Demokratins baksida – Demokratiska myter, 8

Demokrati är oumbärligt för en gemensamhetskänsla

I en demokrati leder alltså varje åsiktsskillnad till en kamp om makt och resurser, där en grupp tjänar på den andras bekostnad. Alla kräver saker från staten och staten tvingar andra människor att möta dessa krav. Det kan knappast vara på något annat sätt, eftersom staten inte är något annat än ett maktinstrument baserat på våld.

Resultatet av detta system är att folk blir bortskämda och kräver allt mer av de styrande. Får de inte som de vill klagar de. Samtidigt har de inget annat val än att delta i systemet eftersom om de inte gör det kommer de att bli utpressade av resten av befolkningen. På detta sätt förstör systemet folks självtillit – deras förmåga att ta hand om sig själva. Det förstör också samtidigt folks vilja att frivilligt hjälpa andra, eftersom de redan tvingas ”hjälpa” andra.

Folks mentalitet har vid det här laget blivit så “demokratiserad” att de inte längre ens inser hur anti-sociala deras handlingar och idéer faktiskt är. Nuförtiden försöker alla som vill starta en sportklubb, anordna en kulturfest, ett daghem, en miljögrupp, etcetera, att få någon sorts statsbidrag. Med andra ord vill de att andra ska betala för deras hobby. Det är så klart inte särskilt konstigt, eftersom om du inte spelar med måste du betala för andras fritidsaktiviteter och du får inte ut något av det. Detta system har dock väldigt lite att göra med den gemensamhetskänsla som folk tenderar att förknippa med demokrati. Det handlar mer om den starkes överlevnad i kampen om den beslagtagna skatten.

Ludwig Erhard, före detta tysk kansler och arkitekten bakom Tysklands ekonomiska mirakel under efterkrigstiden, erkände att demokratin hade detta problem. ”Hur kan vi fortsätta att säkerställa framsteg om vi allt mer antar en livsstil där ingen är villig att ta ansvar för sina egna handlingar och där alla söker säkerhet i kollektivism?” undrade han. ”Om detta vanvett fortsätter kommer vårt samhälle att förfalla till ett samhällssystem där alla har sin hand i alla andras fickor”.

Men man kan ändå ställa sig själv frågan om vi inte skulle förlora vår nationella samhörighetskänsla om vi slutade bestämma allt ”tillsammans”. Det är onekligen så att ett land, i en viss bemärkelse, är en gemenskap. Det är inget fel med det – det kan till och med vara en bra sak. De flesta människor är trots allt inte enstöringar. De behöver kamratskap och de behöver också varandra av ekonomiska orsaker.

Men frågan är om demokrati är nödvändigt för denna samhörighetskänsla. Det är svårt att se varför det skulle vara fallet. När man talar om en gemenskap talar man om mer än ett politiskt system. Folk delar sitt språk, kultur och historia med varandra. Varje land har sina nationella hjältar, kändisar och sportstjärnor, men också sin egen litteratur, kulturella värden, arbetsetik och livsstil. Inget av detta är knutet till det demokratiska systemet. Det existerade innan demokratin och det finns ingen orsak till att tro att det inte kan fortsätta att existera utan demokrati.

Samtidigt finns det inget land som har en rakt igenom enhetlig kultur. Inom varje land finns det stora skillnader mellan folk. Det finns många regionala och etniska samhällen med starka gemensamma band. Och det är inget fel i det heller. Inom det fria samhällets ramverk kan alla dessa samhälleliga strukturer och åtaganden samexistera. Det viktigaste att notera beträffande dem är att de är frivilliga. Det påtvingas inte av staten och det kan de inte heller bli, eftersom kulturer och samhällen är organiska enheter. Du kan inte upprätthålla dem med statligt våld och de har väldigt lite att göra med politiska val.

