är fast i det tunnelseende som vi kallar demokrati. Den enda ”lösningen” som folk kan komma på är ”mer demokrati”, dvs. fler statliga interventioner. Dricker ungdomar för mycket alkohol? Höj åldern för att få köpa alkohol! Förringas de kroniskt sjuka på sjukhemmen? Skicka flera statliga kontrollanter! Uppfinns det för lite? Instifta en statlig innovationsmyndighet! Lär sig barnen för lite i skolan? Tvinga dem att göra fler test! Ökar brottsligheten? Skapa en ny myndighet! Reglera, förbjud, tvinga, avskräck, kontrollera, inspektera, skäm bort, reformera, och över allt annat, ös pengar på problemet.

Och vad händer om inget av detta fungerar? Förr eller senare kommer ropen att höras efter en Stor Ledare, en stark man som kommer att sätta stopp för allt tjafsande och skapa Lag och Ordning. Det finns en viss logik i allt detta. Om allting måste regleras av staten, varför då inte låta en välvillig diktator göra det ordentligt istället? Vi blir kvitt det oändliga velandet, obeslutsamheten, tjafsandet, ineffektiviteten. Det är sant att vi skulle få lag och ordning. Men på bekostnad av frihet, dynamik och tillväxt.

Lyckligtvis finns det en annan väg vi kan välja även om många människor har svårt att tro det. Den vägen är: mindre demokrati, mindre stat, mer individuell frihet.

Hur detta libertarianska ideal skulle se ut i praktiken berättar vi i bokens sista kapitel.


[1] För en kritik av Friedmans argument, se Friedmans 4 sätt att spendera pengar av Dmytro S. Kharkov.

10 thoughts on “Demokratins kris

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *