DE VÄSENTLIGA SKILLNADERNA MELLAN DET SÄRSKILDA DEPOSITIONSAVTALET OCH DET MONETÄRA LÅNEAVTALET

Det är nu viktigt att återerinra sig och betona de fundamentala skillnaderna mellan det särskilda depositionsavtalet och låneavtalet med avseende på pengar. Som vi kommer att se senare i olika sammanhang beror mycket av förvirringen och många av de juridiska och ekonomiska felaktigheterna kring detta ämne på en brist av förståelse för de väsentliga skillnaderna mellan dessa två avtal.

GRADEN TILL VILKEN ÄGANDERÄTTER ÖVERFÖRS I VARJE AVTAL

Till att börja med är det nödvändigt att poängtera att oförmågan att klart skilja mellan en särskild deposition och ett lån härrör från den överdrivna och obefogade betydelsen som tillskrivs det faktum, som vi redan känner till, att vi kan se det som att ägandet av den insatta varan, vid en särskild deposition av pengar eller andra fungibla varor, överförs till mottagaren “precis som” i låne- eller mutuum-avtalet. Detta är den enda likheten mellan de två avtalstyperna och det har föranlett många till att blanda dem samman utan sakskäl.

Vi har redan sett att överföringen av “ägande” vid en särskild deposition är ett underordnat krav som uppstår på grund av det faktum att depositionsobjektet är en fungibel vara som inte han hanteras individuellt. Vi vet också att det finns många fördelar med att kombinera en deposition med andra uppsättningar av samma fungibla vara och att behandla de individuella enheterna som oskiljaktiga. Faktum är att då man, i rent juridiska termer, inte kan kräva återgäldande av de specifika föremål som sattes in, eftersom detta är en fysisk omöjlighet, kan det förefalla nödvändigt att betrakta det som att en äganderättsöverföring sker med avseende på de individuella, specifika enheter som sattes in, då dessa inte går att skilja från varandra. Därigenom blir depositionsmottagaren “ägaren”, men endast i bemärkelsen att han, under den tid han innehar depositionens tantundem, är fri att allokera de specifika, oskiljaktiga, enheterna som han önskar. Detta är den grad till vilken äganderätter överförs vid den särskilda depositionen, till skillnad från vid låneavtalet, där fullständig tillgänglighet av den lånade varan överförs under avtalsperiodens varaktighet. Även givet denna enda möjliga “likhet” mellan den särskilda depositionen och penninglånet (den påstådda “överföringen” av ägande), är det således viktigt att förstå att denna ägandeöverföring har mycket olika ekonomisk och juridisk innebörd i vardera avtal. Kanske vore det till och med klokast, som vi förklarade i fotnot fem, att vidhålla att ingen äganderättsöverföring sker vid den särskilda depositionen, utan snarare att insättaren vid alla tidpunkter i en abstrakt mening behåller äganderätt till depositionens tantundem.

GRUNDLÄGGANDE EKONOMISKA SKILLNADER MELLAN DE TVÅ AVTALEN

Denna olikhet i juridiskt innehåll kommer av den väsentliga skillnaden mellan de två avtalen, vilken i sin tur härrör från de skilda ekonomiska grunder på vilka de baseras. Således påpekar Ludwig von Mises, med sin sedvanliga skärpa, att om lånet

i den ekonomiska meningen innebär utbytet av en nutida vara eller en nutida tjänst mot en framtida vara eller en framtida tjänst är det knappast möjligt att innefatta transaktionerna ifråga [särskilda depositioner] under begreppet kredit. Någon som sätter in en penningsumma och i utbyte får en fordran som vid vilken tidpunkt som helst kan konverteras till pengar, och som kommer att kunna utföra samma tjänst för honom som summan den avser, har inte bytt en nutida vara mot en framtida vara. Fordringen som han har erhållit genom sin deposition är också en nutida vara för honom. Insättningen av pengar betyder på intet sätt att han har avsagt sig omedelbart förfogande över den nytta de ger.

Han drar slutsatsen att depositionen “inte är en kredittransaktion, då den väsentliga beståndsdelen, utbytet av nutida varor mot framtida varor, saknas”.[1]

En särskild penningdeposition innebär därför ingen uppoffring av nutida varor för att erhålla en större kvantitet framtida varor i slutet av en tidsperiod, utan är snarare helt enkelt en förändring i innehavet av den nutida varan. Denna förändring uppstår eftersom insättaren under många omständigheter finner det fördelaktigare från ett subjektivt perspektiv (det vill säga, det främjar hans syften bättre) att göra en särskild penningdeposition där den faktiska varan som satts in blandas med andra av samma sort och behandlas oskiljaktigt från dem. Bland andra fördelar har vi redan nämnt en försäkring mot förlustrisken vid oundvikliga olyckshändelser och möjligheten att använda de kassatjänster som bankerna tillhandahåller sina kunder med transaktionskonton. I kontrast till detta är låneavtalets väsentliga beståndsdel en helt annan. Syftet med låneavtalet är just att överlåta de nutida varornas tillgänglighet idag till låntagaren för dennes användning, för att i framtiden kunna erhålla en i allmänhet större kvantitet varor i utbyte vid slutet av den avtalade löptiden. Vi säger “i allmänhet större” eftersom det, givet den naturliga tidspreferens som är inneboende i alla mänskliga handlingar, vilken innebär att nutida varor, allt annat lika, alltid föredras över framtida varor, är nödvändigt att utöka de framtida varorna med en pålagt belopp i form av ränta. Annars skulle det vara svårt att finna någon som vore villig att ge upp de nutida varornas tillgänglighet, vilket krävs i alla lån.

Följaktligen är skillnaden från en ekonomisk synvinkel mellan de två avtalen tämligen klar: det särskilda depositionsavtalet omfattar inte utbytet av nutida varor mot framtida varor, medan låneavtalet gör det. Som ett resultat överförs vid den särskilda depositionen inte tillgängligheten av varan, utan snarare förblir varan ständigt tillgänglig för insättaren (trots det faktum att “ägande” i något avseende har förbytts ur en juridisk synvinkel), medan låneavtalet alltid innebär en överföring av tillgänglighet från långivare till låntagare. Vidare innefattar låneavtalet normalt en överenskommelse om ränta, emedan ränteöverenskommelser inom ramen för det särskilda depositionsavtalet är contra naturam och absurt. Coppa-Zuccari förklarar, med sin vanliga klarsynthet, att den absoluta omöjligheten att inkludera en ränteöverenskommelse i det särskilda depositionsavtalet, från en rättslig synvinkel, är en direkt följd av insättarens rättighet att ta ut depositionen närhelst han så önskar, och depositionsmottagarens motsvarande skyldighet att hålla den förknippade tandundem ständigt tillgänglig för insättaren.[2] Ludwig von Mises intygar också att det är möjligt för insättaren att göra depositioner utan att begära någon typ av ränta just eftersom

det anspråk som erhålls i utbyte mot penningsumman är av samma värde för honom oberoende av om han realiserar det förr eller senare, eller inte alls. Av denna anledning är det möjligt för honom att utan att skada sitt eget ekonomiska intresse tillfoga sig sådana anspråk i utbyte mot uppgivande av pengarna utan att begära kompensation för värdeskillnader som kommer ur tiden mellan betalning och återbetalning, något som, givetvis, de facto i detta fall ej existerar.[3]

Givet den särskilda penningdepositionens ekonomiska grund, som inte implicerar utbytet av nutida varor mot framtida varor, följer den oavbrutna tillgängligheten för insättaren och oförenligheten med en ränteöverenskommelse logiskt och direkt från det särskilda depositionsavtalets rättsliga karaktär, vilken skiljer sig skarpt från låneavtalets rättsliga karaktär.[4]

