Demokrati främjar fred och bekämpar korruption

På den internationella arenan är demokratiska stater nästan per definition bra och alla andra dåliga. Demokratier är ju trots allt fredsälskande, eller hur? Nja, inte direkt. Alltför ofta visar sig demokratier vara ganska krigshetsande. USA som är den mäktigaste demokratin i världen har startat ett dussintal krig. Den amerikanska staten utförde ett antal statskupper, omkullkastade regeringar, stödde diktatorer (Mobutu, Suharto, Pinochet, Marcos, Somoza, Batista, den iranska Shahen, Saddam Hussein, och så vidare) och bombade försvarslösa civila, och använde till och med atombomber. I dagsläget har USA soldater på mer än 700 militärbaser i över 100 länder och spenderar ungefär lika mycket på ”försvar” som resten av världen tillsammans.

Demokratiska Storbritannien uppfann koncentrationsläger (i Sydafrika) och var det första landet som undertryckte nationalistiskt motstånd i sina kolonier genom flygbombningar, vilket förstörde hela byar (i Irak på 1920-talet). Det demokratiska brittiska imperiet undertryckte ett antal självständighetsrevolter i sina kolonier, som i Afghanistan, Indien och Kenya. Direkt efter att de hade befriats från Nazisterna av de allierade förde det demokratiska Holland ett krig i Indonesien mot folk som ville ha självständighet. Frankrike gjorde samma sak i Indokina. Demokratiska länder som Belgien och Frankrike har fört många smutsiga krig i Afrika (exempelvis i det belgiska Kongo och Algeriet). USA krigar för närvarande fortfarande i Irak och Afghanistan, vilket åtföljs av tortyr och tusentals oskyldiga offer.

En variation av denna myt påstår att demokratier inte krigar mot varandra. Den tidigare brittiska premiärministern Margret Thatcher sade detta under ett besök i Tjeckoslovakien 1990 (”demokratier krigar inte med varandra”), och Bill Clinton sade det i ett tal till den amerikanska kongressen 1994 (”demokratier attackerar inte varandra”). Detta implicerar att alla krig som demokratier har fört har varit mer eller mindre rättfärdiga eftersom de inte fördes mot andra demokratier, och att, om hela världen vore demokratisk skulle det inte längre finnas några krig.

Nu är det förvisso sant att ett stort antal ”västerländska” länder – som också råkar vara ”demokratier” – sedan andra världskriget har gått samman i NATO och visat väldigt små tendenser att attackera varandra. Men det betyder inte att detta har något med demokrati att göra eller att demokratier historiskt sett har varit fredliga mot varandra.

I det antika Grekland stred de demokratiska stadsstaterna regelbundet mot varandra. 1898 krigade USA och Spanien. Det första världskriget fördes mellan ett Tyskland som var precis lika demokratiskt som Storbrittanien och Frankrike. Demokratiska Indien och demokratiska Pakistan har krigat ett flertal gånger sedan 1947. USA stödde anti-demokratiska statskupper mot demokratiskt valda ledare i Iran, Guatemala, och Chile. Israrel har fört krig mot demokratiska länder som Libanon och Gazaremsan. Demokratiska Ryssland har nyligen stridit med demokratiska Georgien.

Orsaken till att moderna västerländska demokratier inte krigar mot varandra efter andra världskriget har att göra med väldigt specifika historiska omständigheter, och det är svårt att dra några generella slutsatser baserat på dessa. Den mest avgörande orsaken är att de har gått tillsammans i en militär allians, NATO.

Det finns också en “lag” som påstår att “inga två länder som båda har en McDonalds-restaurang har någonsin krigat mot varandra”. Detta verkade vara sant under en lång tid – ända tills NATOs bombning av Serbien 1999 (senare exempel är Israels invasion av Libanon och konflikten mellan Ryssland och Georgien). Men det betyder precis lika lite som Clintons och Thatchers påståenden.

Man skulle till och med kunna argumentera för att demokrati har lett till att krigföringen har intensifierats. Innan demokrati blev populärt, ända till 1700-talet, krigade kungar med arméer som bestod av legosoldater. Det fanns ingen värnplikt och folket behövde inte kriga mot eller hata andra nationer.

I samband med de nationaldemokratiska staternas uppgång förändras allt detta. I alla de demokratiska länderna infördes allmän värnplikt, med början i den franska revolutionen. Hela befolkningen mobiliserades för att föra krig mot folk i andra länder. Värnpliktiga kunde enkelt användas som kanonmat eftersom de kunde ersättas av nya värnpliktiga.

Det må verka orättvist att likställa demokrati med nationalism, men det finns en orsak till att dessa två idéer blev populära samtidigt. Demokrati betyder ”folkstyre”, och denna uppfattning har givetvis sina nationalistiska tendenser. Med demokratiska “rättigheter” kommer demokratiska skyldigheter. Du har rösträtt och därför en skyldighet att strida för att försvara ditt land.

Låt oss inte glömma att det katastrofala första världskriget – som öppnade vägen för 1900-talets totalitära stater och det andra världskriget – i stor omfattning utfördes av demokratiska eller semi-demokratiska länder. Det första världskriget ägde rum i Europa efter att den demokratiska nationalismen i stor omfattning hade tryckt tillbaka det klassiskt liberala tänkandet.

I USA var det också de progressiva demokraterna, som började dominera den allmänna opinionen i slutet av 1800-talet, som verkade för krig. USA deltog i det första världskriget under president Wilsons kända slogan ”att göra världen säker för demokrati”. Om amerikanerna hade varit trogna grundarnas libertarianska ”isolationistiska” principer hade USA aldrig gått med i första världskriget. Då hade kriget sannolikt slutat utan en klar vinnare, och de allierade hade då inte kunnat tvinga på Tyskland det väldigt betungande Versaille-fördraget. Hitler hade kanske aldrig kommit till makten och det andra världskriget och förintelsen hade aldrig inträffat.

Demokrati för inte nödvändigtvis med sig mer “transparens” eller ansvar heller, som så ofta påstås. Det faktum att politiker behöver röster för att kunna väljas uppmuntrar till korruption. De måste göra något för väljarkåren för att vinna deras röster. Denna sorts korruption är särskilt utbredd i USA, valfläskets hemland. Amerikanska politiker är ofta villiga att göra vad som helst för att få federala pengar eller program till sin stat eller sitt distrikt. Vidare tenderar de att vara brickor i ett spel som utförs av mäktiga lobbyorganisationer, som bidrar med de pengar som krävs för deras kostsamma kampanjer. I tillägg till detta har Washingtons ”svängdörrar” blivit beryktade, där mäktiga människor byter från politik till näringslivet (eller militären) och tillbaka igen, utan några som helst samvetsbetänkligheter.

Andra demokratiska länder uppvisar liknande former av korruption. I utvecklingsländer går nästan alltid demokrati hand i hand med korruption. Det samma gäller för länder som Ryssland, Italien, Frankrike och Grekland. Korruptionen är nästan oundviklig när staten har en massa makt, oavsett vilket det politiska systemet är, och det gäller absolut även för demokrati.

Kommentarer (3)

  • Robin

    3 år sedan

    Det handlar snarare om frihandel (eller ja, den är ju i alla fall relativt fri jämfört med stora delar av världen) som gjort att vi haft fred i Europa så länge.

    Om inte varor korsar gränserna, så kommer soldater göra det. Varför skulle man vilja bomba och förstöra för ett land man faktiskt är beroende av? USAs ekonomi hade inte varit något vidare om de bombade Tyskland och Japan idag…

    Frihandel skapar fred, demokrati korrelerar bara med de båda, rätt ofta.

  • Svanberg

    3 år sedan

    Jag saknade också belysningen av frihandelns betydelse i artikeln. Att påstå att relativt frihetliga och ekonomiskt välmående och frihandelsförespråkande västerländska länder (även om de så varit rent auktoritära) hade bedrivit krig med varandra efter 1945 om inte det hade varit för den allmänt så älskade demokratin är absurt.

    Ungefär lika absurt som att EU fick fredspriset och motiveringen till det:
    ”Norska Nobelkommittén hävdar att den Europeiska Unionen varit viktig för freden och att unionen bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa. Nobelkommittén tar i sin motivering upp Andra Världskriget och menar på att 1945 hade Tyskland och Frankrike utkämpat tre krig med varandra under loppet av 70 år. Ett krig mellan dessa länder anser kommittén idag vara otänkbart, något som man säger beror på EU.” http://www.friatider.se/eu-far-nobels-fredspris

    Europa behövde ingen keynesiansk union för att kunna börja idka frihandel, det enda som behövdes var ett slopande av handelshinder. Om det är punktering på bakhjulet på en cykel så behöver vi inte en annan cykel med ett vint framhjul, ett trasigt styre och som dessutom saknar en trampa, vi behöver bara en ny slang till bakhjulet.

  • Göran

    3 år sedan

    Att EU skulle slopa handelshinder är ett rent nonsens.

    Först och främst har EU handelshinder mot länder utanför EU vilket påverkar konsumenter negativt inom EU. Det bidrar även till fattigdom i anda länder utanför EU.

    För det andra som delvis är bra med EU är att handel inom EU underlättas med en gemensam valuta och gemensamma skatteregler och inga tullar.

    Nu kommer det sista som är det stora problemet med EU. Regleringar på allt. Här har vi de som skapar handelshinder och minskar företagandet inom EU. Betänk följande och hur det utvecklas vilket är något i still med vad en lärare sade när jag läste juridik:

    – Tio guds bud. 70 ord.
    – Amerikas självständighetsförklaring. 270 ord.
    – EU-regel om gurkor. 3.000 ord.

    Vilka gynnas av detta? Jo, stora företag som har resurser att sätta sig in i alla fantastiska regler som skapas hela tiden. Det är klart medvetet eftersom stora företag slipper mindre företag som försöker konkurrera med dem.

    Åter igen är konsumenterna eller medborgarna förlorarna.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>