Demokratins baksida – Demokratiska myter, 11

I en demokrati får folk det dom vill ha

Den grundläggande idén bakom demokrati är att folket får vad de vill ha. Eller i alla fall vad majoriteten vill ha. Med andra ord kan vi förvisso klaga på resultatet av vårt demokratiska system, men i grund och botten är det som vi har nu det vi ville ha, eftersom vi ju har valt det på demokratisk väg.

I teorin låter det bra men verkligheten är annorlunda. Till exempel kan vi anta att alla är för bättre utbildning. Men ändå får vi inte bättre utbildning. Vad vi får är istället trakasserade lärare, våldsamheter i våra skolor, skolor som lärofabriker, studenter som inte längre kan läsa, skriva eller räkna. Men vi får inte bättre utbildning.

Hur kommer det sig? Det är inte på grund av en brist på demokrati; istället är det ett resultat av hur vårt demokratiska system fungerar. Det faktum att utbildningen styrs av det demokratiska systemet betyder att politiker och byråkrater dikterar hur utbildningen ska organiseras och hur mycket pengar som ska spenderas. Det betyder att föräldrars, lärares och studenders möjligheter att välja minimeras. Statliga interventioner betyder att skolorna och universtiteten dränks med planer, krav, regler och regleringar från utbildningsdepartementet. Denna byråkratisering gör att utbildningen blir sämre, inte bättre.

När folk sedan klagar på utbildningens kvalitet svarar politikerna med att införa ännu fler regleringar. Vad kan de annars göra? Idén att de skulle upphöra med sina förstörande aktiviteter kommer de inte ens att tänka på. Om de slutade att lägga sig i skulle de implicit erkänna att de är överflödiga eller till och med kontraproduktiva, något de så klart aldrig kommer att göra. Det ligger inte i deras intresse. De nya regleringarna gör problemet värre eftersom de ytterligare begränsar studenternas, föräldrarnas och lärarnas roll. De leder också till mer byråkrati och skapar ofta perversa incitament. Till exempel tvingade byråkrater de holländska skolorna att lära ut ett visst antal timmar, skenbart för att säkerställa utbildningens kvalitet. Men detta gjorde inget åt den brist på lärare som skolorna led av, så skolorna tvingades att hålla kvar sina elever i klassrummen i timmar, helt sysslolösa. Att staten försöker använda sig av siffror då den styr är föga förvånande. Från avstånd är kvantitet det enda som du kan mäta. Kvalitet är endast synligt för de som är direkt involverade.

Det demokratiska systemet kan jämföras med statliga fabriker i före detta Sovjetunionen. Dessa kontrollerades centralt och styrdes helt på siffergrund. Trots (eller snarare på grund av) all den statliga omsorgen var produktionskvaliteten låg. Ingen kommunistisk bil kunde konkurrera med västerländska modeller. Orsaken till detta var för att produktionen kontrollerades av byråkrater och inte konsumenter. Hur är det möjligt för byråkrater att veta vad konsumenterna vill ha? Och vilka incitament har de för att förbättra sig?

Den centralplanerande sovjetiska staten förde med sig ytterst lite teknologisk eller kulturell innovation. Hur många uppfinningar kommer från kommunistiska länder? Kvalitet och innovation är resultat av konkurrens och valfrihet, inte central kontroll och statligt tvång. Om privata företag vill överleva måste de konkurrera genom att sänka sina priser så mycket som möjligt, eller genom att innovera, skapa produkter av bättre kvalitet, eller genom att erbjuda bättre tjänster. Statsägda företag har inga sådana incitament eftersom de bärs upp av statliga pengar.

Eftersom vårt utbildningssystem (delvis) organiseras av det demokratiska systemet är det (och i den omfattningen) en statsprodukt, vilket gör den jämförbar med de statsägda fabrikerna i det forna Sovjetunionen. Förresten visar detta exempel hur demokrati i längden oundvikligen leder till en grad av socialism. Den fria marknaden fungerar inte genom demokratiska processer. Men på ett sätt är en fri marknad mer demokratisk än en demokrati eftersom medborgarna kan göra sina egna val istället för att staten väljer åt dem.