GRUNDLÄGGANDE JURIDISKA SKILLNADER MELLAN DE TVÅ AVTALEN

Det särskilda depositionsavtalets väsentliga rättsliga element är omhändertagandet och det säkra förvaret av de insatta pengarna. För parterna som bestämmer sig för att genomföra eller ta emot en särskild deposition är detta det allra viktigaste målet eller avtalssyftet,[5] och det skiljer sig mycket från låneavtalets väsentliga syfte, vilket är överföringen av den lånade varans tillgänglighet till låntagaren så att denne kan använda varan under en viss tidsperiod. Två andra viktiga juridiska skillnader uppstår ur denna väsentliga syfteskillnad mellan de två avtalstyperna. Först och främst saknar det särskilda depositionsavtalet en löptid, vilket är den väsentliga beståndsdel som kännetecknar ett låneavtal. Emedan det mycket riktigt är omöjligt att föreställa sig ett monetärt låneavtal utan en bestämd löptid (under vilken inte bara ägande överförs utan även tillgängligheten går förlorad för långivaren) i slutet av vilken det är nödvändigt att återlämna lånets tantundem plus ränta, finns det för den särskilda depositionsavtalet ingen som helst löptid, utan snarare är insättningen konstant tillgänglig för insättaren, som kan ta ut depositionens tantundem vid vilken tidpunkt som helst.[6] Den andra väsentliga juridiska skillnaden åsyftar de två parternas skyldigheter: för det särskilda depositionsavtalet består den rättsliga skyldigheten som ligger i avtalets natur, som vi vet, i det plikttrogna omhändertagandet eller säkra förvaret (likt en god förmyndare) av depositionens tantundem, vilken hålls kontinuerligt tillgänglig för insättaren.[7] För låneavtalet existerar inte denna skyldighet, och låntagaren kan helt fritt använda det lånade beloppet. Faktum är att när vi, för de två avtalstyperna, talar om den rättsliga “överföringen av ägande” har vi två mycket olika saker i åtanke. Medan “överföringen” av ägande i det särskilda depositionsavtalet (som skulle kunna betraktas som en följd av de insatta varornas fungibla egenskaper) inte innebär en samtidig överföring av tillgängligheten av depositionens tantundem, sker det i låneavtalet en komplett överföring av ägande och tillgänglighet av lånets tantundem från långivare till låntagare.[8] De skillnader som har behandlats i denna del visas i Tabell 1-1.

TABELL 1-1

VÄSENTLIGA SKILLNADER MELLAN

TVÅ RADIKALT OLIKA AVTAL

 

 


[1] Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit (Indianapolis, Ind.: Liberty Classics, 1980), s. 300–01. Detta är den bästa engelska utgåvan av H.E. Batsons översättning av den andra tyska utgåvan (publicerad 1924) av Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel, publicerad av Duncker and Humblot i München och Leipzig. Den första utgåvan publicerades 1912.

[2]

Conseguenza immediata del diritto concesso al deponente di ritirare in ogni tempo il deposito e del correlativo obbligo del depositario di renderlo alla prima richiesta e di tenere sempre a disposizione del deponente il suo tantundem nel deposito irregolare, è l’impossibilità assoluta per il depositario di corrispondere interessi al deponente. (Coppa-Zuccari, Il deposito irregolare, s. 292)

Coppa Zuccari poängterar också att denna oförenlighet mellan den särskilda depositionen och betalningen av ränta inte är tillämplig, vilket är logiskt, på det helt annorlunda fallet då ränta utgår för att depositionsmottagaren misslyckas med att återbetala pengarna på begäran, och således försummar sina skyldigheter. Som ett resultat av detta användes konceptet depositum confessatum, vilket vi kommer att se senare, systematiskt under hela medeltiden som ett juridiskt trick för att kringgå kanonförbudet mot att ta ut ränta på lån.

[3] Mises, The Theory of Money and Credit, s. 301

[4] Det faktum att ränteavtal är oförenliga med den särskilda penningdepositionen innebär inte att den senare skulle vara gratis. Faktum är att i enlighet med dess natur inkluderar vanligtvis den särskilda depositionen ett krav på att insättaren skall betala depositionsmottagaren en viss summa för kostnaden av att skydda depositionen eller upprätthålla kontot. Betalningen av ränta är en rimlig indikation på att den väsentliga skyldigheten att säkert förvara den särskilda depositionen nästan med säkerhet inte upprätthålls och att depositionsmottagaren använder sina insättares pengar för egen vinning, och förskingrar en del av den depositionernas tantundem som han hela tiden borde hållit tillgänglig för insättarna.

