Demokratins baksida – Demokratiska myter, 6

Myt 6 – Demokrati är nödvändigt för att säkerställa en rättvis välståndsdistribution och hjälpa de fattiga

Men är inte demokrati nödvändigt för att säkerställa en rättvis välståndsdistribution? Politiker talar förstås ofta om solidaritet och rättvis fördelning, men hur rättvisa är egentligen deras planer? Till att börja med måste välstånd först produceras innan det kan distribueras. Statliga subventioner och tjänster är inte gratis, även om många verkar tro det. Ungefär hälften av allt som produktiva människor tjänar tas av staten och omfördelas.

Men låt oss anta att staten borde omfördela välstånd bland medborgarna; då återstår ändå frågan om det demokratiska systemet leder till en rättvis distribution. Går pengarna till de som verkligen behöver dem? Även om så är fallet går de flesta subventioner till intressegrupper. För att ge blott ett exempel går 40 procent av EU-budgeten till jordbruksindustrin.

Lobbygrupper för en evig kamp för subventioner, privilegier och jobb. Alla vill äta vid tråget där de ”offentliga” medlen deponeras. I detta system uppmuntras parasitism, favoritism och beroende, och individuellt ansvar och självtillit motverkas. För att nämna några av grupperna som gynnas från denna uppsättning även om de knappast är fattiga eller missgynnade: banker, biståndsorgan, stora företag, lantbrukare, offentliga mediabolag, miljöorganisationer, kulturella institutioner. Dessa lyckas få miljarder i subventioner eftersom de har direkt tillgång till makten. De största nettomottagarna är givetvis de offentliga tjänstemännen som styr systemet. De säkerställer att de är oumbärliga och ser till att de själva får rejäla lönekuvert.

Intressegrupperna gynnas inte enbart av statlig frikostighet – de vet också hur man får inflytande över lagstiftning som gynnar dem på bekostnad av resten av samhället. Det finns oräkneliga exempel på detta. Ta exempelvis importrestriktioner och kvoter som gynnar jordbrukssektorn men höjer matpriserna. Eller fackförbund som tillsammans med politiker håller minimilönerna höga vilket minskar konkurrensen på arbetsmarknaden. Detta sker på de lägst utbildades bekostnad, de som inte kan skaffa sig ett jobb eftersom det kostar för mycket för företagen att anställa dem.

Ett annat exempel är licenslagar, ett smart sätt att stänga ute ovälkomna konkurrenter. Farmaceuter använder licenslagar för att blockera konkurrens från apotek och företag på internet. Läkarkåren blockerar konkurrens från ”olicensierade” vårdgivare.

Ett relaterat exempel är systemet med statligt beviljade patent och copyright som används av existerande företag – till exempel läkemedelsindustrin och nöjesindustrin – för att hålla nykomlingar borta.

Men skulle inte väljarna kunna revoltera mot de särskilda fördelar som lobbygrupper får? Teoretiskt sett är det givetvis möjligt. I praktiken händer det dock sällan, eftersom fördelarna som intressegrupperna åtnjuter vida överstiger kostnaden för individuella samhällsmedlemmar. Om exempelvis ett kilo socker görs 50 öre dyrare på grund av importtullar kan detta vara väldigt lukrativt för sockerproducenterna (och staten), men för individuella konsumenter är det inte värt att protestera mot. Intressegrupper är därför väldigt motiverade att behålla dessa fördelar medan den stora gruppen väljare inte orkar bry sig.

De flesta människor är säkert inte ens medvetna om att dessa fördelaktiga överenskommelser existerar. Likväl resulterar alla sådan system i betydande kostnader – och således en lägre levnadsstandard – för alla oss som inte har lobbyister som jobbar åt oss i Bryssel eller någon annan huvudstad. Demokratisk politik förfaller således till en omfördelningsmaskin där de mest inflytelserika och best organiserade klubbarna tjänar på alla andras bekostnad. Och självfallet fungerar systemet åt båda hållen i den meningen att lobbygrupperna återbetalar de tjänster de får genom att sponsra politiska kampanjer.

I exempelvis Holland, som kan anses vara en typisk, europeisk, demokratisk välfärdsstat, publicerade Samhälls- och Kulturplaneringsbyrån (eng. Social and Cultural Planning Bureau) en rapport i augusti 2011 som kom fram till att medelinkomsttagare tjänade mindre på statliga förmåner än både låg- och höginkomsttagare. Faktum är att de med allra högst inkomst tjänade mest från statsförmånerna! Denna forskning gällde enbart år 2007, men det finns inget skäl att tro att resultatet skulle vara annorlunda något annat år. Högre inkomstgrupper i Holland tjänar speciellt på de bidrag som ges till högre utbildning, barnomsorg och konst.

Många människor oroar sig över att fattiga inte skulle ha råd med utbildning, sjukvård, kollektivtrafik, bostäder, och så vidare om det lämnades åt ”de fria marknadskrafterna”. Men den fria marknaden gör faktiskt ett rätt bra jobb i att tillfredsställa de fattigas behov. Ta stormarknader till exempel, som ger oss vår allra nödvändigaste vara för att överleva: mat. De tillhandahåller högkvalitativa produkter till låga priser med en mängd valmöjligheter. Genom innovation och konkurrens har den fria marknaden gjort det möjligt för låginkomsttagarna, såsom vanliga arbetare och studenter, att ha råd med varor som bilar, datorer, mobiltelefoner och flygresor som tidigare endast de rika hade råd med. Om äldrevårdsomsorg organiserades precis som stormarknader, utan statliga interventioner, skulle vi då inte se samma resultat? De äldre och deras släktingar skulle kunna välja vilka tjänster de behövde och till vilket pris. De skulle ha mycket större kontroll över vilken vård de får och vad de betalar för den.

Skulle inte kvaliteten bli lidande om staten inte längre lade sig i skola, vård och omsorg? Tvärtom. Hur skulle mataffärernas kvalitet vara om de organiserades som offentliga skolor? Du kan helt enkelt inte förvänta dig att ett gäng ”specialister” i huvudstaden på ett effektivt sätt kan hantera stora och komplexa sektorer, såsom utbildning och sjukvård. Med sina oändliga reformer, påbud, kommittéer, utredningar, lagförslag, direktiv, riktlinjer, och nedskärningar producerar de i slutänden ingenting annat än mer byråkrati.

De verkliga experterna hittar man i skolorna och på sjukhusen. De vet mest av alla om sitt exportområde och är de som bäst kan organisera sina institutioner effektivt. Och om de inte gör det på ett bra sätt kommer de helt enkelt inte överleva på en fri marknad. Av denna orsak kommer kvaliteten på utbildningen och sjukvården att förbättras istället för att försämras om de statliga interventionerna försvinner. Byråkrati, kölistor och överfulla klassrum skulle försvinna, precis på samma sätt som det idag finns väldigt få smutsiga mataffärer med dålig mat, eller optiker med kölistor på ett halvår. De skulle helt enkelt inte överleva.

Självklart finns det alltid människor som är inkapabla att ta hand om sig själva. Dessa behöver hjälp. Men det är inte nödvändigt med vårt demokratiska systems massiva omfördelningsmaskin för att hjälpa dem. Det kan istället göras av privata välgörenhetsorganisationer – eller egentligen vem som helst som vill ge en hjälpande hand. Antagandet att vi behöver demokrati för att hjälpa de fattiga och missgynnade är en rökridå för egennyttan hos de människor som tjänar på omfördelningsmaskinen.

9 thoughts on “Demokratins baksida – Demokratiska myter, 6

  • Fasen vad bra dessa artiklar är. Nu ska jag börja debattera med folk precis tvärtemot vad jag anser.

    Alltså tycker jag att optiker ska vara statliga. Varför ska folk tjäna pengar och skicka till skatteparadis för att jag har en dålig syn.

    Absolut måste matbutiker vara statliga. Det är helt befängt att en livsuppehållande vara som mat ska gynna företag som skickar pengar till skatteparadis. Ja, även alla bönder måste vara statliga. Annas kan man inte veta vad de sprutar på sina åkrar.

    Ja, det är bara fylla på med i stort sätt allt i samhället.

    Alla som är emot privat vård resonerar ungefär på följande sätt. De betalar hellre 200 kr för en tjänst än 100 kr om 1 krona av dessa 100 kr går till vinst.

  • Det här är väldigt intressant att läsa, speciellt som jag ofta arbetar i Kina, som ju inte har en demokrati där man röstar (utom på lokalnivå) men där det finns ett allt starkare folkstyre, man kan styra politiker *OCH* tjänstmän i frågor som rör en själv. Då är det ju inte nödvändigt att välja dom, utan dom kan tillsättas i ett system som domare eller polis i Sverige, på kompetens och erfarenhet. Det går inte i diktaturer som Sverige, inte heller gick det i gamla Sovjetunionen. Kina experimenterar fortfarande, men medan Sverige och EU drar åt tumskruvarna allt hårade och centraliserar allt mer, går Kina åt andra hållet, man decentraliserar och låter folk sköta sig själva. Kina kommer nog återigen att bli ledande i värden som dom en gång var.

  • En litet förslag är att ni tittar på översättning av meningen ”De flesta människor är säkert inte ens medvetna om att alla dessa underbara saker existerar” igen. Orginalttexten lyder ”Most people are probably not even aware of the existence of most of these sweet deals”.

  • ”För att ge blott ett exempel går 40 procent av EU-budgeten till jordbruksindustrin.”

    Korporativismen blomstrar som aldrig för.

    Jordbruksindustrin bör därmed tillsätta 40% av EU parlamentets ledamöter så att cirkeln blir sluten.

  • Hej Joakim

    Det är främst idiomet ”sweet deals” som behöver en bättre svensk översättning.

    Ett förslag på översättning skulle kunna vara:
    ”De flesta människor är säkert inte ens medvetna om att dessa, för lobbyister fördelaktiga, överenskommelser ens existerar.”

    • Johan,

      Ja precis, vet inte riktigt hur man översätter ”sweet deals”. Vad sägs om följande (ditt citat minus ”lobbyisterna”):
      ”De flesta människor är säkert inte ens medvetna om att dessa fördelaktiga överenskommelser existerar.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *