Demokratins baksida – Demokratiska myter, 4

Myt 4 – Demokrati är politiskt neutral

Demokrati är förenligt med alla politiska inriktningar. Trots allt bestämmer ju väljarna det styrande partiets, eller de styrande partiernas, politiska inriktning. Således överbryggar systemet i sig alla skillnader i politiken; det är självt varken vänster eller höger, varken socialistiskt eller kapitalistiskt, varken konservativt eller progressivt.

Det är i alla fall så det verkar. Men det är i bästa fall en halvsanning. I verkligheten förkroppsligar demokrati en specifik politisk inriktning.

Demokrati är per definition en kollektivistisk idé, nämligen idén att vi måste bestämma allt tillsammans och sen måste vi alla följa dessa beslut. Detta betyder att nästan allt i en demokrati är offentliga frågor. Denna kollektivisering har inga fundamentala begränsningar. Om majoriteten (eller snarare regeringen) vill något kan den bestämma att alla måste bära en hjälm eller skyddsdräkt när vi går på gatorna eftersom det är säkrare. Eller klä ut oss till clowner eftersom det skulle få folk att skratta. Ingen personlig frihet är helig. Detta lämnar dörren öppen för en allt mer inkräktande politik. Och allt mer inkräktande politik är exakt vad som sker i demokratiska samhällen.

Det är sant att politiska trender kan växla och ofta sker bakslag – till exempel från mer till mindre regleringar och sedan tillbaka – men i det långa loppet har västerländska demokratier stadigt rört sig i riktning mot mer statliga interventioner, större statligt beroende och högre offentliga utgifter.

Detta kanske inte var så synligt under det kalla kriget då västerländska demokratier jämfördes med totalitära stater som Sovjetunionen och Maos Kina, vilket gjorde att de verkade vara relativt fria. På den tiden var det mindre märkbart att även vi blev mer och mer kollektivistiska. Sedan 1990-talet, efter kommunismens kollaps, har det dock blivit uppenbart att våra välfärdsstater har färdats en lång väg i samma riktning. Nu springer nya ekonomier förbi oss, ekonomier som erbjuder mer frihet, lägre skatter och mindre regleringar än våra egna system.

Självklart säger många demokratiska politiker att de är för ”den fria marknaden”. Men deras handlingar visar att så inte är fallet. Ta till exempel det republikanska partiet som ofta anses vara partiet för den fria företagsamheten. De har nästan anammat alla sina vänsterrivalers mest interventionistiska politik – välfärdsstaten, höga skatter, stora statliga utgifter, allmännyttiga bostäder, arbetsmarknadslagar, minimilöner, militära interventioner – och detta lagt utöver partiets egna interventioner såsom subventionerande av banker och storföretag, samt lagar mot offerlösa brott som droganvändning och prostitution. Trots tillfälliga återgångar och perioder av ”avregleringar” har statens makt under båda partierna stadigt växt, oavsett hur mycket republikanerna hävdar att de är för fri företagsamhet. Det är ett faktum att de statliga utgiferna under den republikanska, konservativa, presidenten Ronald Reagan inte minskade utan steg. Under George W. Bush var det inte bara så att de statliga utgifterna steg – de sköt i höjden. Detta visar att demokrati inte är neutralt utan har en inneboende tendens mot mer kollektivism och statlig makt oavsett vem som för tillfället har makten.


(Källa: The Economist, 17 Mars 2011)

Denna långsiktiga trend kan urskiljas genom att titta på den stadiga ökningen av de statliga utgifterna. Vid 1900-talets början var de statliga utgifterna, beräknat som en procent av BNP, ungefär runt 10 % i de fleste västerländska demokratier. Nu är de ungefär 50 %. Detta betyder att under sex av årets tolv månader är folket trälar som jobbar åt staten.