[5] J. Dabin, La teoría de la causa: estudio histórica y jurisprudencial, översatt av Francisco de Pelsmaeker och anpassad av Francisco Bonet Ramón, andra utgåvan. (Madrid: Editorial Revista de Derecho Privado, 1955), s. 24 och framåt. Att syftet med det särskilda depositionsavtalet är omhändertagande eller säker förvaring och skiljer sig från syftet med låneavtalet erkänns till och med av författare, till exempel García-Pita eller Ozcáriz-Marco, som fortfarande inte accepterar att den oundvikliga, logiska konsekvensen av dess syfte att säkert förvara är ett 100-procentigt reservkrav för deponerade tillgodohavanden (eng. demand deposits). Se José Luis García-Pita y Lastres, “Depositos bancarios y protección del depositante”, Contratos bancarios (Madrid: Colegios Notariales de España, 1996), s. 119–266, och spec. 167–91; och Florencio Ozcáriz Marco, El contrato de depósito: estudio de la obligación de guarda (Barcelona: J.M. Bosch Editor, 1997), s. 37 och 47.

[6] Civilrättsexperter håller enhälligt med varandra om att löptiden är kännetecknande för ett låneavtal, till skillnad från ett särskilt depositionsavtal, som inte har någon löptid. Manuel Albaladejo poängterar att mutuum-avtalet avslutas och lånet måste återbetalas i slutet av löptiden (se exempelvis paragraf 1125 av den spanska civilrätten) Han indikerar till och med att om en löptid inte explicit har angetts måste avsikten att fastställa en för låntagaren alltid antas, eftersom låneavtalets väsentliga natur kräver en löptid. I detta fall måste en tredje part (domstolarna) tillåtas att stipulera den motsvarande löptiden (detta är lösningen som antas i paragraf 1128 av den spanska civilrätten). Se Albaladejo, Derecho civil II, Decho de obligaciones, vol. 2, s. 317.

[7] Uppenbarligen är det depositionens tantundem som hålls kontinuerligt tillgänglig för insättaren, och inte samma specifika insatta enheter. Med andra ord, även om ägandet av de konkreta fysiska insatta enheterna har överförts och kan användas, tillfaller depositionsmottagaren ingen riktig tillgänglighet, eftersom det som han tjänar med avseende på de mottagna specifika enheterna precis kompenseras av den nödvändiga förlusten av motsvarande tillgänglighet i förhållande till andra specifika enheter som han redan besitter, och denna nödvändighet härrör från skyldigheten att hålla depositionens tantundem konstant tillgänglig för insättaren. För den särskilda penningdepositionen används uttrycket “på begäran” (eng. on demand) för att hänvisa till denna konstanta tillgänglighet, vilket illustrerar det väsentliga, otvetydiga, syftet med depositionsavtalet: att behålla depositionens tantundem tillgänglig för insättaren vid alla tidpunkter.

[8] Vid denna tidpunkt är det viktigt att uppmärksamma det “tidsbundna insättningsavtalet” (eng. “time deposit” contract), som innehar samma ekonomiska och juridiska egenskaper som ett lån och inte en deposition. Vi måste betona att denna terminologiska användning är missvisande och döljer ett verkligt låneavtal, där nutida varor utbyts mot framtida varor, pengarnas tillgänglighet överförs under en fast löptid och kunden har rätt att erhålla den motsvarande räntan.

Denna förvirrande terminologi gör det ännu mer komplicerat och svårare för medborgare att skilja mellan en verklig deposition (som återbetalas på begäran) och ett låneavtal (som har en löptid). Vissa ekonomiska aktörer har upprepat och på ett själviskt sätt använt dessa termer för att dra fördel av den befintliga förvirringen. Situationen förvärras än mer då, vilket ganska ofta inträffar, banker erbjuder tidsbundna “insättningar” (som borde vara riktiga lån) vilka de facto omvandlas till depositioner som kan avkrävas på begäran, då bankerna erbjuder en möjlighet att ta ut pengarna när som helst utan straffavgift.


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>