Det som gäller för utbildning gäller också för andra sektorer som står under demokratisk kontroll, som sjukvård och brottsbekämpning. De flesta människor vill ha bättre skydd mot brott. Men demokratin levererar inte det som folket vill ha. Folk röstar på politiker som lovar att de ska bekämpa brott, men resultatet är vanligtvis mer osäkerhet och brott istället för mindre.

I Holland ökade brott per capita sexfaldigt mellan 1961 och 2001 och varje år förblir 700 000 rapporterade brott outredda. I många av dessa fall (i alla fall 100 000) vet polisen vem förövaren är men de följer inte upp fallet eftersom de inte har tid eller helt enkelt inte bryr sig. Poliser måste ägna större delen av sin tid med pappersarbete. Ändå har de tid att stänga mer marijuanaodlare och böta folk för mindre trafikbrott.

Polisens dåliga prestation är det direkta resultatet av det faktum att den är demokratiskt kontrollerad. Polisen har tilldelats ett monopol på brottsbekämpning. Alla förstår att om ExxonMobil tilldelades ett monopol på oljemarknaden skulle bensinpriset skjuta i höjden och tjänstekvaliteten falla. Samma gäller för polisen. Polisen är en organisation som får mer pengar ju färre brottslingar de fångar. Om polisen framgångsrikt minskande brottsligheten skulle deras budget minskas och poliser skulle förlora sina jobb. Samma gäller för alla statliga organisationer. Man kan inte ens skylla på de som arbetar i systemet. Endast de mest arbetssamma och mest moraliskt rättframa skulle agera annorlunda, givet systemets perversa incitament.

Även om polisen inte är särskilt bra på att fånga brottslingar är de väldigt bra på en annan sak: att fylla i formulär. Alla som någonsin har rapporterat ett brott kan vittna om detta. Man kan inte lägga skulden på dem dock – de bombarderas hela tiden med nya regler som de måste följa. Av de 7000 ytterligare poliser som började jobba i Holland mellan 2005 och 2009 hamnade endast 127 stycken på gatorna. Enligt polisen själv var detta ett resultat av den gigantiska byråkratiska arbetsbörda som de statliga regleringarna hade skapat.

För att göra saken ännu värre får polisen allt mer – snarare än mindre – befogenheter. Det är särskilt sant i USA efter attackerna den 11 september. Brottsbekämpande organisationer har tilldelats allt mer – tvivelaktiga – befogenheter, som preventiva kroppsvisitationer på flygplatser, rätten att avlyssna telefonsamtal, tortyr av misstänkta terrorister, och rätten att bortse från de medborgarrättsliga skydd som brukade tas för givna i vårt rättssystem, som frihet från godtycklig häktning (Habeas Corpus).

Finns det något alternativ till denna toppstyrda säkerhet som påtvingas oss? Givetvis. Alternativet är att ge individer, företag, grannskap och städer mer kontroll över sin egen säkerhet. Det statliga polismonopolet borde avskaffas och bereda väg för konkurrens mellan säkerhetsföretag. Folk skulle inte längre tvingas att betala skatt för den statliga polisen utan istället kunna hyra privata säkerhetsföretag. Det skulle minska priserna och öka kvaliteten. Till och med idag växer sektorn för privat säkerhet snabbt eftersom folk i allt större grad inser att de inte kan lita på att polisen kommer att skydda dem.

Det som gäller för utbildning och polisen gäller också för alla andra ”offentliga” sektorer som sjukvård. Återigen ser vi att demokratisk kontroll leder till låg kvalitet och höga kostnader. Man kan endast försöka föreställa den innovation som skulle resultera om sjukvården blev en del av den fria marknaden.

Faktum är att folk vanligtvis inte får vad de vill ha i en demokrati. Den demokratiska one-size-fits-all-principen leder till centralisering, byråkrati och monopolisering (socialismens kännetecken). Det leder oundvikligen till dålig kvalitet och höga kostnader.

Om du behöver bevis för att demokrati inte lever upp till sina löften, beakta då det faktum att politiker i varje val erkänner att saker och ting har gått fel. Varenda gång lovar de att de kommer att förändra allt – utbildning, säkerhet, sjukvård, och så vidare – till det bättre. Men de erbjuder alltid samma lösning: ge oss mer pengar och mer makt så kommer vi att fixa problemen. Detta inträffar så klart aldrig eftersom problemen skapas av samma politikers pengar och makt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *