Anatomy of the StateUr ”Anatomy of the State” . Följande kapitel: Vad staten är

De allra flesta håller staten för en välfärdsinstitution. Vissa teoretiker upphöjer staten till en gudomlig sida av samhället. Andra ser den som en älskvärd, om än ofta ineffektiv, organisation för att fylla sociala ändamål. Men nästan alla ser den som nödvändig för att uppnå allmänmänskliga mål, ett medel att ta till mot den ”privata sektorn” som också ofta vinner kampen om resurserna. Demokratins frammarsch har resulterat i att allt fler sätter likhetstecken mellan staten och samhället. Det har gått så långt att det idag är vanligt att höra folk uttrycka uppfattningar som bryter mot i stort sett all vett, sans och sunt förnuft. Exempelvis att ”Staten, det är vi.” Det användbara ordet ”vi” har möjliggjort ett ideologiskt kamouflage som skyler det politiska livets realiteter. Om ”staten är vi”, då är allt som staten gör mot en individ inte bara rättvist och otyranniskt, men också ”frivilligt” å den berörda individens vägnar. Om en enorm statsskuld byggts upp, en som måste betalas genom att en grupp beskattas till förmån för en annan, döljs denna börda med ett ”vi står i skuld till oss själva”. Om staten tvingar en man till värnplikt, eller slänger honom i fängelse för otillåtna åsikter, då anses han ”göra det mot sig själv” och inget otillständigt har, följaktligen, skett. Med ett sådant resonemang kommer man fram till att judar som mördades av den tyska nazistregimen inte alls blev mördade. Istället måste de ha ”begått självmord” eftersom de var staten (ledd av en demokratiskt vald regering) och därmed måste allt staten gjorde mot dem ha varit frivilligt å deras vägnar. Det kan tyckas onödigt att tjata på om denna sak. Ändå är det en överväldigande majoritet som, i varierande grad, bekänner sig till denna villfarelse.

Vi måste därför understryka att ”vi” är inte staten. Staten är inte ”oss”. Staten ”representerar” inte, i någon verklig mening, majoriteten av befolkningen.[1] Men, även om den gjorde det, även om 70 procent av befolkningen beslutade att de återstående 30 procenten skulle mördas, skulle det fortfarande vara mord och inte frivilligt självmord å den slaktade minoritetens vägnar.[2] Vi kan inte tillåta att organisistiska* metaforer eller ovidkommande besvärjelser som att ”vi är alla en del av varandra” skyler detta grundläggande faktum.

Om nu staten inte är ”oss”, om den inte är ”den mänskliga familjen” som samlas för att avgöra gemensamma problem, om den inte är ett stugmöte eller ett klubbhus, vad är den då? Kortfattat är staten den där organisationen i ett samhälle som försöker underhålla ett monopol på våldsutövande inom ett givet territorium. Specifikt är det den enda organisationen i samhället som inte får sina intäkter via frivilliga bidrag eller betalning för utförda tjänster utan via tvång. Medan andra individer och institutioner får sina intäkter genom att producera varor och tjänster och via fredlig och frivillig försäljning av dessa varor och tjänster till andra, tjänar staten sina intäkter genom med hjälp av tvång, det vill säga genom att hota med fängelse och bajonett.[3] Efter att ha använt makt och våld för att få sina intäkter följer staten vanligtvis upp med att reglera och diktera sina undersåtars återstående aktiviteter. Man skulle kunna tro att en enkel genomgång av alla stater genom historien och över hela världen vore bevis nog för denna utsaga. Men den unkna utsöndringen av myter har täckt statens aktivitet så länge att det är nödvändigt att vidareutveckla resonemanget.**

* Uppfattningen att samhället är en medveten och självstyrande varelse. Översättarens anmärkning.

** Författaren ägnar nästa kapitel, Vad staten är, åt att utveckla resonemanget. Översättarens anmärkning.

[1] Vi kan inte, i detta kapitel, detaljerat gå igenom ”demokratins” många problem och vanföreställningar. Det räcker med att konstatera att en individs sanna agent eller ”representant” alltid måste lyda individen, kan avfärdas villkorslöst och är bunden att aldrig agera i strid med sin huvudmans intressen eller önskningar. Klart är att ”representanten” i en demokrati aldrig kan uppfylla funktionerna för detta uppdrag, de enda funktioner som står i samklang med ett fritt samhälle.

[2] Socialdemokrater invänder ofta att demokrati — majoriteten väljer härskare — rent logiskt betyder att majoriteten måste lämna vissa friheter kvar åt minoriteten, eftersom minoriteten en dag kan bli majoriteten. Förutom andra brister håller detta argument inte när minoriteten inte kan bli majoriteten. Exempelvis när minoriteten tillhör en annan ”ras” eller etnisk grupp än majoriteten.

[3] Joseph A. Schumpeter, Capitalism, Socialism, and Democracy (New York: Harper and Bros., 1942), s. 198.

Friktionen eller motsättningen mellan den privata och den allmänna sfären förstärktes från början av det faktum att . . . staten hade levt på intäkter som producerats inom den privata sfären för privata ändamål och som hade avletts från dessa ändamål med politiskt våld. Teorin som härleder skatter ur en liknelse med medlemsavgifter i en klubb eller med köpet av tjänster från, till exempel, en läkare bevisar bara hur väsensskild det här avsnittet av samhällsvetenskapen är från det vi är vana att betrakta som vetenskapligt tankesätt.

Se även Murray N. Rothbard, ”The Fallacy of the ‘Public Sector,”‘ New Individualist Review (Sommaren, 1961): 3ff.

Översättning: Peter Strömberg.

Kommentarer (3)

  • PerKQ

    4 år sedan

    Staten är inte ett folkhem.
    I ett hem så använder man inte våld för att ta familjens ägodelar.

    Staten det är jag, sade Ludvig XIV och byggde sig ett slott i Versailles utanför Paris. Så vem är Ludvig XIV i staten Sverige 2013.

  • sven

    4 år sedan

    Per KQ

  • PerKQ

    4 år sedan

    sven, inte så illa då KQ är King,Queen

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>