Skillnaden mellan dessa samhällen och demokrati är att en demokrati är en organisation vars medlemskap är obligatoriskt. En äkta gemenskap kan så klart mycket väl ha “demokratiska regler”. Medlemmarna i en tennisklubb kan rösta vem deras ordförande ska vara, hur höga deras medlemskapsavgifter ska vara, och så vidare. Det är inget konstigt med det. Det är en fri sammanslutning och folk kan välja om de vill vara med eller inte. Om de inte gillar hur klubben styrs kan de gå med i en annan klubb eller starta en egen. Klubbens frivilliga natur försäkrar att den tenderar att styras på ett bra sätt. Om till exempel styrelsen skulle syssla med favoritism skulle många medlemmar sluta. Men i vårt demokratiska system har du inte valet att lämna klubben. Demokrati är obligatoriskt.

Ibland säger folk “Antingen älskar du det eller så lämnar du det” när de talar om sitt land. Men det implicerar att landet skulle tillhöra staten, kollektivet, och att alla som råkar födas där per definition är statens undersåtar. Även om folk aldrig någonsin gavs något val.

Om någon i Sicilien utpressas av maffian är det ingen som säger, “antingen älskar du det eller så lämnar du det”. Om ett land sätter homosexuella i fängelse säger inte folk, “De har ingen rätt att klaga. De borde ha flyttat om de inte gillade reglerna”. Precis som maffian inte är Siciliens rättfärdiga ägare ägs inte USA av den amerikanska staten eller ens majoriteten. Varje människa äger sitt eget liv och borde inte tvingas till att göra det som majoriteten vill. Folk har rätt att göra vad som helst med sina liv så länge de inte skadar andra genom våld, stöld eller bedrägeri, men denna rätt förnekas folket i våra parlamentariska nationaldemokratier.

9 thoughts on “Demokratins baksida – Demokratiska myter, 8

  • Jag har väldigt svårt att tänka mig att det sitter folk ute i stugorna och undrar hur de ska få ihop pengar till taket som precis började läcka, bilen som växellådan rasade på osv. och samtidigt tänker att det är bra att de betalar mycket i skatt så att de själva får släpa runt sin ekonomi på ruinens brant.

    Lite överdrivet att folk skulle ha så dålig ekonomi. En fråga som Charlie Söderbergs, tidigare programledare av ”Lyxfällan” alltid får är: ”Var får ni tag i alla miffon till era program?”

    Svaret han ger är att den genomsnittliga svenskan befinner sig 3 månader från samma situation som de i programmet.

    Fast det jag vill ha sagt är att jag aldrig i verkliga livet har träffat på någon person som säger sig vara glad att betala skatt och framförallt att betala mycket i skatt. De personerna verkar bara dyka upp på Internet.

  • Det är inget fel med demokrati i sig. Problemet är när man tror på ideen att använda demokratin via ombud. Eller när man tror att man kan rösta så att någon annan ska betala.

    1) Inför direkt demokrati
    2) Förbjud progressiva skatter eller system som försöker selektivt skjuta över notan på någon annan.
    3) Förbjud alla typer av avdrag.
    4) Man bör ha möjlighet att stå utanför hela det demokratiska systemet om man inte har något behov att använda systemet.

  • Göran:

    Det värsta är ju hyckleriet, folk som val efter val stöder partierna vars skatter de själva gör allt för att undvika.

    Det är lättare att få till ett maktskifte i en ren diktatur då demokratin pacificerar folket. Det faktumet att ”vi lever faktiskt i en demokrati” används som en förevändning för att acceptera vilka ingrepp på de personliga friheterna som helst. Jag ser inga som helst moraliska problem med att bruka våld mot de keynesianistiska förtryckarna, men jag har heller ingen lust att skaka galler. De använder våld mot oss dagligen och därför anser jag att den som t ex får för sig att spränga riksdagen endast agerar i nödvärn. Det är just sådana handlingar som kommer att bli den sista utvägen för de människor som inser det omöjliga med att få till en förändring på demokratisk väg och som dessutom saknar de spärrar som de flesta vanliga människor har och jag är så less på skiten att jag välkomnar dem. Nu talar jag inte om vansinnesdåd som att skjuta ihjäl vilseledda ungdomar på en Ö utan om att göra direkta attacker mot korrupta och ondskefulla politiker och deras maktorgan.

  • När jobbet försvinner och huset plötsligt är värt mindre än storleken på lånet, de sociala trygghetssystemet krackelerar och dottern blir våldtagen av kulturberikare så kommer svensken tillslut att bli radikal.

    Min generation (20år +- några år) har stora problem att få ett fast arbete, är utestängda från bostadsmarknaden och är redan i många avseenden redan radikal, jag känner personligen både libertarianer, nationalsocialister och några som i alla fall har varit kommunister. Oavsett meningsskiljaktigheter så är det positiva i alla fall uppenbart att tron på demokratin börjar försvinna.

    Det kommer dock förmodligen tyvärr inte leda till att svensken inser hur statlig inblandning i ekonomin skapar bubblor och konjunkturcykler och inser vikten av respekt för privat ägande och näringsfrihet. Nej, det kommer att bli som i Grekland, nämligen att både kommunisterna, nationalsocialisterna och andra statskramande rörelser växer. Tack vare att självbevarelsedriften har underminerats av långa perioder av välfärd så kommer människor kräva att staten skall stimulera sig ur krisen och skapa arbete åt alla.

  • Fasen vad du var bitter Svanberg. Nu är jag några tiotal år äldre än dig men bostadsbristen var lika stor då som nu när jag var i din ålder. Däremot var det annorlunda på jobbfronten. På min tid visste alla i stort sätt att de fick ett jobb när gått ut gymnaiset.

    Idag undrar jag vad alla studenter firar. Att de blev arbetslösa eller?

    Kanske skulle det behövs lite ungdomsdemonstrationer där ungdomar inte kräver jobb utan kräver svar från Riksdagen varför det inte bildas några fler företag i landet. Att kräva jobb är helt fel väg att gå. Det snackar politikerna bort direkt och vi vet dessutom att politiker inte kan skaffa några jobb.

    Däremot är politikerna direkt ansvariga till att företag läggs ner och få startas.

    Eftersom vi vet att företag försvinner och färre startar på grund av överreglering, så är det ett gyllene tillfälle för Sverige att avreglera och få fördelar gentemot andra länder som reglerar ihjäl sig.

    NEJ! Nu glömde jag att vi är med i EU och då går det inte att komma undan regleringar. Vi får dö tillsammans med de andra inom EU.

  • ”göra direkta attacker mot korrupta och ondskefulla politiker och deras maktorgan.”

    1) Våld i alla dess former är en återvändsgränd.
    2) Det existerar ingen bostadsbrist
    3) Det är enkelt att skapa något om man kreativ,har bättre analys metoder, och villig att röra på sig för att skapa kontakter.

    Åk och studera 1 år i Kina eller Indien. Sedan så är du kung.

  • Att våld skulle vara en återvändsgränd håller jag inte med om. Det är såklart något som bör undvikas, men i självförsvar så fyller det ju absolut ett syfte. Nu har jag inga planer på att hitta på något heller, men om någon annan får för sig att riskera sin frihet och se till att rättvisan hinner i kapp några politiker så kommer i alla fall jag att salutera honom.

    ”Whoever said the pen is mightier then the sword obviously never encountered automatic weapons.” ― Douglas MacArthur

  • Svanberg jag är ingen pacifist självklart har man en skyldighet att försvara, sig och sinna medmänniskor mot angripare.

    1) Våld i alla dess former (för att forma en god värld) är en återvändsgränd.

    Jag har tidigare haft neokonservativa drag och varit positiv till att införa demokrati med våld. Efter det att jag lyssnade på Ron Paul så insåg jag att det är en meningslös kontraproduktiv väg att gå. Det är tackvare mises.se som jag har blivit klokare.

    Du klarar aldrig att vara bättre beväpnad än staten.

    ”Whoever said the automatic weapons is mightier then the pen obviously never encountered internet.” ― PerKQ

  • Att med våld som enda medel försöka driva igenom sina åsikter är förmodligen en återvändsgränd och verkligen inte önskvärt. Internet är ett mycket kraftfullt medel men vapen är fortfarande mäktigare än det skrivna ordet, det är endast på sikt som det skrivna ordet kan ha en chans.

    Jag ser ett egenvärde i att någon slår klåfingriga politiker på fingrarna oavsett om det inte leder till någon förändring. Som du säger så är det självklart svårt att utmana staten genom våld, varför metapolitik förmodligen är vägen att gå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *