Säga vad man vill om ekonomijournalisterna på SvD Näringsliv (vars ”analyser” jag aldrig tröttnar att kommentera på), men få är så ideologiskt renläriga som Per Lindvall. Andreas Cervenka skjuter åt alla möjlig håll och skräder inte orden. Han hamnar lika lätt (och ofta) fel som han hamnar rätt, men han är i alla fall inte orädd. Och han säger vad han tycker.
Per Lindvall är nog raka motsatsen. Snarare än att skjuta åt olika håll skjuter han åt precis samma håll hela tiden. Och han hamnar alltid fel. Han är så ur- och megakeynesiansk att i alla fall den här universitetsprofessorn har svårt att mäkta med ”analyserna”. Och då läser jag utan problem Paul Krugmans dumkomiska krönikor på NY Times blogg.
Idag skriver Lindvall på det tema där Cervenka på senare tid gjort en god gärning och lyft på locket till valutaspektaklet. Fast Lindvall har nog inte förstånd att se att det finns något annat än en urvattnad och osofistikerad läsning av John Maynard Keynes medger. Av den anledningen diskuterar han valutapolitiken ur Riksbankens perspektiv och talar bara om aggregat; han diskuterar räntesatser och jämför räntenivåer i Sverige med utomlands; han talar om ”exporten” på flera års sikt; och han lyfter ett varnande merkantilistiskt finger för ”handelsunderskott”. Och så vidare.
De kallar det för analys, men det är egentligen bara riktig smörja. Förvisso sådant enögda studenter får lära sig i skolan, men också en teori som på 1970-talet dog, dödades och begravdes. Därefter? Tja, därefter har det som återstår av liket grävts upp av välfärdsstatsvurmande ex-ekonomer och journalister som gillar att skriva om ”djuriska andar” och andra högst ekonomiska koncept.
Per Lindvall är välkommen att sitta med nästa gång jag undervisar grundkursen i nationalekonomi. Men han gör nog bäst i att inte skriva in sig på kursen, för om det enda han har att komma med är den ”analys” han använder i sina alster på SvD Näringsliv finns det inte en chans att han får något annat än F i betyg.