I friare – och mindre demokratiska – tider var skattebördan mycket mindre än den är idag. England hade i flera århundraden ett system där kungen hade rätt att spendera pengar men inte att höja skatterna, och parlamentet hade rätten att beskatta men inte att spendera pengarna. Som en konsekvens av detta var de inhemska skatterna relativt låga. På 1900-talet då Storbritannien blev mer demokratisk så gick skatterna skarpt upp.

Den amerikanska revolutionen började som en skatterevolt av de amerikanska kolonisterna mot moderlandet Storbritannien. USAs grundare gillade demokrati precis lika mycket som de gillade höga skatter, vilket med andra ord betyder att de inte gillade det alls. Ordet ”demokrati” förekommer inte någonstans i Självständighetsförklaringen eller i den amerikanska konstitutionen.

På 1800-talet var skattebördan i USA som mest ett fåtal procent, förutom i krigstider. Inkomstskatten existerade inte och var till och med förbjuden i konstitutionen. Men då USA förvandlades från en decentraliserad federal stat till en nationell parlamentarisk demokrati ökade statens makt stadigt. Således introducerades, till exempel, inkomstskatten 1913 och den amerikanska centralbanken skapades.

Ett annat tydligt exempel står att finna i Code of Federal Regulations (CFR. ENG: ) – som listar alla de lagar som upprätthålls av den federala staten. 1925 fick alla lagar plats i en enda bok. 2010 hade den svällt till mer än 200 volumer, och bara indexet själv tog upp mer än 700 sidor. Den innehåller regler för allt möjligt – från hur ett klockarmband borde se ut till hur lökringar borde tillagas i restauranger. Under just George W. Bushs presidentsskap växte den med 1000 sidor varje år enligt The Economist. Enligt samma tidskrift växte den amerikanska skattelagstiftningen från 1,4 miljoner ord till 3,8 miljoner ord mellan 2001 och 2010.

Många nya lagar som föreslås i kongressen är så omfattande att kongressledamöterna inte ens bryr sig om att läsa dem innan de röstar på dem. Kort sagt har demokratin i USA lett till ett otroligt omfattande statligt inkräktande, även om många fortfarande hävdar att USA är ”ett fritt land”.

I andra västerländska demokratier har en liknande utveckling ägt rum. I Holland, där denna boks författare råkar komma ifrån, var till exempel den totala skattebördan 14 % av BNP 1850. Nu står den på 55 %, enligt en studie från den holländska centralplaneringsbyrån (eng. Dutch Central Planning Bureau). Enligt en annan studie var de statliga utgifterna, mätt som andel av den nationella inkomsten, 10% 1900 och 52% 2002.

Antalet lagar och regleringar i Holland har även de ökat stadigt. Antalet nedkskrivna lagar ökande med 72 % mellan 1980 och 2004, enligt en studie genomförd av Scientific Research and Documentation Center som tillhör det holländska justitiedepartementet. 2004 hade Holland totalt 12000 nedskrivna lagar och regleringar som innehöll mer än 140000 artiklar.

Ett problem med alla dessa lagar är att de tenderar att förstärka varandra. Med andra ord leder en regel till nya regler. Om du till exempel har ett system med en statligt påtvingad sjukvårdsförsäkring kommer staten att tvinga folk att anta vad som antas vara hälsosamma livsstilar. Trots allt, påstås det, ”måste vi alla betala för de ohälsosammas höga sjukvårdskostnader”. Det stämmer förvisso, men endast för att staten har tvingat på oss ett kollektiviserat system till att börja med. Denna typ av hälsofascism är typisk för demokratiska länder och har accepterats som ett normalt förhållande av de flesta. De tycker att det är helt normalt att staten bestämmer att de inte borde äta fet mat eller socker, att de inte borde röka, att de alltid borde bära hjälmar och använda säkerhetsbälten, och så vidare. Allt detta är givetvis uppenbara inskränkningar på den personliga friheten.

Man skulle kunna argumentera att friheten under de senaste åren har gjort framsteg inom ett antal sektorer. I många västerländska länder har privata (”kommersiella”) tv-bolag brutit de monopol som de nationella kanalerna haft, affärernas öppetider har utökats, flygtrafiken har avreglerats, telekom-marknader liberaliserats, och i många länder har värnplikten avskaffats. Men många av dessa bedrifter var tvungna att vridas ur de demokratiska politikernas händer. I många fall kunde dessa förändringar inte stoppas av politiker eftersom de var en konsekvens av den teknologiska utvecklingen (vilket var fallet inom media och telekom-branschen) eller av utländsk konkurrens (vilket var fallet då flygtrafiken avreglerades). Dessa utvecklingar kan liknas med kommunismens kollaps inom före detta Sovjetunionen. Det inträffade inte för att makthavarna ville lämna ifrån sig sin makt utan för att de inte hade något val – eftersom systemet var trasigt och inte kunda räddas. På samma sätt måste våra demokratiska politiker regelbundet ge upp delar av sin egen makt.

Men våra politiker lyckas vanligtvis återhämta den mark de tappar ganska snabbt. Således håller friheten på internet mer och mer på att bli begränsad av staten. Yttrandefriheten eroderas med hjälp av lagar mot diskriminering. Immaterialrättigheter (patent och copyrights) används för att inskränka på producenters och konsumenters frihet. Marknadsliberaliseringar följs vanligtvis av etablerandet av nya byråkratier vars syfte är att reglera de nya marknaderna. Dessa byråkratiska myndigheter tenderar att bli allt större och introducerar allt mer regler. I Holland liberaliserades energi- och telekombranschen men samtidigt etablerades nya regleringsmyndigheter – sex av dem under de senaste tio åren.

I USA steg kostnaden av federala regleringar, enligt forskare på University of Virginia, med 3 % från 2003 till 2008, till 1750 miljarder årligen, eller 12 % av BNP. Efter 2008 svepte våg efter våg av nya regleringar över finansmarknaden, oljeindustrin, matindustrin, och säkerligen många fler företagarsektorer. I Europa lider företag och hushåll inte enbart på grund av sina nationella regeringar utan de lider även under ytterligare regleringslager som kommer från den Europeiska Unionen i Bryssel. Medan ”liberalisering” under 1990-talet var inneordet i Bryssel är trenden nu den motsatta mot allt mer (åter-) regleringar.

Kort sagt är demokrati inte politiskt neutral. Systemet är kollektivistiskt av naturen och leder till mer och mer statlig intervention och mindre och mindre personlig frihet, på grund av att människor fortsätter att kräva saker av staten och vill att andra ska bära kostnaderna för detta.

Demokrati är faktiskt väsentligen en totalitär ideologi, dock inte lika extrem som vare sig nazism, fascism eller kommunism. I princip är ingen frihet helgad i en demokrati och varje aspekt av en individs liv kan potentiellt komma under statlig kontroll. I grund och botten är det så att minoriteten är helt och hållet utlämnad åt majoritetens nycker. Även om en demokrati har en konstitution som begränsar statens makt kan även denna konstitution ändras av majoriteten. Den enda grundläggande rättigheten du har i en demokrati, annat än att ställa upp i val, är rätten att rösta på ett politiskt parti. Med denna enskilda röst ger du upp ditt oberoende och frihet till majoritetens vilja.

Verklig frihet är rätten att välja att inte delta i systemet och rätten att inte tvingas betala för det. Som konsument är du inte fri om du tvingas välja mellan olika TV-apparater, oavsett hur många olika märken det rör sig om. Du är endast fri om du även kan välja att inte köpa en TV. I en demokrati måste du köpa det som majoriteten har valt – oavsett om du gillar det eller inte.

2 thoughts on “Demokratins baksida – Demokratiska myter, 4

  • Eftersom en del av kritiken mot demokrati är majoritetens förtryck av minoriteten undrar jag om jag har helt fel om jag tänker på följande sätt.

    Eftersom det i princip är så att gemene person inte alltid instämmer i vad andra tycker kommer var och en i princip alltid befinna sig i ett minoritetstillstånd. Med andra ord tillhör vi alla hela tiden minoriteten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *